Idéer, tankar och reflektioner

Stadsodling för ett hållbarare Borås

2012-01-24T22:51:00.000+01:00

1. Sammanfattning

Miljöpartiet de Gröna föreslår att Borås Stad skall utreda och peka ut platser som är lämpliga för stadsodlning samt att Borås stad skall förhålla sig positiv till initiativ från privatpersoner, företag och föreningar som vill etablera stadsodlingar i Borås. Vi menar dessutom att stadsodlingsperspektivet borde inkluderas tidigt i planeringssammanhang. Den urbana odlingen är en viktig strategi för att skapa hållbara städer.

2. Bakgrund
2.1. Inledning
Stadsodling kan beskrivas som en odling inom eller strax utanför stadens gränser. Stadsodling i sig är inget nytt fenomen utan har funnits i olika former så länge människan har varit bofast. Tidigare har matproduktionen stått i fokus men med tiden har man upptäckt även sociala och kulturella fördelar med odlingsformen. Över 800 miljoner människor världen över ägnar sig åt stadsodling. Mellan tio och femton procent av jordens matproduktion kommer från urban odling (Mougeot 2006). FN:s livsmedelsorgan FAO räknar med att i framtiden kommer städerna behöva producera en större andel av födan lokalt.
Enligt Pinderhughes (2004) finns det ett antal orsaker till varför man väljer stadsodling: (1) egen odling av mat är absolut nödvändighet för matförsörjningen vilket är ett vanligt förekommande skäl i Afrika, Asien och Sydamerika; (2) Självförsörjning för hushållet som syftar till ett minskat beroendet av marknaden och råvarutillgången; (3) för att dryga ut hushållsbudgeten; (4) som sysselsättning och jobbträning; (5) rekreation och slutligen (6) som kommersiell odling.
Det finns några olika typer av stadsodlingar: (1) Kolonilotter består av odlingsbar mark som arrenderas ut av kommunen och som ibland får bebyggas; (2) Gemensamhetsträdgårdar bygger på principen att en grupp av människor tar obebyggd mark i besittning för odling och/eller för att försköna sin omgivning; (3) Urbana växthus - både vertikala (ex: Plantagon) och konventionella; (4) Takträdgårdar: odling på tak som är integrerad i takkonstruktionen eller utförs i anpassade lådor/kärl; (5) Skolträdgårdar: odlingen integreras i skolans undervisning och knyter på så sätt ihop teori med praktik; (6) Conteinerodling: odling i krukor, lådor, korgar, burkar, plastpåsar och så vidare.
Annika Björklunds (2006) avhandling om svenska stadsjordars historia visar att stadsodling var vanligt förekommande under förindustriell tid i Sverige. Städerna ägde egna jordar som fördelades mellan invånarna och varje familj hade kålgårdar och djurhållning.
I New York, Newark, Boston och Oakland har gemensamhetsträdgårdar blivit så uppskattade av stadens invånare att de utgör ett alternativ till städernas allmänna parksystem. En promenad i en stadsdel blir en upplevelse i olika grönsaker, odlingsmetoder och traditioner från hela världen. Trädgårdarna utgör ett inslag där människor kan få en inblick i hur mat odlas. De bidrar alltså med något även för dem som själva inte direkt deltar i trädgårdsarbetet (Lööw 2010). I närområdet finns stadsodlingar bland annat etablerade i Malmö, Lund och Göteborg.

2.2 Mötesplats
Den sociala hälsan är kopplad till trivsel, trygghet och interaktion med andra människor; Känsla av sammanhang, att man känner att man betyder något och att det man gör känns viktig är några viktiga förutsättningar för välbefinnandet. Stadsodlingar kan fungera som mötesplatser i stadsmiljön. Människor av olika åldrar, bakgrund och ekonomiska förutsättningar samlas kring ett gemensamt intresse, hjälps åt och byter erfarenhet och kunskap.
Erfarenheter från hela världen har visat att stadsodling har många positiva sociala effekter: (1) stärkt “vi känsla”; (2) ökad känsla av identitet och samhörighet; (3) större socialt ansvar för området man verkar i vilket också har lett till minskad skadegörelse och nedskräpning; (4) trädgårdarna har också varit ett medel för integration av grupper som ofta diskriminerats i staden, som exempelvis kvinnor, etniska minoriteter och äldre (Viljoen 2005:57-84; Halweil & Niewenberg 2006; Armstrong 2000; Lööw 2010). Stadsodlingar mellan bostadshusen eller stadsdelar kan fungera som effektiva bryggor som kopplar samman människor och minskar segregeringen i stadsmiljön. I ett vidare perspektiv har det betydelse för en socialt hållbar utveckling.

2.3 Folkhälsa
Förutom den fysiska hälsan påverkas även den psykiska hälsan positivt när folk odlar och/eller kommer i kontakt med grönska. Det har visat sig att trädgårdsarbete minskar stress, sänker blodtrycket och har en läkande effekt (Nalweil & Niewenberg 2006:53). Grahn & Stigsdotter (2003) genomförde en studie som visade att ju oftare personer besökte ett grönområde desto mer sällan kände de stress eller erfor stressrelaterade sjukdomar. Studien visade också att avståndet till ett grönområde påverkar hur ofta man besöker det. Ju längre avstånd desto mer sällan blir det besökt. Att ha många tillgängliga, gröna miljöer i staden blir därför viktigt för invånarnas hälsa och välbefinnande. Studier gjorda bland boende i lägenheter, har visat att utsikt med naturinslag bidrog till att de boende kände sig mer till freds med sitt bostadsområde samt att det på olika sätt bidrog till en känsla av välbefinnande (Lööw 2010).
Som Lööw (2010) påpekar bidrar urban odling även till människors trivsel och känsla av tillhörighet till den plats de bor på, vilket i sin tur är viktigt för ett psykiskt välmående.

2.4 Kunskap
Borås är helt beroende av ett försörjande landsbygd, fungerande ekosystemstjänster och en global marknad för att kunna förse sina invånare med mat, fibrer och råvaror. Idag bor mer än hälften av jordens befolkning i städer. Denna omständighet bidrar i många fall till det stora geografiska och “kunskapsmässiga” avståndet mellan råvaran och slutanvändaren. Barthel et. al. (2010) menar att odling i det urbana landskapet kan vara ett viktigt bidrag till att öka medvetenheten om ekologiska samband och kretslopp. Forskarna (ibid) menar dessutom att odlingspraktiken genom att exponeras för de urbana aktörerna även skapar ett ökat allmänt medvetande kring miljö- och klimatfrågorna.
Den praktiska odlingskunskapen var länge ett vanligt inslag i skolväsendet. Enligt den svenska folkskolestadgan från 1842 skulle eleverna lära sig att odla. Även läroplanen från 1919 tog upp odling. Målet var att elevernas kunskap om trädgårdsskötsel skulle skapa en kärlek till naturen. Följden var att de flesta skolor i början av förra seklet hade en egen skolträdgård. Under 60-talet försvann skolträdgårdarna. Bättre tider innebar att odling inte längre behövdes och ämnet togs bort ut läroplanen (Asp 2009). På senare år har många skolor som anslutit sig till “Grön Flagg” åter uppmärksammat odlingens pedagogiska potential (exempevis Sörmarksgårdens förskola i Borås).
Malmö stad driver projektet “Gröna Skolgårdar” som syftar till öka elevernas praktiska och teoretiska kunnande i odlingsfrågor, men även att skapa grönare och mer attraktiva skolgårdar. Att se plantan växa, blomma och sätta frukt tack vare individens insats kan ge individen ökad tro på sig själv och sina kunskaper (Kaplan & Kaplan, 2005).
Bristen på kunskap kan vara ett hinder för många att börja med stadsodling. I bland annat Beijing erbjuds alla som vill börja med odling men som saknar kunskap och erfarenhet utbildning i frågorna (Halweil & Niewenberg 2006). Det vore därför önskvärt att kommunen tar fram informationsmaterial och utser kontaktpersoner i odlingsfrågor.

2.5 Stadsutveckling
Människor trivs i spännande och blandade stadsmiljöer. Etablerad stadsodling kan bidra till spännande stadsmiljöer och kontrastera mot vanligt förekommande ensidiga monokulturer. Stadsodling på tak, eller gröna tak och väggar kan ytterligare bidra estetiskt och arkitekturmässigt till stadsmiljön men framför allt syfta till en ökad hushållning med odlingsbar “mark” och knappa resurser. Hustak är en resurs som sällan tas tillvara på i städerna. De så kallade “gröna taken” kan både bidra till att minska dagvattenflöden uppemot 70 procent samt reducera energiförbrukningen i byggnaden under sommartid.
Människor förväntar sig inte stadsodling eller liknande aktiviteter i staden vilket skapar en visuell och tankemässig brygga mellan natur och kultur, eller stad och landsbygd. Arkitekten Jan Gehl (2001) argumentetrar i boken “Life between Buildings” för att det framför allt är människornas aktiviteter som bidrar till att göra stadens platser intressanta. Stadsodling bidrar till att människor rör sig i områden och platser där rörelse och liv annars inte hade förekommit vilket då kan sägas bidra till att göra staden mer spännande och trivsam att vistas i.

2.6 Ekologi
Stadsodling kan bidra till att öka den biologiska mångfalden i staden. Odlinarna kan framför allt fungera som biologiska buffertzoner eller ekologiska bryggor mellan olika grönområden och därmed bidra positivt till den biologiska infrastrukturen. Blommande växter kan dessutom vara viktiga resurser för pollinatörer. Det finns storstäder där man föder upp bin i stadsmiljön, exempelvis på tak (Halweil & Niewenberg 2006). Bin är effektiva pollinatörer och bidrar med ökad produktivitet i fruktparker och stadsodlingar. I London fanns det (2006) över 5000 registrerade biodlare (ibid).

2.7 Hållbar Utveckling
För att kunna nå ett långsiktigt hållbart Borås, skall staden utformas, planeras och utvecklas utifrån ett helhetsperspektiv, där de sociala, ekologiska och ekonomiska dimensionerna av hållbar utveckling är väl tillgodosedda och integrerade. I förordningen om Hållbara Städer (SFS 2008:1407) 3 § betonas vikten av att politiska åtgärder ”skall bidra till att skapa […] attraktiva och ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbara stadsmiljöer”. Långsiktigt hushållande med naturresurser och ekosystem, demokratiska styrelseformer, social rättvisa, fungerande sociala nätverk, delaktighet, respekt för mänskliga rättigheter, god hälsa och jämlikhet är alla nyckelförutsättningar för en hållbar utveckling. I ett pressmeddelande den 28:e september 2010 lyfte FN:s livsmedelsorgan FAO fram den urbana odlingen som en viktig strategi för att skapa hållbara städer.
Urban odling kan ses som en strategi som berör alla hållbarhetsaspekter med tonvikten på den sociala hållbarheten. I flera länder runt om i världen odlas grönsaker i staden vilket framför allt syftar till en ekonomisk och ekologisk hållbarhet. I Sverige handlar stadsodlingen snarare om att bidra till en social hållbarhet genom sina rekreativa värden och den initiativrikedom, kreativitet och de möten mellan människor som odlingar bidrar till.

3. Yrkande
Därför föreslår miljöpartiet de Gröna:
Att kommunfullmäktige beslutar att Borås Stad ställer sig generellt positiv till initiativ från privatpersoner, företag eller föreningar som vill etablera stadsodling

Att kommunfullmäktige beslutar att Borås Stad inkorporerar stadsodlingsperspektivet i stadsplaneringssammanhang

Att kommunfullmäktige beslutar att Borås Stad skall utreda möjligheterna till stadsodling och peka ut lämpliga områden i samarbete med de kommunala bostadsbolagen

Att kommunfullmäktige beslutar att Borås Stad skall utreda möjligheterna till stadsodling på tak för befintliga hus eller nybyggnationer

Att kommunfullmäktige beslutar att Borås Stad skall ta fram informationsmaterial om stadsodling samt utse en eller flera kontaktpersoner i frågan

4. Referenser
Armstrong, Donna (2000) “A survey of Community Gardens in Upstate New York: Implications for Health Promotions and Community Development”. Health and Place, vol 6, no 4 (2000), s. 319-27

Asp, Hanna (2009) “Hållbar utveckling genom stadsodling”. Institutionen för stad och Land: Landskapsarkitektur. Uppsala.

Barthel S, Folke C, and Colding J. (2010) “Social-ecological memory in urban gardens - retaining the capacity for management of ecosystem services”. Global Environmental Change

Björk, Camilla & Eklund, Anna (2007) “Urban agriculture i den hållbara staden - en fältstudie i
Managua”. SLU

Björklund, Annika. (2006) “Stadsodling, livsmedelsförsörjning och bebyggelseexpansion. Om
stadsjordarnas betydelse i svenska städer från medeltiden till idag”. Avhandling

Grahn, P. & Stigsdotter, U. (2003). Landscape planning and stress. Urban Forestry & Urban Greening. Vol 2, pp 1-8.

Halweil, B., Nierenberg, D. (2007) “Farming The Cities”. Starke, L. (red). “State of The World - Our Urban Future”. A Wordwatch Insitute Report on Progress Toward a Sustainable Society. W.W. Norton & Co. London.

Kaplan, R. & Kaplan, S . (2005). “Preference, Restoration, and Meaningful Action in the Context of Nearby Nature. In: Barlett, P. Urban Place. Reconnecting with the Natural World”. Massachusettes Insitute of Technology. Massachusetts: The MIT Press.

Lööw, Johanna (2010) “ODLA I STADEN FÖR VÄLBEFINNANDE - Om Sevedsbornas upplevelser av Barn i Stans odlingsprojekt”. Landskapsarkitektprogrammet, Alnarp. SLU.

Mougeot, Luc J.A. (2006) “Growing better cities”. Ottawa: International Development Research Centre.

Starke, L. (eds) et al. (2007) ”2007 State of the World – Our Urban Future”. A Wordwatch Insitute Report on Progress Toward a Sustainable Society. W.W. Norton & Company. New York.

Pinderhughes, R. (2004) “Alternative Urban Futures. Planning for sustainable development in Cities throughout the World”. Lanham: Rowman & Littlefield.

Viljoen, A., (red), Bohn, K:, Howe, J. (2005) “CPULs Continuous Productive Urban Landscapes: Designing Urban Agriculture for Sustainable Cities”. Elsewier, Oxford.

Motion - inför mobila gatukonstväggar i Borås

2011-09-20T21:12:00.023+02:00

1. Sammanfattning
Motionärerna föreslår att Borås Stad skall etablera ett koncept med ‘mobila gatukonstväggar’. Förslaget tror vi bidrar till ett mer hållbart samhälle samt till en mer spännande och attraktiv stadsmiljö. Dessutom rimmar konceptet väl med Borås Stads ambitiösa konstsatsning och skulle genom sin “unikhet” bidra till att sätta Borås på kartan.

2. Bakgrund

2.2 Spontankonst, Street-art och graffiti
Street-art eller gatukonst beskriver en konstform som utövas i offentliga utrymmen, på exempelvis gator. Begreppet innefattar många olika slags konstformer: graffiti, kakel, textilier, stenciler, klistermärken, affischer, virkningar, videoprojektioner, dans eller sång i stadsrummet, byggnationer/artefakter (exempelvis rondellhundar) och så vidare. Det är inte sällan som gatukonst tangerar till aktivism; konstformen kan vara samhällskritisk, mana till förändring och/eller syfta till att omdefiniera begrepp eller platser i stadsrummet, men kan samtidigt handla om ren estetik och skaparglädje.

Banksy, gatukonst

Graffiti – eller ristningar - som uttryckssätt tros ha funnits så länge människan existerat. Målningarna i den idag äldsta kända grottan, Grotte Chauvet, antas vara minst trettiotretusen år gamla (Rosengren 2007:49). Förklaringsmodellerna för bilderna är många och spretiga; kanske handlar det rent av om ren skaparglädje och/eller önskan att lämna ett avtryck.

Graffitin som begrepp användes för första gången av arkeologen Raphael Garrucci (1856) i syfte att skilja folkliga, spontana inskriptioner från officiella på antika monument och skulpturer (Segerud 2007:6). Modern graffiti är tätt förknippat med urbaniseringsprocessen; Graffiti i gatumiljö förekom tidigt i de utvecklade städerna kring Medelhavet. Graffitin kunde handla om allt från politisk karikatyr, textmeddelanden till samhällskritiska budskap och religiösa symboler som ristats in i byggnader eller artefakter. Men det var först på 1970-talet som graffitin som företeelse fick stilistiska ambitioner (Jacobson 1996:4). Idag är graffitin en bred och disparat företeelse med kopplingar till många subkulturer, praktiker och stilar.

Lundborg (2010:9) vill skilja på spontankonst där exempelvis graffiti kan ingå och klotter. Spontankonst uppförs i det offentliga utrymmet med en konstnärlig intention medan klotter uppförs utan konstnärlig intension menar hon. Göran Christensen, chef för Malmö konstmuseum, definierar klotter som ett uttryck för förstörelselusta och graffiti som en konstform (Johansson 2006). Denna motion ansluter till ovanstående definition.

2.3 Konstens roll i det hållbara samhället
Traditionellt har offentlig konst placerats i stadsrummet av orsaker som att höja det estetiska värdet av platsen: såsom monument över krigsförbrytelser/erövringar, eller för att introducera konst i det dagliga livet (Lundborg 2010:7). Men konsten och utformningen av stadsrummet är inte enbart en estetisk verksamhet. Stadens offentliga rum, dess byggnader, monument, gator kan förstås som en berättelse om staden. En berättelse som inbegriper stadens historia, kollektiva minnen och politiska och ekonomiska maktrelationer (Thörn 2006). Dessa berättelser knyter samman gångna händelser, generationer och livsöden med människor som rör sig i stadsrummet samtidig som nya berättelser ständigt blir till.

Urbanisten och stadsforskaren Jane Jacobs menar att konstens roll i stadsmiljön kan ”[…] hjälpa oss förstå livet, för att visa oss vad saker och ting betyder, för att beskriva relationen mellan det liv var och en av oss förkroppsligar och livet utanför oss" (Jacobs 2006:403). Spontankonsten i det urbana landskapet är en samtidsmarkör.

Banksy, Israelmuren

Filosofen och demokratiförkämpen John Dewey såg konsten som en universell mellanmänsklig kommunikationsform; han menade att konsten stimulerar fantasin som gör det möjligt att empatiskt försätta oss i våra medmänniskors livssituation (Guillet de Monthoux 1993:52). Dewey var övertygad att konsten skulle leda till mer demokratiska samhällen.

Författaren Santayana George menade att konsten har förmågan att bryta igenom de murar som skiljer människor åt, murar som är ogenomträngliga i vanliga organisationsformer. När gatukonstnären Banksy målar en liten flicka som genom att hålla i ballonger flyger över ”Israelmuren”[1] så händer det någonting intressant med betraktaren som liknar det som Dewey och Santayana var inne på. Man får genom konsten en intuitiv förståelse av drömmar, rädslor, förhoppningar, livsöden och fragment av de tankeströmningar som flödar i samhället.

Spontankonsten kanske kan ”lyckas” där klassiska organisationsformer och institutioner har misslyckas. Konstens viktiga roll i ”Hållbarhetsdiskursen” är ofta alltför försummad i forskningen och samhällsdebatten.

2.4 Konsten i stadsrummet

Majoriteten av jordens befolkning bor idag i städer; denna urbaniseringstrend ser ut att fortsätta. Stadens täthet och funktionella blandning skapar grogrunden för en mångfald av verksamheter och kulturella utbyten. Städer är inte enbart attraktiva som arbetsplatser utan attraherar också människor som trivs i staden och njuter av den urbana mångfalden.

Ett urbant landskap innehåller många olikartade komponenter: arkitektur/gestaltning, infrastruktur, människor, verksamheter, konst, natur, artefakter, transportmedel och så vidare. Bortsett från det sociala rör vi och lever i ett ständigt flöde av ljus, ljud, känsel och lukter. Alla dessa flöden genererar levande urbana landskap; det är samspelet mellan dessa krafter som påverkar hur vi upplever och i slutändan trivs i vår miljö. Solens värmande strålar en våreftermiddag, lukten av nybakt bröd, fukten mot ansiktet från Viskan, gatumusikanten i fjärran, sorlet från ett utomhuscafé, utmanande arkitektur eller intresseväckande spontankonst på gatan.

Miljöpsykologerna S. Kaplan och R. Kaplan menar att människan föredrar områden som såväl möjliggör som stimulerar insamlande av kunskap (Böhler 2004:84). De menar vidare att ”komplexitet”; ”sammanhang”; "läsbarhet” och ”gåtfullhet” är viktiga faktorer när vi orienterar oss i vår omgivning. Intrycket av ett område är ”komplext” uppmuntrar till vidare undersökning. ”Gåtfullheten” gör området mer spännande, då vi får intrycket av att det finns mer information att inhämta. ”Läsbarheten” handlar om hur vi förstår och tolkar en viss omgivning. Miljöpsykologerna menar att det är de två sistnämnda faktorer som är de viktigaste för att vi skall trivas i ett område (ibid).

Spontankonsten bidrar starkt till ”gåtfullheten” i det urbana landskapet. Borås Stad har det mycket lovvärda och positiva ambitionen att bli Sveriges skulpturstad. Samtidigt får vi inte glömma den kreativa spontankonsten. Stadsforskaren och urbanisten Jane Jacobs skriver att ”den moderna stadsplaneringen betungas av den olämpliga målsättningen av att omvandla städerna till genomtänkta konstverk” (Jacobs:406). Det är först när den enskilda människan tillåts att ”ta plats” i rummet, som rummet blir en plats (”Space to Place”). En känsla för platsen förutsätter delaktighet och att människor tillåts sätta sin prägel på staden. Det måste finnas utrymme för det spontana, kreativa och oplanerade för en hållbar stadsutveckling.

2.5 Konstformer på urbana allmänningar
Staden är också ett politiskt och socialt kulturlandskap. Som Catharina Thörn skrev innehåller detta politiska och sociala kulturlandskap ”stadens historia, kollektiva minnen och politiska och ekonomiska maktrelationer” (Thörn:10). Vad och vem som ”äger rum” i staden konstitueras i någon mening av formella och informella nätverk, lagstiftning, kultur, aktuella och historiska politiska beslut, ekonomiska förutsättningar, slump och så vidare.Frågorna som uppstår i detta perspektiv handlar om hur och i vilken omfattning vi skall exponeras för exempelvis reklam i stadsmiljön; hur arkitekturen och byggnader gestaltas; vilka konstverk som skall etableras och på vilken plats; vilka ekonomiska aktörer har rätt till attraktiva lägen; hur infrastrukturen skall utformas och etableras och så vidare. I någon mån sker det en ständig ”struggle for urban space” (Brugmann:163) i städerna. Hur städerna utvecklas och hur stadens allmänningar (gator, torg, offentliga rum och parker) brukas och förändras angår alla stadens invånare.
Det handlar inte enbart om att skapa legitimitet för den representativa demokratin och den offentliga byråkratin, utan också om att lyfta den stora mångfalden av uttrycksformer, livsstilar, behov, tankar/kunskap och drömmar som finns i samhället, in i stadsplaneringspraktiken (Healey 1997).Det krävs medvetna politiska beslut och/eller överenskommelser mellan de olika urbana aktörerna hur staden skall utvecklas. Det är viktigt att inkludera alla grupper (med betoning på de marginaliserade i samhället) i stadsutvecklingen för att minska risken med att ekonomiskt starka aktörer blir den dominerande faktorn i stadsutvecklingen (Brugmann 2009; Jacobs 2006).
Alla invånare har rätten till sin stad. I vilken omfattning och vilka aktörer som skall ”äga rum” i stadsrummet borde i ”de bästa av världarna” avgöras genom mellanmänskliga förhandlingar. I praktiken saknas det ofta adekvata organisationsformer för sådana aktiviteter. Erfarenheten visar att den representativa demokratin (med tillhörande tjänstemannaorganisation) är relativt ”trög” inför lokalt initierade, spontana och/eller småskaliga projekt.Spontankonsten borde enligt ovannämnda perspektiv ha en självklar plats i stadens urbana kulturlandskap. Ett konkret problem är att spontankonsten – speciellt graffiti – kan orsaka intressekonflikter i stadsrum som genomsyras av starka intressenter och/eller exponeras för ett omfattande befolkningsgenomflöde. Ett annat problem att oönskad spontankonst som ämnar lämna ett avtryck (ex: graffiti på en husfasad) kan orsaka negativa ekonomiska konsekvenser för fastighetsägaren (saneringskostnad). Ett konkret och pragmatiskt sätt att närma sig detta problem – i brist på förhandlingsmekanismer och deliberativa demokratiska procedurer - är införandet av så kallade ”mobila gatukonstväggar”.
3. Lösningsförslag
3.1 Mobila Gatukonstväggar

Exempelvis mobil

Mobila gatukonstväggar kan vara ett sätt att lösa denna intressekonflikt samtidigt som ett visst mått av spontanitet och oförutsägbarhet behålls i konceptet. De så kallade ”lagliga” graffitiväggar som etableras på olika håll i landet har en mer ”statisk karaktär” och bidrar kanske inte i lika hög grad till den levande stadsbilden och ”gåtfullheten” i det urbana landskapet. Det är av högsta vikt att väggarna (eller tavlorna) har (1) olika fysiska dimensioner (storlek och utformning); (2) de skall kunna etableras/monteras på olika sätt (exempelvis hängas på fastighetsväggar eller ställas på marken) samt att väggarna skall (3) flyttas runt slumpmässigt och/eller ”hängas om” i stadsmiljön med jämna intervaller. Det är också viktigt att (4) väggarna/tavlorna utformas på ett sådant sätt att färgen inte råkar hamna på bakomliggande material (ex: husvägg). Beroende på hur väl konceptet utlöper bör man fundera över ifall väggarna/tavlorna skall ha en begränsad ”livstid” varefter de töms på sitt innehåll. Det hade också varit spännande ifall väggarna/tavlorna kunde auktioneras eller slumpas ut till kommuninvånare eller tillåtas rentav plockas hem utan kostnad.

Som namnet antyder behöver inte enbart graffiti appliceras på dessa gatukonstväggar utan allsköns spontankonst skall kunna utföras på där: foto, meddelanden, kakel, virkningar, stenciler, klassisk måleri och så vidare.

En positiv effekt av att väggarna flyttas runt i stadsmiljön mellan stadsdelar och kvarter är att berättelserna får en större spridning i det urbana landskapet. Ett kreativt projekt exempelvis på Göta kan då exponeras även i centrala Borås eller andra stadsdelar. Dessa väggar/tavlor kan komma att utgöra ett intressant, spännande och unikt inslag i stadsmiljön och kan komma att bli viktiga urbana landmärken.

Motionärerna är övertygade om att privata fastighets- och markägare kan ställa sig positiva till detta koncept[2]; i slutändan handlar det om att skapa ett mer hållbart samhälle där människor tillåts att ”äga rum” i offentligheten samtidigt som man bejakar konstens förlösande kraft och dess viktiga roll i ett hållbart samhälle.

Förutom hållbarhetsaspekterna med spontankonsten finns det i Borås relativt stor efterfrågan på så kallade “lagliga grafittiväggar”. Bland annat har Ungdomsrådet tillsammans med kulturföreningen “Tåget!” länge drivit frågan vilket gör motionen än mer angelägen att bifalla.

[1] se bilderna http://tinyurl.com/42zxb99

[2] Detta kräver en initial inventering från kommunens sida

3. Yrkande

Därför föreslår vi Heiti Ernits (MP), Ida Legenmark (V), Sofia Bohlin (S) och Anna Grahn (Väg):

Att kommunfullmäktige beslutar att Borås Stad skall etablera ett koncept med ‘mobila gatukonstväggar’ enligt lösningsförslaget i motionen.

4. Referenser

Böhler, Tom (2004) ”Vindkraft, landskap och mening. En studie om vindkraft och människans rumsliga preferenser”. Globala Studier. Göteborgs Universitet.

Brugmann, Jeb (2009) ”Welcome to The Urban Revolution – How Cities are changing the World”. Bloomsbury Press. New York.

Johansson, Karin (2006). ”Kulturminister vill ha hårda tag mot grafﬁti”. Sydsvenskan 24 oktober 2006.

Guillet de Monthoux, Pierre (1993) ”Det sublimas konstnärliga ledning”. Studier i företagsekonomi. Nrenius & Santérus förlag. Göteborg.

Healey, Patsy (1997) “Collaborative Planning: Shaping places in fragmented societies”. Hong kong: macmillan press Ltd.

Jacobs, Jane (2004) ”Den amerikanska storstadens liv och förfall”. Daidalos AB, Göteborg

Jacobsson, Staffan (1996) ”Den spraymålade bilden – grafittimåleriet som bildform, konströrelse och läroprocess”. Lund. Aerosol Art Archives.

Lundborg, Hanna (2010) “Staden och Konsten”. Konstfack, Ädellab/Metallformgivning

Rosengren, Mats (2007) ”de Sautuolas språng”. Glänta, 4.07

Thörn, Catharina (2006). ”Kampen om staden och offentlighetens omvandling”. Storstadensomvandlingar. Daidalos: Göteborg

Santayana, George (1955) "The Sense of Beauty". Sidorna 110-112

Segerud, Linus (2007) “Graffiti, konst eller klotter?”. Luleå Tekniska Universitet.

Rio-Rio - behovet av aktiv urbanism

2011-09-16T08:45:00.012+02:00

Rio Rio båten blir kvar meddelar ordförande i park- och naturnämnden (GP 14/9). Ett oerhört glädjande och inte minst, oväntad besked för många som har engagerat sig i frågan. Framför allt är beskedet positivt för Göteborg som stad. Politikerna som har beslutat i frågan skall ha ett stort eloge för sin prestigelöshet samt för modet att ändra beslutet!

Denna tvära kursomläggning visar dessutom att lokal urbanism och aktiva medborgare kan påverka samhällsutvecklingen – även om segern i detta specifika fall berodde på lyhörda politiker och aktiv opinionsbildning snarare än delaktighet i stadsutvecklingsprocessen och förebyggande urbanism.

Beslutet att båten skulle bort från Rosenlund efter årsskiftet (GP 1/04) rörde i gång en häftig diskussion under senvåren och bidrog till att folk från Göteborg och annorstädes engagerade sig aktivt i frågan. Debattartiklar publicerades (GP 8/04; GP 14/5), blogginlägg skrevs (1;2;3;4), namnunderskrifter skapade, sociala medier nyttjades flitigt och manifestationer anordnades. Engagerade människor träffades och arbetade mot ett gemensamt mål: att båten skulle få stanna kvar. Men framför handlade aktivismen om att på olika sätt visa att beslutet var fattat på felaktiga grunder; att nämndens och tjänstemännens bedömning att ”Rio Rio-båten tillför ingenting” inte stämde överens med den verkligheten som många av stadens aktörer upplevde och verkade i. Det vill säga att det existerade en kunskapsskillnad mellan förvaltningens uppifrån-ner perspektiv och det lokala perspektivet. En problematik som är ständigt närvarande i den modernistiska stadsplaneringstraditionen.

Många stadsplaneringsintresserade kommer osökt att tänka på hur den legendariska urbanisten Jane Jacobs under 1960-talet drevs till aktivism genom stadsplaneraren Robert Moses ”blinda” och hårdhänta framfart i New York.

Jane Jacobs propagerade för någonting så enkelt som ett nedifrån-upp-perspektiv i stadsplaneringen. En aktiv urbanism som utgår från stadens aktörer och de relationer och mönster som emanerar för våra sinnen när man sätter ”örat mot marken” och ”blicken på gatan”. Tanken att utgå från det lilla genom lokala studier av komplexa samband var omdanande och bröt mot mycket av den modernistiska tanken om skolade experter som bestämmer stadens utveckling från ett von oben-perspektiv. Däremot inte sagt att perspektiven är oförenliga, snarare kompletterande. Det måste samtidigt finnas en sammanhållande kraft som ser helheten.

Under 1970-talet växte kritiken mot funktionalismens storskaliga totalplanering i Sverige. Kritiken ledde till en nyorientering bland arkitekter och planerare som tog intryck av urbanister som Jane Jacobs. Småskalighet och brukarinflytande blev honnörsord (Åsberg, s.14). Dessvärre förändrade detta metodologiska paradigmskifte inte stadsplaneringen i praktiken på grund av stelnade juridiska, administrativa och ekonomiska strukturer (Hagson, 2004).

Trots omfattande förändringar i plan- och bygglagen under de senaste decennierna har brukarinflytandet ofta inneburit att förvaltningarna följt lagens minimikrav på samrådsförfarande och utställningar (Lindblom et al. 2001:240ff). Många mindre beslut som kan ha omfattande konsekvenser på stadens känsliga socioekonomisk samband kan fattas av enskilda tjänstemän utan något större insyn från allmänheten. Exempelvis beslutet att säga upp hyresavtalet för Rio Rio-båten. Man kan med fog påstå att stadsplaneringen i praktiken är fragmenterad vilket gör att den för medborgaren framstår som svår att överblicka och förutsäga (ibid, s. 248).

Ibland inbjuds invånarna med allehanda metoder att delta i planeringen, ibland sker planeringen i slutna rum utan någon insyn (ibid, s. 248) och ibland kläs redan färdigförhandlade planer i formella processer som är ämnade att legitimera de tysta överenskommelserna (ibid, s. 238). Man kan också problematisera övertron på den ”representativa demokratins” förmåga att företräda den mångfald av idéer och tankar som florerar i samhället eller staden.

För att komplicera bilden ytterligare finns det i många kommuner en tendens att låta exploatörerna indirekt eller direkt - genom dolda förhandlingar - styra stadsplaneringsprocessen genom att delegera mycket av planeringsarbetet till ekonomiskt starka exploatörer (ofta på grund av resursbrist på planeringskontoren, som i sig är resultatet av medveten eller omedveten politik) (ibid, s. 236ff).

Nåväl. Nog problematiserat. Det är ett faktum att vi i Sverige (och i många andra länder) inte lyckats med att ”på riktigt” införliva medborgarna i stadsplaneringsprocessen i någon högre grad (förutom några halvhjärtade försök men där man ändå inte har lyckats att undvika uppifrånstyrningen och godtycklig filtrering av åsikter) (ibid, s. 242-245).

En nyckelförutsättning för ”hållbar utveckling” är just delaktighet. Hållbarhetsforskningen lyfter ständigt fram bristen på reell delaktighet och inflytande som ett av de viktigaste hindren för att kunna nå en hållbar utveckling. Det handlar inte bara om ökad legitimitet för operativa beslut när invånarna och samhällets olika aktörer själva varit med och förhandlat fram visioner, samhällsmål och strategierna för att nå dit (Sidaway 2005). Delaktigheten syftar också till att inkludera lokal kunskap och erfarenhet i stadsplaneringsprocessen. Det handlar om att inkludera vad ”invånarna […] värdesätter i livet och varför” enligt Jane Jacobs och att respektera hur städerna fungerar i grunden (s. 436). En tes som fortfarande står sig. En hållbar stadsutveckling förutsätter att alla människor får utrymme och möjlighet att sätta sin prägel på staden.

För att kunna nå dit krävs det en organisation som även inkluderar det lokala perspektivet (exempelvis kunskap och erfarenheter) genom proaktiv urbanism som utgår från vår ”livsmiljö”. Det är vi gemensamt som bestämmer hur samhället eller staden skall utvecklas: från det lilla (ex: om Rio-Rio båten skall vara kvar på Rosenlund) till det stora med övergripande visioner och samhällsmål. Ordet expert härstammar från experience och i någon mån är vi alla experter på vår livsmiljö.

Småskaligheten och brukarinflytandet var honnörsorden på 70-talet så låt oss skapa forum och metoder för att realisera de orden 40 år senare. Vi måste våga tänka nytt, utanför de konventionella ”förvaltningstraditionerna” och organisationsmodellerna som ”sitter i väggarna” på de kommunala förvaltningarna landet runt. Visst, det kommer att kosta mer i termer av tid och resurser, men vi måste se detta som en investering i ett långsiktigt hållbart samhälle.

Nåväl. Inlägget tog utgångspunkten i fallet Rio-Rio. Vi har på några månader gjort en resa från ”Rio Rio-båten tillför ingenting” till "Rio Rio är ett positivt inslag i området. Vi har förstått att båten är en viktig mötesplats för många olika slags människor, säger Marina Johansson (S), kommunalråd och ordförande i park- och naturnämnden.".

Gott så! Låt oss sända en tacksam tanke till nämnden och parkförvaltningen, kanske rentav en blomma! Och tack alla de människor som har engagerat sig i frågan!

PS. Det kommer snart ett mer konkret inlägg om visionsarbetet i Borås (”Borås 2025”) och behovet av en ’strategisk allians’ med stadens aktörer och en hållbarhetsorganisation samt vikten av delaktighet och inflytande kopplat till hållbarhesdiskursen.

Se också Yimby's studiecirkel om just Jane Jacobs.

Referenser

Jacobs, Jane (2004) ”Den amerikanska storstadens liv och förfall”. Daidalos AB, Göteborg

Hagson, Anders (2004) "Stads- och trafikplaneringens paradigm". Chalmers Tekniska Högskola.

Lindblom, A. (reds), Begtsson, B., Borevi, K., Elander, I., Hertting, N., Khakee, A., Lind, H., Persson, T., Sandstedt, E., Strömberg, T., Turner, B. (2001) "Den nya bostadspolitiken". Första upplagan, april 2001. Författarna & Borea Bokförlag.

Sidaway, Roger (2005) ”Resolving environmental disputes: from conflict to consensus”. Earthscan, UK.

Åsberg, Johannes (2010) "En radikal och progressiv stadspolitik - en provisorisk utopi". Arenagruppen.

Borås Stad 2025 - Vision och Strategi

2011-08-18T10:14:00.004+02:00

Idag drar arbetet med att skapa en vision för ett hållbart Borås 2025 igång! Klockan 14:30 kommer Peter Örn, ordförande i Delegationen för hållbara städer, att hålla ett inspirationsanförande på Folkan, Kårhuset.

Projektet "Borås Stad 2025 – Vision och Strategi" syftar till att ta fram en gemensam vision och strategier för hur Borås Stad skall utvecklas på ett hållbart sätt. Arbetet med visionen skall särskilt beakta samspelet mellan ekologiska, ekonomiska och sociala dimensioner. Detta är ett långsiktigt arbete som sträcker sig flera år i framtiden och kommer att inkludera många aktörer förutom politiker – näringsliv, kommuninvånare, frivilligorganisationer och så vidare. Det är vi gemensamt som bestämmer hur Borås Stad skall utvecklas.

Initialt kommer politiker i fullmäktige, ungdomsrådet och ledamöter i presidier och bolagsstyrelser ta del av ett antal workshops och seminarier som handlar om hållbar utveckling. Parallellt med detta sker ett arbete med att justera den kommunala organisationen till att bättre kunna hantera de svårigheter och utmaningar som hållbarhetsproblematiken innebär. Bland annat kommer man att se över den kommunala budgetprocessen och styr- och ledningssystemet. Resultaten från det initiala projektet kommer att presenteras under våren 2012. Detta arbete skall bli oerhört spännande!

Deltagarbudgetar - att vitalisera demokratin

2011-07-25T21:13:00.003+02:00

Politiker och stadsplanerare har alltid ställt sig frågan hur man kan engagera medborgarna i stadsplaneringen och i den politiska processen. Svaret på den frågan är allt annat än självklar och enkel. En annan fråga som intresserar beslutsfattare är hur man kan öka det sociala kapitalet i samhället. Det vill säga: samarbete, tillit, sociala nätverk, känsla av delaktighet och mening. Återdemokratiseringsprocessen släppte under 1980-talet loss en kreativ våg av nytänkande gällande politiska verktyg i Östeuropa och Latinamerika (Souza 2001:159).

Deltagarbudgetar är en intressant innovation som har sina rötter i staden Porto Alegro i Brasilien. Staden stod, efter diktatorns fall 1988, inför ett svårlösligt dilemma: det saknades fungerande institutioner som inkluderade alla medborgare i den politiska processen – framför allt den stora mängden fattiga.

Korruption och nepotism genomsyrade det politiska och ekonomiska systemet. Man bestämde att prioriteringsordningen för investeringar och service, skulle beslutas enligt en transparent deltagarprocess där invånare skulle vara delaktiga genom direktdemokratiska metoder. Detta demokratiska experiment blev en formidabel succé och spreds snabbt i världen (Starke et al. 2007:180). Medborgar- eller deltagarbudgetar är ett samlingsbegrepp för metoder som används för att involvera medborgare i beslutsprocesser om hur resurser används inom kommuner och landsting.

Formerna och den monetära omfattningen för deltagarbudgetar varierar kraftigt från stad till stad och mellan nationer. Deltagarbudgetar kan variera från relativt små investering i exempelvis en skolkafeteria, till att avgöra investeringsprioriteringar eller dess omfattningar i en investeringsbudget eller absoluta eller procentuella belopp i den kommunala budgeten vars ändamål bestäms av medborgarna via direktdemokratiska metoder.

Erfarenheterna från Latinamerika visade att medborgarnas engagemang ökade kraftigt, den sociala sammanhållningen stärkes, legitimiteten för politiska beslut ökade, den civila aktiviteten ökade i samhället, kunskapsnivån ökade hos medborgare, tjänstemän och politiker, långsiktigheten och proaktiviteten ökade i beslutsprocessen, problemfokus skiftade från ett individuellt perspektiv till att se helheten, känslan av delaktighet samt förtroendet och tilliten för det politiska processen ökade markant (Souza et al. 2001). Inte minst bidrar deltagarramverket till att strukturellt stärka beslutsprocessen över politiska mandatperioder (ibid., s.179).

Några andra viktiga faktorer som Souza (2001:169;176) lyfter upp i sin forskning är att deltagarbudgetar kan leda till högre grad till inkluderandet av marginaliserade grupper i samhället: låginkomsttagare och lågutbildade. Det är två grupper som tenderar att vara underrepresenterade i den representativa demokratin; Vilket gör att deltagarbudgetar kan vara ett vitaliserande komplement till den representativa demokratin.

Inte minst om vi betänker att utvecklingen i Europa går mot att färre röstar, antal medlemmar i politiska partier minskar och det faktum att misstron ökar mot politiker och politiska institutioner samt uppfattningen att kommuner och landssting är ineffektiva när det gäller att använda resurser utifrån medborgarnas behov (SKL 2009:3).

Mellan 2000 och 2006 ökade antalet kommuner som använder deltagarbudgetar från 200 till 1200 världen över (ibid., s. 181), i Europa använder mer än 50 städer olika former av deltagarbudgetar i beslutsprocesser (Starke et al. 2007:180). Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien och Portugal är bland annat några av länderna som etablerat deltagarekonomi i sina beslutsprocesser. Under 1990-talet spreds metoden till Europa där bland annat Bertelsmannsstiftelsen i Tyskland genomförde ett antal pilotprojekt för att utveckla metoden. I Bertelsmannsstiftelsens utmärkelse ”Världens bästa kommun” hade man som en del i kriterierna att kommuner skulle involvera medborgare i budgetprocessen. Tavastehus i Finland och Christchurch på Nya Zeeland var två kommuner som lät medborgarna tycka till om budgetprioriteringar. Christchurch, som fick motta utmärkelsen ”Världens bästa kommun”, blev en förebild för utvecklingen av medborgarbudget i Europa (SKL 2009:2).

Konceptet med deltagar- eller medborgarbudgetar har börjat etableras i Sverige. Sedan 2008 driver intresseorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) projektet Medborgardialog. Under projektet etablerades ett nätverk för deltagarbudgetar där fem försökskommuner fick möjlighet att etablera försök med deltagarbudgetar: Avesta, Haninge, Örebro, Hudiksvall, Uddevalla och den Norska kommunen Fredrikstad.

Även SKL betonar det faktum att deltagarbudgetar har lett till att ”människor går från protestaktiviteter till ett mer konstruktivt förhållningssätt till kommunala prioriteringar och beslut när man ges möjlighet att delta i prioriteringen av resurser” samt att:

Medborgarbudget har vidare ökat medborgarnas kunskaper om den komplexa verksamhet som kommuner och landsting har ansvar för. Till slut så kan det ge möjlighet för förtroendevalda att få ökade kunskaper om medborgarnas behov, värderingar och prioritering av vad kommunen/landstinget ska åstadkomma. Medborgarnas värderingar kan på så sätt bli ett viktigt underlag i beslutsprocesser. En systematisering av medborgarbudget kan också innebära att förtroendet och tilliten till de styrande - förtroendevalda kan öka (SKL 2008).

Det handlar i grund och botten om att öka det civila engagemanget och mängden socialt kapital i samhället, samt vitalisera demokratin i stort. Deltagarbudgetar kan bidra till att stärka de sociala och ekonomiska dimensionerna när vi pratar om hållbar utveckling.

Denna motion är skickad till Kommunfullmäktige i Borås och kommer att beslutas om i höst.

Referenser

SKL (2008) Url: http://www.skl.se/vi_arbetar_med/demos/demokratiutveckling/medborgardialog/natverk_medborgardialog/natverk_medborgarbudget

SKL (2009) ”Faktablad – Projektet Medborgardialog”. Faktablad nr 5 Medborgarbudget. Januari 2009.

Url: http://www.skl.se/MediaBinaryLoader.axd?MediaArchive_FileID=d78ad3d1-5b79-42f0-baa1-1e57c3ed9cdf&MediaArchive_ForceDownload=true

Souza, Celina (2001) ”Participatory budgeting in Brazilian cities: limits and possibilities in buildin democratic institutions”. Environment and Urbanization Vol 13 No 1, April 2001. Sage.

Starke, L. (eds) et al. (2007) ”2007 State of the World – Our Urban Future”. A Wordwatch Insitute Report on Progress Toward a Sustainable Society. W.W. Norton & Company. New York.

Bränn inte våra skepp!

2011-04-08T09:05:00.008+02:00

När artikeln ”Rio Rio måste bort” (GP 31/3) publicerades dubbelkollade jag datumet två gånger. Dessvärre var det inte ett förstaapril skämt, även om tonen och innehållet i artikeln mycket väl hade kunnat indikera på detta; Meningar som ”Rio Rio-båten tillför ingenting” och ”Hela Rosenlund skall nämligen fräschas upp” osar av en svunnen tid. En tid där grävskopan gjorde sitt och dialogen kom i efterhand, i bästa fall. Meningarna skvallrar om en ”uppifrån-ner” stadsplaneringslogik som handlar om att separera, släta ut och ”snygga till” utan hänsyn till ifall det finns befintliga fungerade och levande urbana ekologier.

”If it aint broken, don’t fix it” som urbanisten Kerstin Eliason och etnologen Joakim Forsemalm nyligen uttryckte sig på en workshop om den ”inkluderade staden” (Älvrummet 2011). Vi får inte glömma bort det existerande livet i stadsrummet; de kulturella och fysiska yttringar som bidrar positivt till stadens dynamik. Detta kräver lyhördhet och försiktighet i stadsplaneringen, vilket gör att stadsutvecklingen måste utgå från gräsrötterna, den lokala kunskapen.

Ordförande för ”Park- och naturnämnden” Marina Johansson (S) menar att alla politiker i nämnden är överens om att Rio Rio-båten inte tillför någonting till staden. Här har vi ett tydligt uppifrån-ner perspektiv. Det finns många människor som inte delar denna uppfattning. Inklusive undertecknad som har tillbringad flera underbara sommarnätter dansandes till hänförande musik på båten. Rio Rio-båten har under många år varit en ljuspunkt i Rosenlundsområdet – ja, i hela Göteborg.

De vattenburna lokalerna har skapat förutsättningar för kreativa och annorlunda lösningar som har tillåtit unika klubb- och dansevenemang äga rum. Den annorlunda kostnadsbilden påverkar naturligtvis: lokalerna följer inte samma prislogik som resten av staden; vilket underlättar överbryggande av de ekonomiska barriärerna som i övrigt tenderar att likrikta staden. Samma typ av ekonomiska logik tillåter ”långgatorna” i Göteborg inhysa ett myllrande mångfald av brokiga verksamheter (Forsemalm 2007). Nya idéer kräver gamla hus som urbanisten Jane Jacobs uttryckte det; Eller båtar. Inte minst är det intressant att fundera kring Göteborgs identitet kopplat till vattnet och båtlivet. Som en uppenbarligen mycket nöjd klubbesökare från Stockholm uttryckte det:

Vad är skillnaden mellan Göteborg och Stockholm? Att ett sådant ställe [Rio Rio] finns inte i Stockholm.

Båten har uppenbarligen blivit ett spännande landmärke i det urbana landskapet. Det attraherar människor. Uppskattade Indieklubbar som ”Slice of Life”, ”100 Knop”, “Woody West”, “Klubb FASTIK!”, ”Shambler”, ”Billigt på Rosenlund”, ”Beli Konj Club”, ”Fandago”, ”The Glory boat” med flera har lockat danssugna och musikintresserade från när och fjärran till Rio Rio. Internationella artister som DJ Mehdi, Uffie, Busy P., Curtis Vodka, Justice med flera, har lirat skivor på båten, vilket sannerligen sätter Rio Rio på världskartan.

Det vitt omtalade salsa- och sambahänget, som länge varit enda sitt slag i Göteborg, lockar danssugna från hela regionen. Rio Rio är en av de få inrättningarna som har lyckats att hålla igång salsastället år efter år på veckobasis.

Uppenbarligen är de politiker och tjänstemän som påstår att Rio Rio inte ”tillför någonting” okunniga om den myllrande mångfald som huserar på båten och som attraherar både Göteborgare och turister, samt bidrar till ett levande och spännande näringsliv. Vi måste även se båten i sitt sammanhang. Rio Rio är en viktig del av den sociala och ekonomiska ekologi som bidrar till stadens sociala, kulturella och ekonomiska mångfald. Som någon uttryckte: båten är en viktig ”antisegregationsmotor”; den hjälper till att överbrygga olika slags fysiska, sociala och ekonomiska barriärer i den urbana miljön. Den skapar turbulens i ett område som i övrigt är relativt dött, tråkigt och statiskt.

När politiker och makthavare börjar prata om att ”rusta upp” eller ”snygga till” reser många urbanister och medborgare med rätta ragg. Ofta innebär detta att någon arkitekts våta dröm eller politisk utopi appliceras uppifrån ner på ett område, efter att grävskopan gjort sitt. Oavsett om det finns en fungerade urbana ekologier i området: ”Vi lyssnar på vad du säger och tar med oss det”. Period. Uppenbarligen har vi inte lärt oss någonting av historien. Det är ironiskt att man lägger enorma summor på att bjuda in internationella experter som om och om förklarar för makthavare och planerare att man bör ta tillvara på de originella, roliga, oväntade och speciella om man vill skapa attraktiva och dynamiska stadsmiljöer. Tydligen är avståndet långt mellan kunskap och handling.

En viktig lärdom efter hundra år av modern stadsplanerig är att detta, Le Corbusianska paradigm, sällan fungerar. Läs för all del Peters Halls omfattande bok om 1900-talets stadsplaneringshistoria ”Cities of Tomorrow: An intellectual History of Urban Planning and Design in the Twentieth Century”. Detta “uppifrån ner” stadsplaneringsperspektiv är, och har historiskt varit, ett effektivt sätt att döda det unika, spontana, kreativa och myllrande i en stad. Ohållbar stadsplanering par excellence. Nu är evenemangsstaden i ropet. Nog kliar det i fingrarna hos många makthavare: det brokiga skall rätas upp och strömlinjeformas enligt en specifik och trendriktig ”mall”.

Den fråga vi bör ställa oss: vill vi ha sterila och likriktade monokulturer i vår stad, eller vill vi ha spännande, brokiga verksamheter som bidrar till stadens urbana mångfald? Staden växer underifrån, den alltför tillrättalagda staden tenderar att kväva den initiativrikedom som annars gynnar både ett rikt kulturliv och entreprenörskap. Bygg snarare på. Organisk och lyhörd stadsutveckling handlar om att ta tillvara det fungerande i en stad och bygga vidare snarare än riva upp och bygga nytt. Lägg till fler båtar. Varför inte båtbostäder för exempelvis studenter? Bygg till café- och restaurangverksamheter. Använd rosenlundsbron kreativt. Bryt upp en bit asfalt för lite urban gardering. Och så vidare. Men för guds skull, döda inte båten! Utan båten sjunker Göteborg djupare ner i leran.

PS. Det arbetas lite här och där med att försöka anordna någonting positivt kring detta; Kanske en minifestival eller en stödspelning. Gå med i facebookgruppen ”Rädda Rio Rio” och håll er uppdaterade och/eller engagera er i frågan.

Anders Svensson, Sociologisuget & Henrik Wallgren skriver också om Rio Rio. Läs debattartikeln i GP.

Referenser
Hall, Peter (2002) ”Cities of Tomorrow – An Intellectual History of Urban Planning and Design in the Twentieh Century”. Third Edition. Blackwell publishing. UK. Sidorna 60-63

Jacobs, Jane (2004) ”Den amerikanska storstadens liv och förfall”. Daidalos AB, Göteborg

Forsemalm, Joakim (2007) "Bodies, bricks and black boxes: power practices in city conversion". Akademisk avhandling. Digressiv Produktion

Staden och allmänningarnas tragedi

2011-02-25T23:39:00.038+01:00

Allmänningarnas tragedi

Ekologen Garrett Hardin myntade under 1960-talet uttrycket ”allmänningarnas tragedi” för att beskriva det överutnyttjande som tenderar att uppstå när en allmänning – exempelvis betesmark – inte är reglerad. Lösningen för Hardin stod mellan statlig reglering och privatisering. Teorin har varit mycket kritiserad genom årtionden. Empirin tyder på att det går att lösa resursnyttjande och fördelningsproblematiken så länge det finns fungerande lokala sociala institutioner och nätverk. Elinor Ostrom fick nobelpriset för sina banbrytande insatser i ämnet. Det har också visat sig att vare sig statlig eller privat ägande garanterar att en resurs nyttjas på ett långsiktigt hållbart sätt (Feeny et al. 1990) .

Urbanisten Jeb Brugmann menar att även Stadens unika ”ekonomiska möjligheter” skall betraktas som en allmänning som delas av invånarna (Brugmann:150). Vi pratar alltså inte om (i och för sig viktiga) urbana allmänningar som offentliga rum, parker, gator och torg.

Stadens socioekonomiska turbin

Städer har historiskt bidragit till unika sociala och ekonomiska möjligheter för dess invånare – men inte minst erbjudit skydd (fristad). Stadens unika och attraktiva egenskaper bidrar till att suga in flöden av människor, råvaror och idéer från periferin. Vi har redan tidigare försökt definiera Stadens skala, densitet, nätverk, sociala strukturer, samlokalisering, synergier och infrastruktur driver en ekonomisk turbin som genererar ekonomiskt välstånd. Märk väl, att det inte behöver vara en relation mellan ekonomisk tillväxt och ett ökat välstånd (Jackson).

Stadens densitet bidrar till intensifierandet av olika ekonomiska och kulturella flöden vilket genererar omfattande kulturell och social friktion. Friktionen leder - trots begreppets innebörd - till ökat handlingsutrymme. Friktionseffekten från denna aggregerade interaktionen mellan individer och icke-mänskliga aktörer (divider), bidrar till ökat handlingsrymd. Enkelt uttryck: samarbete skapar samhällen med ökad flexibilitet och förmåga till handling. Sannolikheten fler möten, interaktion, aktiviteter, upplevelser, tankeutbyten ökar i stadssystemet. Vi vet också att stadens utspridning (sprawl) eller minskad densitet, förstör mängden socialt kapital (Putnam 2000). På samma sätt som Staden, ökar Internet närheten eller tillgängligheten till andra tankar: föreningen är därför mycket kraftfull. Håll denna tanke i huvudet när vi kommer till stycket om revolution.

Sambanden mellan dessa olika sociala och ekonomiska komponenter är intrikat och innehåller kritiska informations-, kommunikations- och tidsfaktorer: tillblivelsen av höghus som byggnadsform fordrade telefonen som uppfinning. Telefonen bidrog till ökad handlingsrymd, vilket undanröjde begränsningharna för ”uppfinningen” höghus (Hägerstrand:157), vilket möjliggör ökad densitet, och så vidare. Denna dynamik mellan tankar, människor och icke-mänskliga aktörer är komplex.

Det är denna friktionsgenererande socioekonomiska turbin som kan betecknas som en allmänning. Då uppstår den första frågan: kan denna allmänning överutnyttjas och/eller är fördelningen av resursen ojämn. Alltså: får alla medborgare en rättvis del av stadens unika möjligheter – om inte: vilka fysiska, ekonomiska eller sociala barriärer förhindrar detta. Brugmann (s.150) menar att olika motstridiga särintressen, och själviska strategier renderar i längden dysfunktionella städer: långt drivet egenintresse förstör stadens känsliga socioekonomiska ekologi. Det är i ljuset av ovan sagda vi kan förstå varför revolutionen i Iran – som startade i Bazaarerna (tänk: socioekonomisk turbin och fördelning) – både kunde bli till (associationer, närhet, nätverk, synergier vilket genererar handlingsrymd) samt dess drivkrafter (socioekonomiska orättvisor) (Brugmann:66ff).

Revolutionen närdes av det faktum att man ignorerade avgörande delar av stadens lokala dynamik. Liknande mönster upprepades i Tunisien: Mohamed Bouazizi protesterade mot att myndigheterna berövade honom hans varuvagn genom att tända eld på sig själv. Snarlika händelser ägde rum i Urümqi (2009), Egypten, Algeriet och så vidare.

Mångfaldens självdestruktivitet
Precis som oceaner, korallrev och betesmark är stadens socioekonomiska strukturer (exempelvis: den ekonomiska turbinen, sociala nätverk och kulturella artefakter) känsliga vilket ökar risken att drabbas av ”allmänningarnas tragedi”. Urbanisten Jeb Brugmann sammanfattar:

If competing groups systematically develop and use city’s density, scale, association, and extension economies at cross purposes, as a strategy for their group’s advantage at the expense of another’s then the urban advantage of the whole city gets compromised (Ibid).

Det är i städerna som “allmänningarnas tragedi” har störst sannolikhet att uppstå; Staden skiljer sig jämfört med betesmark eller lokala fiskeresurser på flera viktiga avseenden. Dels är staden som ett komplext socioekonomiskt och teknologiskt system svårt att avgränsa i tid och rum och dels innehåller staden många fler (anonyma) aktörer.
Aktörernas diversifierade strategier i staden behöver inte vara negativ på ett grundläggande plan så länge man inte motverkar varandras syften på ett övergripande plan (Jacobs, s. 271). Det är en viktig insikt att själviska och kortsiktiga strategier kan lamslå dynamiken hos den socioekonomiska ekologin, vilket i längden slår mot alla urbana aktörer. Dessa strategier tenderar att förstöra stadens mångfald – med urbana monokulturer och fördärvad dynamik som följd. Brugmann ger en intressant beskrivning av den intrikata mikroekonomiska dynamiken:

The different markets within a city – whether for fish, houses, parking spaces, or engineering contracts – are defined by local and regional customs, laws, conventions, infrastructure, and spatial relationsshis. Many different forces in the city, not just its buyers and sellers, shape how each market works. In turn, each market determines wich business model can thrive in the city. By constraining the types of business models that succeed in a city, a market also shapes the way the city itself develops [...] [a]t their most mature stage of development, different local markets cluster activities together to create unique efficencies and synergies in the physical form of a citysystem (s:254).

Urbanisten Jane Jacobs identifierade i sin forskning ett antal faktorer som tenderar att förstöra den urbana socioekonomiska mångfalden.
Framgångsrika urbana habitat - populära områden eller kvarter - där stora flöden av människor vistas, besöker, passerar igenom och/eller nyttjar kommers eller infrastruktur, har en förmåga till självdestruktivitet. Konkurrensen växer och blir den ekonomiska motsvarigheten till modefluga. De som vinner striden om utrymmet kommer enbart representera ett smalt segment av de många verksamheterna som tillsammans skapade framgången (Jacobs:273). Det är en Pyrrhusseger, skriver Jacobs, ”eftersom processen har förstört ett komplicerat, välfungerande system av ömsesidigt ekonomiskt och socialt stöd” (ibid).
Verksamheterna som gör de största vinsterna kommer att kopieras av ekonomiska starka aktörer, och därmed tränga undan eller kväva de mindre framgångsrika verksamheterna: det uppstår svårgenomträngliga mikroekonomiska barriärer (ex: dyra lokaler eller dyr mark) som blir effektiva filtreringsinstrument. Gentrifiering bidrar till denna utveckling.

Imitation och kopiering är grunden för utveckling – både hos biologiska och urbana ekosystem, men en strikt och patologisk kopiering kan per definition likställas med cancer. Cancer kan beskrivas som en accelererad och okontrollerad rörelse från heterogenitet till monokulturer av exempelvis celler, ekonomiska verksamheter eller tankar. Få och stora aktörer kommer att äga rum. Handlingsrymden och associationerna minskar. Resiliensen minskar. Området ”dör”.

Lyhörd "stadsplanering för mångfald", blandning av gamla (billiga hyror) och nya hus, funktionell blandning samt fasta hyror är några av motåtgärderna enligt Jabobs (282ff).

Historiska läxor

Etablering av externa köpcentrum som genererar statiska urbana korridorer för varor och bilburna människor, funktionsseparering, prioritering av bilar framför människor, utglesning, etablering av bostadsmonokulturer, separering av allmännytta och bostadsrätter, rivning av gamla hus, bristande dialog (top-down), ojämn fördelning av nyttorna från den socioekonomiska turbinen, ad-hoc planering, företräde för ekonomiskt starka aktörer i stadsplaneringen, omedveten eller medveten etablering av urbana barriärer och så vidare – är alla metoder för att effektivt förstöra stadens dynamik. Vi har att göra med ”City of Crisis” för att tala med Brugmann (s:150).

Vi måste hitta metoder för att motverka denna ”allmänningarnas tragedi” som vi kan förstå genom ”mångfaldens destruktivitet” (Jacobs) och lång drivna egenintressen (Brugmann). Vi måste dels öka friktionen hos den socioekonomiska turbinen och dels se till att alla urbana invånare kan ta del av denna resurs. Vi måste skapa levbara urbana ekologier.

Strategisk allians

Jeb Brugmann kallar städer, där man skapat en stabil, långsiktig allians mellan olika urbana aktörer (näringsliv, NGO’s, invånare, forskare, praktiker, politiker) och intressenter för ”strategiska städer” (Brugman: 131). Alliansen syftar bland annat till att få alla urbana aktörerna att dra åt samma håll (244), skapa synergier och öka mängden socialt kapital. I vissa städer, exempelvis Barcelona, Chicago, Vancouver och Curitiba, bedrivs enligt Brugmann, en aktiv ”urbanism” som genomsyrar den förda politiken, institutioner och praktiker (ibid).

Brugmann ramverk består av en (1) strategisk allians som håller samman olika intressenter och driver på utvecklingen, (2) lokala aktörer som stadsutvecklingen skall utgå ifrån, och (3) strategiska institutioner som skall stå för utförande, expertis, kontinuitet och uppföljning (Brugmann:227). Denna socioekonomiska stadsutvecklingsmodell, menar Brugmann, syftar till att ena aktörerna till att gemensamt skapa dynamisk, levande och en långsiktig hållbar stad, utan att vara beroende av enskilda aktörer eller politiska mandatperioder. Borås Stad försöker att ta ett steg i denna riktning genom att etablera ett strategiskt samverkansramverk genom att skapa ett ”Hållbarhetsråd”.

Peter Barnes, är inne på liknande tankar i sin bok ”Capitalism 3.0 – a Guide to Reclaiming the Commons”, som menar att man måste skapa institutioner som är långsiktigt hållbara. Barnes lösning för hantering av allmänningar landar i stiftelser. Politiska system är mer oberäkneliga – politiker byts ut, eldsjälar försvinner och partier/ideologier skiftar över mandatperioder - menar Barnes. En parantes: av samma anledning försvaras tv-licensen som betalningsmetod för public service (allmänning) i Sverige.

Brugmanns strategiska allians kan i teorin skapa en grund för en stabil ekonomiskt bas och myllrande marknader, tillgång till kapital och solida företag, stark civil sektor och engagemang, välfungerande infrastruktur och till att stärka det sociala kapitalet i staden (Brugmann:160). Men som Brugmann själv skriver:”[t]o establish and institutionalie such practices, local political, civic, business, and technical interest have to form a stable alliance to advance them against resistance from both expedient and entrenched interests” (ibid:161).

Svårigheten ligger i implementeringen av ett sådant institutionellt regim i praktiken: det handlar om förvaltningskultur, delaktighet, graden av politisk vilja men också hur befintliga maktstrukturer gestaltas i städer. Brugmann menar att vi måste börja bedriva en aktiv urbanism [1]: vilket innebär radikalt förändrade stadsplaneringsmetoder.

Elinor Ostrom

Kan vi använda Elinor Ostroms forskningsresultat för att förstå varför den urbana socioekonomiska allmänningen tenderar att missbrukas eller/och fördelas ojämnt över befolkningen? Statsvetaren Bo Rothstein skriver att ”[Ostroms forskning] avser grupper som är rätt små, starkt homogena och som under väldigt lång har kunnat ackumulera socialt kapital genom omfattande personliga nätverk. Förhoppningarna att hennes resultat är applicerbara på stora och heterogena grupper där aktörerna är anonyma för och saknar sociala kopplingar med varandra är möjligtvis ogrundade”. Det verkar hopplöst när vi betraktar staden – som allmänning - som både innehåller anonyma aktörer och är svåravgränsad i tid och rum.

Om vi utgår från Rothsteins analys kanske kan Ostroms forskningsresultat nyttjas ifall vi hittar metoder för att dels (1) öka det sociala kapitalet och dels (2) synliggöra stadens aktörer för varandra, men inte minst genom att (3) definiera staden som en allmänning som alla har rätt att ta del av på lika villkor: dess unika kulturliv och socioekonomiska fördelar. Och som vi har varit inne på tidigare: analysen av de ekonomiska, fysiska och sociala barriärer är trängande!

Kommande inlägg kommer att handla om de praktiska och politiska slutsatserna vi kan dra av tankarna kring ”staden som allmänning”; ex: radikala stadsvårdsfonder, offentliga rum, stiftelser, medborgarbudgetar, allmänintressebolag, lokala ekonomier, lokala protokoll för stadsutveckling, lokala valutor, mikrolån, DIY-kultur, arbetstidsförkortning, införande av enstaka T.A.Z. eller analys av ekonomiska läckor.

Noter
[1] In a true urbanism, buildings are designed and combined in creative ways to bring production, commerce, culture, and residential life together to create specific economic, social and political advantages for their user community (Brugmann: XV).

Referenser
Barnes, Peter (2006) ”Capitalism 3.0 – A guide to reclaiming the commons”.

Brugmann, Jeb (2009) ”Welcome to The Urban Revolution – How Cities are changing the World”. Bloomsbury Press. New York.

Feeny, D. et al. (1990) ”The Tragedy of the Commons: Twenty-two Years Later”. Human Ecology 18.

Hägerstrand, Torsten (1991) ”Om tidens vidd och tingens ordning”. Gösta Carlestam & Barbro Sollbe (red). Statens råd för byggnadsforskning. Stockholm.

Jackson, Tim (2009) “Prosperity without growth: economics for a finite planet”. Earthscan.London.

Jacobs, Jane (2004) ”Den amerikanska storstadens liv och förfall”. Daidalos AB, Göteborg

Putnam, R.D., (2000) “Bowling alone”. Simon and Schuster.

Några blogginlägg

Jimmy Sand bloggar: "Vilka är målen för en grön politik?"
Karl Palmås om Whitehead
Charlotte om drjuretik

Konstpaus

2011-02-15T22:03:00.007+01:00

Jobbar på ett inlägg om Staden som en "socioekonomisk" allmänning där jag utgår från Jane Jacobs tankar kring stadens mångfald och Jeb Brugmanns banbrytande bok "Welcome to The Urban Revolution – How Cities are changing the World” och jag hoppas på att hinna presentera något denna vecka. Tills dess någa länktips (City Repair & Project for Public Spaces) och inspirerande bilder!

PS. Angående Fredrik Reinfeldt's kommentar om bostadssegregationen i Stockholm.

Updatering 16 Feb: Läsvärt om Ägoismen!

100 år av stadsplanering - vad kan vi lära oss?

2011-01-24T14:52:00.014+01:00

Jag skall utgå från Peter Halls intressanta bok ”Cities of Tomorrow: An Intellectual History of Urban Planning and Design in the Twentieth Century”. Boken ger en djupodlande och intressant genomgång av senaste århundradets stadsplaneringshistoria. Frågan är vad vi kan läras oss av hundra år av modern stadsplanering. Sett i backspegeln har det handlat om trevande experiment för att kunna möta sociala, ekologiska och ekonomiska ”utmaningar” i staden och/eller försök till etablering av samhällsutopier.

En av de tidiga utmaningarna i Europa var industrialismens framväxt och migrationen till städerna; idag brottas vi med informationssamhällets och globaliseringens baksidor, samtidigt som Europas och Amerikas ”tidiga” problem förflyttats till utvecklingsländerna; även om slumproblematiken och megastäder ger upphov till helt nya sociala, ekologiska och ekonomiska problem.

Det var inte ovanligt att man i början av 1900-talet uppfattade staden som någonting högst onaturligt, som en process av civilisationens degenerering, en ”cancersvulst på samhällskroppen” (Hall:36), vilket man delvis kan förstå i ljuset av den tidiga industrialiseringen, de stora hälsoproblemen som fanns i städerna, slumbildningen och den omfattande befolkningsökningen. Städerna, och dess myllrande mångfald, uppfattades som ett problem, och inte sällan som ett hot mot ordningen.

En som hade en motsatt syn på staden var urbanisten Jane Jacobs (1916-2006) som såg på staden som ett vackert och dynamiskt ekosystem (Jacobs:16ff); även om hennes stadssyn etablerades i en annan tidsperiod och kontext. Det finns naturligtvis många andra synsätt på staden mellan dessa två ytterligheter.

Hur vi uppfattar staden tror jag har stor bäring på hur vi ”trivs” i vårt urbana habitat, samt vilka politiska och planeringsmässiga strategier som utvecklas ur förhållningssättet. Stadsplaneringen som praktik har genomsyrats av olika ideologiska, vetenskapliga och filosofiska samhällsströmmar under 1800- och 1900-talet. Från att varit ett ideologiskt och politisk verktyg för att förverkliga en utopi eller styra befolkningen i en viss riktning, blev stadsplaneringen först i mitten på 1900-talet en profession (Hall:355).

Vi har också haft att göra med två stora samhällsplaneringsmetodologier: nerifrån upp respektive den auktoritära uppifrån ner perspektivet. Staden har varit, och är fortfarande, ett ideologiskt slagfält. Man kan generellt säga att vi har haft tre huvudtraditioner som historiskt har konstituerat stadsplaneringen: (1) en anarkistisk tradition som handlar om frivillighet, deltagande, decentralisation, självorganisation och gemensam välfärd;

(2) en socialistisk tradition som handlar om kollektivt beslutsfattande, centralisation och funktionalism; (3) samt en marknadsdriven paradigm som handlar om att ”tillgång och efterfrågan” skall optimera stadens tillblivelse och planeringen skall enbart syfta till att ”oil the machinery [of wealth creation]” (Hall:379) genom att locka till sig kapital och investerare samt genom att frilägga ytor för företagen.

Det är också intressant, om än något ironiskt, att notera att den anarkistiska traditionen så småningom anammades av marknadsparadigmet (Hall:293;380). Kanske kan man se det som en reaktion, eller kritik, mot misslyckandet av den byråkratiska och centralistiska traditionen (ex: miljonprogrammen). Eller så var det utvecklingen i den planekonomiska sovjetunionen som närde den ideologiska debatten under 1980-talet. En utveckling som fick förkroppsliga hela den socialistiska, centraliserade, traditionen. Alternativt användes dessa ”misslyckanden” som ett slagträ i debatten för att förfäkta en viss ideologi: i detta fall nyliberalismen.

Ett problem är att det ofta är ”vattentäta skott” mellan dessa planeringsideologier, vilket gör att vi tvingas argumentera i termer av motsatsförhållanden. Det är naturligtvis mycket mer komplicerat än så.

Men vilket fall som helst kan man - utifrån Hall’s expose över stadsplaneringens historia - argumentera för att det över hundraåriga experimentet med olika stadsplaneringsparadigm har bidragit till insikten att städer alltid är nyckfulla, dynamiska och oförutsägbara strukturer. Vi har saknat, och saknar fortfarande, adekvata metoder för att beskriva en stads inre dynamik.

Den rationella, ”vetenskapliga”, ingenjörsstyrda och uppifrån-ner planeringsmetoden, som hade sin storhetstid under första hälften av 1900-talet, har bidragit till många kulturellt, estetiskt och socialt förstörda stadsdelar världen över (Hall: 254ff). Inte minst i Sverige. Den arkitekt som har fått förkroppsliga detta paradigm är fransmannen Le Corbusier (1887 – 1965). Städer är inte mekaniska och rationella artefakter som går att ”plocka isär och sätta ihop”, vilket är ett synsätt som Le Corbusier, och många av hans samtida, gav uttryck för. Johannes Åsberg skriver (2010:9):

Funktionalismen, som hade sitt ursprung i de tankar som formulerats under 1920 talet av Le Corbusier och Bauhausskolan, innebar ett radikalt brott med traditionellt stadsbyggande. Man sökte ett nytt, rationellt och effektivt sätt att bygga städer. Resultatet var en planeringsideologi anpassad för "maskinåldern". Det gällde att ersätta den gamla, smutsiga, trånga, mörka och kaotiska staden med en ny, ren, öppen, ljus och ordnad stad. Med hjälp av industriell massproduktion skulle alla få råd med bostäder av högsta kvalitet och optimal tillgång till sol, luft och grönska. Genom att tillämpa den administrativa logik som slagit igenom i modern industri (taylorism, fordism, scientific managment) på stadens större skala skulle "stadsfabriken" optimera sin effektivitet och en mer genomgripande centralstyrning och kontroll över samhället skulle bli möjlig.

Under 1940 och 50-talet upplevde stadsplaneringen en kort spirande optimism i och med informationsteknologins intåg i stadsplaneringen (ibid:355) och då speciellt cybernetiken. Men snart stärktes åter insikten om stadens undflyende karaktär, sedan man insett att det är svårt (om inte omöjligt) att skapa adekvata modeller för att beskriva stadens utveckling (ibid:363). Det är en smärtsam sanning som många härskare – exempelvis den bazaardrivna dynamik som bidrog till revolutionen i Iran (Brugmann:76) - demokratiskt valda politiker, sociala ingenjörer, stadsplanerare och forskare har blivit varse om.

Staden, som dynamisk och komplex struktur, är delvis kontraintuitiv. Ofta kan planerarnas intentioner få motsatta effekter än förväntade i en stad eller stadsdel. Inte minst handlar det om att det i staden råder en massa motsatta intressen och maktstrukturer. Men vi kan också i ljuset av det ovan sagda förstå perverteringen av Howards utopi om en ”trädgårdsstad” som visade sig bli någonting helt annat än från början avsett (Hall:8). Professor Jay Forrester menar att sådana ”planeringsmisslyckanden” - vare sig stora eller små - beror på stadens dynamiska och rörliga karaktär, kontra planerarnas mer statiska ”mentala modeller” (Moody 1970).

Utifrån detta faktum har bland annat aktivisten Jane Jacobs (Hall:254;282) samt arkitekten Christopher Alexander (ibid:281) tidigt förfäktat att planeringen måste utgå gräsrötternas lokala kunnande i stadsplaneringen. Vi måste inkludera människorna som lever i sitt urbana habitat i stadsplaneringsprocessen. Det är i grund ett kunskapsteoretiskt problem: En stadsplanerare kan aldrig ha ”samma” kunskap som kommer nerifrån upp från de lokala deltagarna. Men staden är, som jag tidigare antydde, en myllrande ekologi av olika, och inte sällan motsatta, intressen, som är svåra att ”fånga upp” i planeringsprocessen. Detta gör att stadsplaneringen inte enbart är en deskriptiv och ingenjörsmässig praktik, utan är sammanflätad med normativa strukturer. Vilket är ett ämne jag snart skall återkomma till.

Det kan tolkas som att pendeln åter vänder mot den anarkistiska traditionen. En viktig lärdom som vi kan dra av historien att det inte finns optimala och universella lösningar som går att applicera uppifrån ned på alla städer. Den modernistiska och teknooptimistiska traditionen – oavsett ideologisk hemvist - som strävar efter ”total decontextualization” (Hall: 232) missar det faktum att staden är en historisk och organisk entitet. Det krävs att man tar hänsyn till kontexten och att man inkluderar den lokala kunskapen i stadsplaneringen (Brugmann:105ff).

Även om den ekonomiska standarden har ökat för många människor i världen, inser vi rätt snabbt att det flesta problemen kvarstår - trots ett sekel av stadsplanering - i städerna (Hall: 424). Städer har historiskt sett länge varit fristäder och genererat sociala och ekonomiska utvecklingsmöjligheter för sina invånare (Brugmann:25).

Men många städer har också idag blivit fängelser, bestående av många olika slags barriärer, som effektivt utesluter vissa element och inkluderar andra. Det är intressant att kunna ge både Jane Jacobs och Lewis Mumford (1895-1990) rätt när de ser olika på den moderna staden: möjlighet till ”frihet” och personlig utveckling respektive som ett ”fängelse” (Hall:255). Likheterna nu som då är slående: kraftig segregation och inkomstklyftor med alienation, fattigdom och utanförskap som följd; ökad samhällsmetabolism i förhållande till tillgänglig naturkapital (ökande trend): därmed ett alldeles för stort ekologisk fotavtryck per capita i västvärlden; sociala orättvisor kvarstår; bristen på delaktighet är ofta slående även i de mest demokratiska städerna; maktstrukturer, ojämlikhet och barriärer genererar territorier i staden som renderar specifika rörelsemönster samt styr tillgången till resurser osv.

Sätter man detta i relation till att majoriteten av världens befolkning idag bor i städer blir frågan om hållbar stadsutveckling mer än brännande. Hur ser den framtida stadsplaneringen ut? Historien har måhända lärt oss ödmjukhet inför staden som ett komplext socioekonomisk och ekologisk struktur. Kanske kan man säga att ingenjörernas och marknadens historiska misslyckanden tvingar oss att anta ett experimentellt, normativt, ständigt reviderande, ett steg-för-steg stadsplaneringsmetodik som tar hänsyn till den ekologiska, sociala och ekonomiska kontexten, vilket måhända lämpar sig för det kommande århundradet.

Men inte minst: Kan vi komma dithän där staden ses som någonting mycket vackert: ett känsligt, blommande och kulturellt produktivt ekosystem som kopplar samman kulturer, tankar och människor? Att älska sin ”stad” blir nödvändig för hållbar utveckling; det krävs att det uppstår en ”känsla för platsen” och dit når vi inte om vi inte trivs eller känner oss delaktiga i vårt urbana habitat. Vi kan höra Patrick Geddes emfatiska röst eka i historiens labyrint: ”vad var det jag sa”.

Referenser
Brugmann, Jeb (2009) ”Welcome to The Urban Revolution – How Cities are changing the World”. Bloomsbury Press. New York.

Moody Harold T. (1970) "Urban Dynamics: A Review of Forrester's Model of an Urban Area". Economic Geography, Vol. 46, No. 4 (Oct., 1970), s. 620-626

Hall, Peter (2002) ”Cities of Tomorrow – An Intellectual History of Urban Planning and Design in the Twentieh Century”. Third Edition. Blackwell publishing. UK. Sidorna 60-63

Jacobs, Jane (2004) ”Den amerikanska storstadens liv och förfall”. Daidalos AB, Göteborg

Lyttkens, C. H. (2009) ”Människan – en ohållbar historia?”. Kurskompendium. Göteborgs
Universitet.

Åsberg, Johannes (2010) "En radikal och progressiv stadspolitik - en provisorisk utopi". Arenaagruppen.

Bloggar

Jimmy Sand om tillväxtkritiken

Thomas Svensson om Michel Onfray

Stratifiering genom Urbana barriärer

2010-11-28T00:12:00.019+01:00

I förra inlägget problematiserade vi den förenklade bilden av en stad. Man kan definiera staden på många olika sätt. Man kan argumentera för att världen har Stadifierats – en mega-geografisk entitet vars tillblivelse kan förstås genom globaliseringsprocessen (Brugmann 2009:xiii). Man kan se staden som ett koncentrat av intensiva och turbulenta flöden beståendes av artefakter, protokoll, formell och informell ekonomi, människor, djur, växter, råvaror och exergi (Palmås & von Busch 2008). Genom den sistnämnda definitionen kan fler ”rum” (spaces) definieras som en slags ”städer”: atombunkrar, katakomber, autonoma slumområden, ’Gated Communities’ och rymdbaser. Göran Dahlberg (2010) ger uttryck för liknande syn på städer i boken ”Hemliga städer: Rädslans urbana former”.

Man kan också se staden som ett känsligt urbant ekosystem beståendes av myriader med fysiska, ekonomiska och sociala relationer. Staden kan naturligtvis inte ses som en isolerad enhet. Vi konstaterade i förra inlägget att staden är sammankopplad med omvärlden genom ett konstant in- och utflöde av materia, exergi, memer, människor, gener och avfall, men staden är också beroende av fungerande ekosystemstjänster. En ”stad” som ”isoleras” dör:

"När vi undersöker en biologisk cell eller en stad blir däremot situationen helt annorlunda. Dessa system är inte bara öppna, utan existerar helt enkelt just därför att de är öppna. De livnär sig på inflödet av materia och energi från omvärlden. Vi kan isolera en kristall, men städer och levande celler dör, om vi skär av de från omgivningen. De bildar en integrerad del av den värld som de får sin näring av, och de kan inte skildas från de flöden som de oavbrutet omvandlar." (Prigogine & Stengers 1985:126)

Dahlberg gör en intressant poäng kring att även de mest högteknologiska bunkrarna knappast klarar sig helt isolerade från omvärlden under en längre tid. En bunker är lika mycket en artificiell stad som Dubai – skillnaden är skalan, och det faktum att Dubai är inkorporerad i ett globalt ekonomiskt system som kan försörja staden med arbetskraft, råvaror och exergi. En bunker har mycket tydliga fysiska barriärer vilket Dubai saknar. För att kunna upprätthålla sin funktion måste Dubai kontinuerligt ”suga in” landskap från andra geografiska områden.

Ett sätt att analysera stadens ”sociala hållbarhet” är att undersöka vilka slags barriärer som existerar eller ”skapas” i staden. Se tabellen längst ner för definition av social hållbarhet i relation till städer (Dempsey et al. 2009). Vi får göra antagandet att barriärer kan verka inhibiterande för olika slags sociala, ekonomiska eller fysiska processer som bidrar till ”välfungerande” urbana ekosystem. Vi är alltså främst intresserade av barriärer som genom sin karaktär segregerar, anonymiserar, alienerar, isolerar eller på något sätt hindrar sociala ”möten” eller den mänskliga självrealisationen [1].

Barriärer kan lite förenklat delas upp i tre kategorier: (1) fysiska, (2) sociala och (3) ekonomiska. Exempel på fysiska barriärer kan vi hitta i den geografiska topologin: berg, floder, våtmarker men de kan också vara artificiella: byggnader, bristen på lokaler, staket, broar, korridorer, infrastruktur eller vägar. Barriärer kan upplevas på olika sätt: En trappa kan vara en brygga mellan två punkter i rummet, men kan för en handikappad människa vara en oöverstiglig barriär. En motorväg underlättar transport av exergi och råvaror men hindrar samtidigt effektivt sociala möten.

Sociala barriärer är tillsynes osynliga: det kan handla om rädslor, fördomar, etnicitet, språk eller utbildning (exempelvis betyg eller högskolebehörighet). Sociala barriärer är i högre grad mobila – men inte sällan kristalliseras specifika sociala barriärer som manifesteras i det urbana rummet (en viss ”förort” som har vissa egenskaper: ”otryggt”).

Ekonomiska barriärer kan handla om antal arbetstillfällen, bristen på finansiella institutioner, bristen på verksamheter, prisnivå (bostäder, mat, underhållning etc) och inkomst. En barriär kan upplevas som någonting positivt: exempelvis ett bullerskydd, men som i sig kan vara ”negativt” för andra arter: exempelvis en given rådjurspopulation. Den sistnämnda problematiken jobbar landskapsekologer med: etableringen av ekodukter är ett sätt att överbrygga specifika barriärer och upprätthålla en ekologisk funktion (ex: motverka habitatfragmentering).

Fysiska barriärer finns i olika skalor: från den lilla lägenheten och trappuppgång till bergsformationer och biosfären. En rymdraket som vill lämna biosfären måste ”fly” gravitationsbarriären med en viss hastighet. Det krävs en flykthastighet för att spränga barriären.

Staden konstitueras av ett stort antal diversifierade barriärer som samverkar och skapar olika territorier. Dessa barriärer stratifierar, eller sorterar, befolkningen i olika strata (”skikt”) i det urbana rummet.Ett intressant exempel på medveten stadsplanering för att stratifiera befolkningen kommer från New York. Den berömda allsmäktige arkitekten och stadsplaneraren Robert Moses (1888 – 1981) skapade medvetet fysiska barriärer för att separera befolkningen åt (Hall 2002:299). Palmås & von Busch (2008:98) citerar Bergman (1983:299):

“[Moses] purposely built too low [bridges] for buses to clear them, so that public transit could not bring masses of people out from the city to the beach”

Moses byggde alltså låga broar för att effektivt utesluta lastbilar och bussar. Bron blev en barriär som bara en bilburen medelklass kunde överbrygga (Hall 2002:298). Avståndet, som är en funktion av tiden (också en slags barriär), kom i detta fall, tillsammans med ekonomiska barriärer att samverka med den artificiella fysiska barriären i form av en bro. Åtkomsten till naturresursen fodrade dyra rumsöverbryggande mekaniska transportmedel; Moses barriär sorterade bort bussarna. Det var bland annat Moses framfart i New York som fick Jane Jacobs att skrida till aktivism. Hur tar du dig till närmaste strand eller ett specifikt naturområde?

Rädslan är en av de effektivaste ”sociala barriärerna”. I Göteborg har det visat sig att många är rädda för att ta spårvagnen till Angered och Bergsjön under vissa tidpunkter på dygnet (Alm et al. 2004). Rädslan blir här en tydlig barriär som effektivt förhindrar olika slags sociala flöden – som i sig kan börja interferera med en massa andra faktorer som fördomar eller mediala bilder.

Rädslan kan också få sitt expressiva uttryck i form av fysiska barriärer: exempelvis ”Gated Communities”, berlinmuren, ringmuren i Visby, kinesiska muren eller muren i Gaza. Dessa barriärer fungerar som en slags filter som styr/reglerar in- och utflödet av memer, människor, exergi och råvaror och som samtidigt utelåser utvalda element: inkräktare och/eller skatter. Men är inte detta precis ”det” som en ”nation” gör: passkontroll, tullar, militär och administrativa gränser. Mer eller mindre. En stadsdel, stad eller en nation kan fungera som en ”Gated Community” i relation till andra samhällen, städer eller länder. Schweiz eller Dubai kanske är för övertydliga exempel.

Ekonomiska barriärer kan handla om inkomstnivåer i relation till omkostnader i staden. Gentrifikationsprocessen, som sker i många postindustriella städer, bidrar inte sällan till prisökning för bostäder och råvaror (tillgång och efterfrågan) i områden där en köpstark medelklass verkar. Denna prislogik genererar produktiva barriärer som effektivt utestänger låginkomsttagare. I Göteborg blir detta mycket tydligt när man sätter exempelvis delar av Angered (periferi) i relation till centrum. Centrum attraherar postindustriell kapital (”City of Brains”) och högutbildad arbetskraft och repellerar invandrare, låginkomsttagare och lågutbildade mot periferin.

Kopplar man samman dessa ekonomiska barriärer med barriärer som språk, etnicitet, rädslor, fördomar, utbildningsnivå och fysisk bebyggelse, så får man en effektiv stratifieringsmaskin som skiktar befolkningen i olika sociala hierarkier och klasser. Centrum blir en slags ”Gated Community” i skydd av sina barriärer. Marknadshyror någon? Jo. Man tackar. Har du inte råd? Hette du ”Ahmed” sa du? Vi har tyvärr tillsatt alla platser.

En levande och icke-segregerad stad får vi när produktion, handel, kultur och bostäder förs samman för att skapa ett specifika ekonomiska, sociala och politiska fördelar för stadens invånare. En hälsosam habitus fodrar mångfald, hög grad av socialt kapital, öppenhet, delaktighet, täthet [2], få negativa barriärer och ekonomisk och social jämlikhet (Jacobs 2004:36ff; Brugmann 2009). Hur skall man göra? Hur kan vi skapa förutsättningar för ”social hållbarhet”?

Först måste vi börja se staden med andra ögon. När då olika slags barriärer börjar emanera för våra sinnen, måste vi försöka kartera staden utifrån de olika barriärerna: en högst empirisk och reell företeelse. Vi har idag sociotopskartor – låt oss komplettera dessa.

Vi inser rätt snabbt att det kommer att krävas sektorsövergripande och tvärvetenskapligt samarbete (både inom forskarvärlden och de olika kommunala förvaltningarna). Sen måste vi inse att stadsplaneringen och politiska beslut är i högsta grad delaktig i att skapa de olika barriärerna.

Några frågor som vi bör ställa oss: Hur kan vi utforma arkitekturen och infrastruktur för att underlätta social interaktion och motverka alienation (se Sernhede 2007)? Hur kan vi riva ner eller överbrygga olika urbana ekonomiska, fysiska och sociala barriärer? Hur fördelar vi skatter? Kan vi skylla på marknaden och byggherrar eller kan vi aktivt styra etablering av blandade boendeformer och verka för funktionsintegration? Aktiva medborgarna är nyckeln till social hållbarhet. Kan vi skapa ”protokoll” för småskalig stadsutveckling (Palmås & von Busch 2008:100) som integrerar medborgarna; En vision som ärvt sina idéhistoriska rötter från Kropotkin, Geddes, Mumford och Bauer men som hjälp av moderna informationsteknologiska verktyg kan bli sann. Kan vi skapa adaptiva institutioner (Marten 2001:174) som är reflexiva och drivs av ”småskaliga försök” (Popper 2002)? Eller sitter vi fast i den auktoritära, byråkratiska och marknadsdrivna traditionen?

Idag bor över hälften av jordens människor i städer; Både nyckeln och problemen till att nå hållbar utveckling finns i städerna.

Noter

[1] Självrealisation skall inte uppfattas som ett egoistiskt projekt som går utöver andra människor eller ekosystem; det handlar snarare om att maximera antal livsmöjligheter (se: Spinoza/Naess) som får människan att ”blomma”.

[2] Täthet skall inte enbart ses som en koncentration av verksamheter eller bostäder. Brugmann (2009:xix) försöker nyansera begreppet:

“Density is design that optimizes the economic use of land, buildings and infrastructure. [...] Spatial density optimizes the use of land, and is particulaty important in prime locations: it builds in more economic activity per acre of scuare mile. Colocation density optimizes the use of buildings by clustering them in ways that efficiently support the specialize production, trade and living of specific user communities. [...] for instance the colocation of [...] laboratories, classroom, libraries, residences, restaurants, cultural facilities [...] support both planned and spontaneus interactions. [...] Network or system density optimizes the use of infrastructure.”

Tabell (1) Dempsey, N. et al. 2009

Referenser

Alm, C., Lindberg, E. (2004) ”Betydelsen av upplevda risker och känslor av otrygghet vid resor med kollektivtrafik: en undersökning i Göteborg samt jämförelse med resultat från Norrköping och Stockholm”. Statens väg och trasportinstitut. Linköping.

Brugmann, Jeb (2009) ”Welcome to The Urban Revolution – How Cities are changing the World”. Bloomsbury Press. New York.

Dahlberg, Göran (2010) “Hemliga städer: Rädslans urbana former”. Glänta.

Dempsey, N. et al. 2009. “The Social Dimension of Sustainable Development: Defining Urban Social Sustainability”. Sustainable Development .

Hall, Peter (2002) ”Cities of Tomorrow – An Intellectual History of Urban Planning and Design in the Twentieh Century”. Third Edition. Blackwell publishing. UK. Sidorna 60-63

Jacobs, Jane (2004) ”Den amerikanska storstadens liv och förfall”. Daidalos AB, Göteborg

Marten, G.G. (2001) ”Human Ecology – Basic Concepts for Sustaiable Development”. Earthscan Publications. London.

Palmås, K., von Busch, O. (2008) ”Cities are flows of Urban Magma”. Art Monitor. No 5. Göteborgs Universitet.

Popper, K. (2002) {1957} ”Historicismens elände”. Daidalos. Göteborg.

Prigogine, I., Stengers, I. (1985) ”Ordning ur kaos - människans nya dialog med naturen”. Bok skogen.

Sernhede, Ove (2007) ”Alienation is my nation: hiphop och unga mäns utanförskap i Den nya Sverige”. Ordfronts förlag.

SimCity - Just for Lulz

2010-11-10T21:34:00.031+01:00

We shape our buildings; thereafter they shape us

- Winston Churchill

Datorspelet SimCity utkom första gången 1989 och har sedan dess fortsatt att fascinera och glädja flera generationer av datorspelare. Spelet går i sin enkelhet ut på att agera stadsplanerare i form av, en mer eller mindre, omnipotent borgmästare. Staden utvecklas under spelets gång utifrån underliggande socioekonomiska algoritmer. Som stadsplanerare ser du hur staden utvecklas via olika slags nyckeltal som hälsa, kriminalitet, trafiksituation, utbildning, säkerhet och markvärde. Som stadsplanerare är du ansvarig för att bygga infrastruktur och skapa zoner för industri, boende och handel. För en intressant diskussion kring ”zonering” i stadsplaneringen, kopplat till markvärde och sociala strukturer se Hall (2002). Som borgmästare ansvarar man för en budget som baseras på skatteinkomster – så det gäller att attrahera medborgare och kapital från närliggande regioner men också skapa förutsättningar för kommers, industri och handel inom staden.

Varför bry sig om ett spel, kanske läsaren tycker. Men SimCity är inte bara ett spel; spelet uttrycker delvis en allmän mental bild av hur vi uppfattar en stad; det vill säga: inte sällan som en ”svart låda” där olika slags energi- och materiaflöden mer eller mindre osynligt strömmar genom vår urbana tillvaro.

Inom samhällsvetenskapen har man sedan länge intresserat sig för sammansmältningen mellan (informations)teknologi och våra sociala, psykologiska och kulturella uttryck (Dobomir et al. 2010). Friedman (1999) betonar i artikeln ”Semiotics of SimCity” att man inte skall bortse från den dubbelartikulation som sker mellan spelaren och spelet och de kognitiva kartor som emanerar ur interaktionen. Med andra ord: spelandet påverkar hur vi ser på världen; För en djupare diskussion om icke-mänskliga aktörer inom sociologin, läs Michel Callons och Bruno Latours arbeten. SimCity är inte enbart genial och populär underhållning som nått miljoner av användare utan används också flitigt i undervisningssyfte. Simuleringen avspeglar naturligtvis lika lite verkligheten som kartan terrängen, men samtidigt avspeglar spelet en rådande paradigm inom stadsplaneringen. Daniel G. Lobo skriver:

SimCity’s narrow lens only tells half of the story of urban development. But aspiring and practicing urban planners have been looking through this lens for fifteen years, with influential results.

En del av kritiken mot SimCity har riktats mot att spelmakarna dolt en massa ideologiska antaganden i spelmotorn - vilket vi snart skall återkomma till - men nyligen (2008) släpptes den första versionen av spelet (1989) som öppen källkod. Det hade varit spännande med mer forskning kring detta. Bill Wright och Jeff Braun, grundarna av spelföretaget Maxis, uppger att de alltid varit fascinerade av komplexa system som uppvisar emergenta egenskaper. Inspirationen till simuleringar av socioekonomiska system kom från vetenskapliga arbeten utförda några decennier tidigare. Låt oss framför allt nämna två viktiga influenser:

Professor Jay W. Forrester från Massachusetts Institute of Technology, utvecklade på uppdrag av amerikanska flottan efter andra världskriget, världens första digitala flygsimulator. Simulatorn bidrog till konstruerandet av första amerikanska datorn, Whirlvind I, som var utformad för att lösa en stor mängd problem med hjälp av simulationer i realtid, men var också den första datorn som kunde interagera med omvärlden. Efterfrågan på dynamiska modeller från företag och industri - gjorde att Forresters intresse under 50-talet skiftade fokus från teknologiska till socioekonomiska system. Forresters ambitioner att bygga en bro mellan natur- till samhällsvetenskapen ledde till framtagandet av ett helt nytt forskningsfält: systemdynamiken.
Hans bok ”Industrial Dynamics” från 1961 är en klassiker i ämnet. Några år senare renderade ett oväntat möte mellan Bostons dåvarande borgmästare John F. Collins och Forrester i det banbrytande och det första icke-kommersiella arbetet ”Urban Dynamics”.
Forrester hade därmed tagit steget från det enskilda företaget och dess närmaste ’omgivning’, till att expandera sin socioekonomiska modell att inkludera en hel stad. För kritik av modellen se Moody (1970).
En kuriosa i sammanhanget är att Forrester var den av de första att fastslå att stadsplanerarnas intentioner ofta kunde få motsatta effekter än de avsedda; till stor del tack vare stadens dynamiska karaktär kontra planerarnas mer statiska mentala modeller.
Forresters insikter och kunskaper i dynamisk modellering ledde till en inbjudan till den berömda Romklubben. Romkubben, som tillkom på ett initiativ av privata näringslivet, hade bland annat som syfte att problematisera jordens ekologiska och materiella gränser. Forresters uppgift i sammanhanget blev att skapa en världsomfattande socioekonomisk-ekologisk modell som inkluderade faktorer som populationstillväxt, industriproduktion, kapital, råvaror, jordbruk och utsläpp. Forresters magnum opus ”World Dynamics” (1971) kom därmed att ligga till grund för romklubbens berömda bok “Limits to Growth” (1972). Boken tilldrog på sin tid mycket stor kritik. Dels på grund av den ifrågasatta malhusianska befolkningstillväxtmodellen och dels på grund av att modellen konsekvent förbisåg teknologiska landvinningar. En omarbetat modell togs fram två decennier senare (Meadows et al. 1992).

Man kan kanske säga att den fundamentala bristen i SimCity, beror till stor del på avsaknaden av detta ekologiska perspektiv som finns uttryckligen i ”World Dynamics”. Detta skall vi snart återkomma till.
Arkitekten och matematikern Christopher Alexander uppges har varit en annan viktig influens för speltillverkarna. Alexander förfäktade, i sin berömda essä ”A city is Not a Tree” (1965), att den förhärskande uppifrån-ner stadsplaneringen var förkastlig. Det vill säga diskursen som handlar om att den politiska eliten och/eller expertisen bestämmer hur en stad skall utvecklas. Alexanders aversion mot det elitistiska statsplanerarparadigmet byggde på insikten att staden är ett komplext och dynamiskt ekosystem där alla aktörer är sammanlänkade snarare än oberoende entiteter. Det viktiga är enligt Alexander, att inkludera den lokala kunskapen i planeringsprocessen, och skapa förutsättningar – eller lägga grogrunden om man så vill - för en viss verksamhet, snarare än att fastslå en given struktur ”uppifrån”.
I Sverige hade detta centraliserade och auktoritära paradigm sin storhetstid under 60- och 70-talen; Samspelet mellan social ingenjörskonst, teknikoptimism, stadsplanering, politik och ambitionen att bygga bort ”problem” fick sitt expressiva uttryck som miljonprogrammen och raserade gamla stadsdelar. Trots optimismen - eller som Aldous Huxley skulle säga: ”den sköna nya världen” - blev resultatet mer eller mindre ”döda” stadsdelar och stor etnisk och ekonomisk segregation som följd.
Den franska arkitekten Le Corbusier, känd för den ”strålande staden” och urban funktionsseparering, var en stor influens i tiden. ”The Design of cities was too important to be left to the citizens” är ett berömt citat från ovan nämna arkitekt och är mycket talande för tidsandan.

En som tidigt problematiserat detta i en amerikansk kontext var Jane Jacobs (1961) som gav ut boken ”The Death and Life of Great American Cities”. De som opponerade mot denna utopiska institutionalisering, mekanisering och opersonligheten, uppfattades under denna period som ”löjligt sekteristiska” (Jacobs:45). Le Corbusiers stad var som en underbar mekanisk leksak (ibid). Dessutom hade hans skapelse, arkitektoniskt sett, en bländande klarhet, enkelhet och harmoni. Den var välordnad, så tydlig, så lättbegriplig (ibid). Som en kontrast mot Le Corbusiers mekaniska och rationella utopi såg, precis som Alexander, även Jacobs Staden som ett känslig, levande och brokig ekosystem:

"Stadens ekosystem består av fysiska, ekonomiska och etiska processer […] [som] behöver en stor mångfald för att kunna överleva. [...] ju fler nischer för liv och levnadssätt […] desto större är dess förmåga att upprätthålla liv […] [i detta] ekosystem kan små och obetydliga komponenter – som är lätta att förbise vid en ytlig observation- vara av stor betydelse för helheten. […] och på grund av komponenternas komplicerade beroendeförhållande till varandra är [ekosystemet bräcklig och sårbar] och kan lätt skadas eller förstöras."

Låt oss ta avstamp utifrån denna syn på staden – och därigenom visa på en fundamental brist i modellen som används i SimCity och genom detta implicit problematisera den mentala bilden av en stad. Man kan dels ifrågasätta det faktum att de socioekonomiska utgångspunkterna till stora delar bygger på neoklassisk ekonomisk teori; det vill säga: rationella och nyttomaximerande aktörer, att det inte råder någon informationsbrist, att det inte råder maktstrukturer och intressekonflikter och att perfekt konkurrens råder. Detta ekonomiska paradigm har ifrågasatts kraftigt under de senaste decennierna (Nelson 2008).
Dels (1) ignorerar den neoklassiska teorin vikten av fungerande ekosystemstjänster, dels är teorin (2) blind för externaliteter som utsläpp och miljöförstöring (även om SimCity i detta fall inkluderar lokala utsläpp), men framför allt brister teorin i antagandet att (3) naturresurserna aldrig kommer att kan ta slut; Genom att det alltid kommer att finnas substitut eller att priset på den ”sista mängden” naturresursen blir för dyr för exploatering. För en mer utvecklad problematisering se Saeed (1985), Shiller (2007) och Jackson (2009).

Urbaniseringsforskaren Witold Rybczynski, från University of Pennsylvania, menar att spelet dessutom ger uttryck för en kolonialistisk diskurs; vilket kommer till uttryck genom den obegränsade och ”neutrala” mängden av mark, naturresurser och humankapital som finns till förfogande för den allsmäktiga borgmästaren (von Borries et al. 2007:206). Inte minst om vi betänker detta i relation till kolonialiseringen av Amerika eller Australien; det vill säga genom åberopandet av terra nullius (Emmerich de Vattel 1758). Den digitala staden tycks alltså vara självförsörjande både på human- och naturkapital. Man kan fråga sig vart resurserna, människorna och exergin för att upprätthålla stadens struktur kommer ifrån.

Staden och dess omland förblir i simuleringen en ”svart låda”. Men vi bör samtidigt själva ställa oss frågan om vi kan peka ut de flöden, dess storlek och ursprung, som konstituerar vår stad? Har vi koll på våra egna städers totala metabolism, mängden nödvändig infrastruktur, vart avfall och spillenergi tar vägen, stadens behov av både förnyelsebara och icke-förnyelsebara naturresurser, hur stort ekologiskt fotavtryck staden genererar och så vidare? Wackernagel et al. (1996:5) gör en viktig poäng:

First, imagine what would happen to any modern city as defined by its political boundaries if it were enclosed in a glass or plastic hemisphere completely closed to material flows. This means that the human system so contained would be able to depend only on whatever remnant ecosystems were initially trapped within the hemisphere. It is obvious to most people that the city would cease to function, and its inhabitants would perish within a few days. The population and economy contained by the capsule would have been cut off from both vital resources and essential waste sinks leaving it to starve and suffocate at the same time. In other words, the ecosystems contained within our imaginary human terrarium—and any real world city—would have insufficient carrying capacity to service the ecological load imposed by the contained population. The second step pushes us to contemplate urban ecological reality in more concrete terms. Let’s assume that our experimental city is surrounded by a diverse landscape in which cropland and pasture, forests and water-sheds—all the different ecologically productive land-types—are represented in proportion to their actual abundance on the Earth and that adequate fossil energy is available to support current levels of consumption using prevailing technology. Let’s also assume our imaginary glass enclosure is elastically expandable.

Och då uppstår den intressanta frågan:

How large would the hemisphere have to grow before the city at its center could sustain itself indefinitely and exclusively on the land and water ecosystems and the energy resources contained within the capsule?

Det är bristen på detta grundläggande ekologiska perspektiv som är slående i SimCity; Samtidigt gäller denna "brist" utanför cyberrymden. Man kanske kan säga att speltillverkarna valde att ignorera Jay W. Forresters senare arbeten. Det vill säga: hela betrakta hela jorden som sammanhängande socioekonomisk-ekologisk struktur.
Men: Kanske ligger den bristande modellen på ett djupare plan, än på grund av de rent spel- och programmeringstekniska skälen. Kanske handlar det om ideologi; ett paradigm som ständigt reproduceras. Det är också i ljuset av ovan sagda som vi skall förstå kritiken av den neoklassiska ekonomin (Daly 1991; Shiller 2007).
En annan viktig poäng är att Staden är inte bara ett känsligt ekosystem, beståendes av dess interna relationer, utan är sammankopplad med omvärlden genom ett konstant in- och utflöde av materia och energi (Fischer-Kowalski et al. 1998) men inte minst av sociokulturella flöden; Men en stad är, till syvende och sist, också beroende av fungerande ekosystemtjänster: pollinering, luft- och vattenrening, biologisk skadereglering, jordbildning, nedbrytning, fotosyntes, estetiska värden, medicin och så vidare. Det är talande att det i SimCity främst handlar om att hålla budget, skapa tillväxt och attrahera kapital; Här nickar varenda ansvarig politiker och stadsplanerare igenkännande.

En intressant stad, och ett talande exempel i relation till vårt ämne, är den expansiva staden Dubai. Dels är staden intressant på grund av att den mycket påtagligt saknar nödvändiga naturresurser (förutom olja) för att kunna upprätthålla sin struktur och dels för att staden är känd för sina toppstyrda nyckfulla stadsplanerare. Staden är helt beroende av externa kvantiteter av natur- och humankapital. Det är genom att öppna upp denna ”svarta låda” av flöden, som det ”ekologiskt ojämna utbytet” (Hornborg 1998; Johansson 2009:100) blir tydlig: vart kommer resurserna ifrån, hur mycket exergi går det åt i livscykeln, hur mycket mark krävs det i andra länder, vart hamnar utsläppen, vem betalar för konsekvenserna och vilka människor nyttjas i periferin? När man analyserar de olika flöden i en global kontext uppstår det snart normativa frågeställningar kring makt, handelsstrukturer, ojämlikhet och fördelning.

Så frågan är om vi kommer att få se ett SimCity extended version med socio-ecological plugins, som är känslig för de gränser som konstitueras av biosfären och lokala och globala socioekonomiska strukturer? Men frågan kanske framför allt vi borde ställa oss: kommer vi att se försiktiga stadsplanerare, delaktiga medborgare och medvetna politiker, som på inser att de lever och verkar i känsliga urbana ekosystem; kommer viktiga begrepp som ekologisk fotavtryck, ojämnt ekologiskt utbyte och samhällsmetabolism vara inkluderade i den politiska verktygspaletten? Och slutligen: Kommer vi att fortsätta att se på staden som en onaturlig ”cancersvulst på samhällskroppen” (Hall 2002:36) eller kommer vi att kunna se på Staden genom en vidare lins: som ett känsligt, blommande, kulturellt produktivt och vackert ekosystem?

För att parafrasera Freud: Ibland är ett spel bara ett spel. Eller?

Referenser

Alexander, C. (1965) “A city is not a tree (part II)”. Architechtural Forum, vol 122, no 1&2.

Daly, H. (1991) “From empty world economics to full world economics: Recognizing an historic turning point in economic development.” In Environmentally Sustainable Economic Development: Building or Brundtland, R. Goodland, H. Daly, S. El Serafy, and B. von Droste (eds). Paris: UNESCO.

Dobromir G. Dotov, Lin Nie, Anthony Chemero (2010) A Demonstration of the Transition from Ready-to-Hand to Unready-to-Hand. PLoS ONE, Vol. 5 No. 3, March 9, 2010; Läs även denna artikel:

Fischer-Kowalski, Helmut Haberl (1998) “Sustaiable development: socio-economicmetabolism and colonization of nature”. UNESCO. Blackwell Publishers. USA.

Forrester, W., Jay (1991) “System Dynamics and the Lessons of 35 Years.”. The System basis of Policy Making in 1990s. Kenyon B De Greene (eds)

Friedman, Ted (1999) ”Semiotics of SimCity”. First Monday, Issue 4/4

Hall, Peter (2002) ”Cities of Tomorrow – An Intellectual History of Urban Planning and Design in the Twentieh Century”. Third Edition. Blackwell publishing. UK. Sidorna 60-63

Hornborg (1998) ”Theory on unequal exchange”. Ecological Economics 25 (p. 125-136). Elsevier Science.

Ifrah, G. (2002) ”Räknekonstens kulturhistoria – från forntiden till dataåldern”. Wahlström & Widstrand. Smedjebacken. 2004

Jacobs, J. (2004) ”Den amerikanska storstadens liv och förfall”. Daidalos AB, Göteborg

Jackson, Tim (2009) “Prosperity Without growth – Economics for a Finite Planet”. Earthscan. UK.

Johansson, B. (2007) “Konsumera mera – dyrköpt lycka”. Formas.

Lobo, G., Daniel (2004) “A City Is Not A Toy – How SimCity Plays with Urbanism”. The Next American City: Cities & Technology, Issue 6

Meadows, D., Meadows, D., Randers, J. (1992) “Beyond The Limits”. Eartscan.

Michael J. Radzicki and Robert A. Taylor (2008). "Origin of System Dynamics: Jay W. Forrester and the History of System Dynamics". In: U.S. Department of Energy's Introduction to System Dynamics. Retrieved 23 Oktober 2008.

Moody Harold T. (1970) "Urban Dynamics: A Review of Forrester's Model of an Urban Area". Economic Geography, Vol. 46, No. 4 (Oct., 1970), s. 620-626

Nelson, Julie A. (2008) “Economists, value judgements, and climate change: A view from Feminist economics”. Ecological Economics vol. 65:3. s. 441-447

Saeed, Khalid (1985) “An Attempt to Determine Criteria for Sensible Rates of Use of Material Resources”. Technological forecasting and Social Change 28. s. 311-323

Shiller, Frank (2007) “Linking material and energi flow analyses and social theory”. Ecological Economics 68 (2009) 1676-1778.

Wackernagel, M., Rees, W. (1996) “Urban Ecological footprints: why Cities Cannot be Sustaiable – and Why They are a Key to sustainable”. Environmental Impact Assessment Review. Urban Ecology.

Bloggtips:

Jimmy Sand funderar kring socialdemokratin och 'välfärdsstaten': "It's the economy, stupid!"
Thomas Svensson kritiserar finansdepartementets ekonomiska utredning!
Karl Palmås problematiserar "ordningens" och "traditionernas" återkomst
Michael Moon om 'Kritisk Teori' och G.H. von Wright
Isobel Hadley-Kamptz skriver om kopplingen mellan Bilen och främlingshatet

Valet är ditt

2010-09-18T10:29:00.002+02:00

Knappast har det undgått någon att det råder valtider. Många med mig kan nog skriva under på att det råder en viss övermättnad på det politiska. Retoriken tycks vara likartad oavsett politisk hemvist. Debatten är oftast hård, förenklad och populistisk. Få är de hjärtan som tar fyr av åtta hundra kronor extra i plånboken. Likväl. Det kortsiktiga tycks locka. Bakom de förenklade budskapen döljer sig djupliggande svårigheter. Verkligheten är inte så svart och vit som retoriken gör gällande. Det handlar inte om ”bidrag” kontra ”jobb” eller ”flumskola” kontra ”kunskapsskola”. Motsättningarna är en illusion; Ett bländverk ämnat att dölja det komplexa och svåra. En chimär som leder tanken bort från det viktiga. Valet borde snarare handla om vilket samhälle vi vill skapa för oss själva och kommande generationer. Valet borde hamna om hur man stakar ut vägen till ett bättre samhälle. Solidaritet, rättvisa, och medkänsla är de fundament som alla samhällen vilar på. Det handlar om att skapa lika förutsättningen för människor – oavsett ekonomiska, etniska eller sociala förutsättningar. Ändock. Steg för steg monteras välfärden ner, samtidigt som klyftorna i samhället ökar och polariseringen mellan människor tilltar. Steg för steg blir samhället kallare. Bakom den kortsiktiga tillväxten döljer sig söndertrasade människor. Dold i kvartalsekonomin vilar förstörd miljö, utrotade arter, sinande naturresurser och en pågående klimatkatastrof. Det som inte syns hemma – märks definitivt på andra ställen i världen. Bakom politikernas självgodhet döljes det faktum, att vi rusar in i framtiden genom tillväxtlogikens oförvitliga blindhet - mot en ekologisk och mänsklig katastrof. Istället för nedskärningar borde vi satsa all vårt kunnande för att skapa ett samhälle som är ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar. Utbildning, välfärd, medmänsklighet och hållbar utveckling borde vara ledorden för all politik. Låt oss ta ett steg bakåt – och begrunda varthän vi är på väg. Vi bör ställa oss frågan vad som är viktigt för oss; för våra barn och för våra barnbarn. Det är Vi som skapar det framtida samhället. Låt ingen påstå att det är lätt. Men ett annat samhälle är möjligt. På söndag är det val. Det är du som avgör.

Om ekonomisk "tillväxt" såhär i valtider

2010-09-02T22:43:00.006+02:00

Professor Tim Jackson levererar i rapporten "Prosperity- without growth" en mycket pedagogisk genomgång om varför man strävar efter "ekonomisk tillväxt" och de problem och fördelar som detta paradigm renderar för samhället. Håll till godo:

Critical here is the question of whether a growing economy is essential for economic stability. Is growth functional for stability? Do we need economic growth after all simply to keep the economy stable?

The conventional answer is certainly that we do. To see why, we need to explore a little further how such economies work. A detailed discussion of this is deferred to Chapter 6. But the broad idea is simple enough to convey.

Market economies place a high emphasis on technological efficiency. Continuous improvements in technology mean that more output can be produced for any given input of labour, capital and resources. Efficiency improvement stimulates demand by driving down costs and contributes to a positive cycle of expansion. But crucially it also means that fewer people are needed to produce the same goods from one year to the next.

As long as the economy grows fast enough to offset this increase in ‘labour productivity’, there isn’t a problem. But if it doesn’t, then increased labour productivity means that someone loses their job. If the economy slows for any reason – whether through a decline in consumer confidence, through commodity price shocks, or through a managed attempt to reduce consumption – then the systemic trend towards improved labour productivity leads to unemployment. This in its turn, leads to diminished spending power, a loss of consumer confidence and further reduces demand for consumer goods.

From an environmental point of view this may be desirable if it leads to lower resource use and fewer polluting emissions. But it also means that retail falters and business revenues suffer. Incomes fall. Investment is cut back. Unemployment rises further

and the economy begins to fall into a spiral of recession.

Recession has a critical impact on the public finances. Social costs rise with higher unemployment. But tax revenues decline as incomes fall and fewer goods are sold. Lowering spending risks real cuts to public services. Cutting spending affects people’s capabilities for flourishing – a direct hit on prosperity.

Governments must borrow more not just to maintain public spending but to try and re-stimulate demand. But in doing so, they inevitably increase the national debt. Servicing this debt in a declining economy – as we noted in Chapter 2 – is problematic at best. Just maintaining interest payments takes up a larger proportion of the national income. The best that can be hoped for here is that demand does recover and it’s possible to begin paying off the debt. This could take decades. [...] On the other hand, if the debt accumulates and the economy fails to recover, the country is doomed to bankruptcy.

Crucially, there is little resilience within this system. Once the economy starts to falter, feedback mechanisms that had once contributed to expansion begin to work in the opposite direction, pushing the economy further into recession. With a growing (and aging) population these dangers are exacerbated. Higher levels of growth are required to protect the same level of average income and to provide sufficient revenues for (increased) health and social costs.

In short, modern economies are driven towards economic growth. For as long as the economy is growing, positive feedback mechanisms tend to push this system towards further growth. When consumption growth falters the system is driven towards a potentially damaging collapse with a knock-on impact on human flourishing. People’s jobs and livelihoods suffer.

There is of course, something of an irony here. Because at the end of the day the answer to the question of whether growth is functional for stability is this: in a growth-based economy, growth is functional for stability. The capitalist model has no easy route to a steady-state position. Its natural dynamics push it towards one of two states: expansion or collapse. Later (Chapter 8) we explore the possibilities for amending this conclusion. In the meantime, we appear to have returned to the dilemma with which this chapter started. Or at least to a more precise incarnation of it. Put in its simplest form the ‘dilemma of growth’ can now be stated in terms of two propositions:

• Growth is unsustainable – at least in its current form. Burgeoning resource consumption and rising environmental costs are compounding profound disparities in social wellbeing

• ‘De-growth’ is unstable – at least under present conditions. Declining consumer demand leads to rising unemployment, falling competitiveness and a spiral of recession.

Ett svårlöst dilemma kan tyckas. Detta är bara en sida av problemet. Här problematiseras inte de gränser ("carrying capacity") som konstitueras av tillgången till naturresurser, biosfären (ex: "växthuseffekten"), ekosystemen (ex: "ekosystemstjänster") och de sociala strukturerna. Rekomenderar en genomläsning av rapporten!

Bloggodis!

2010-07-26T16:35:00.004+02:00

Mina förhoppningar om att intensifiera det politiska engagemanget inför valet och bloggandet över sommaren, har definitivt krusats. Som nybliven husägare och småbarnsförälder – bjuds det (som säkert många av er av egen erfarenhet väl känner till) inte alltför många (vakna) tillfällen för blogginlägg, filosoferande och debatter. Jag försöker vara näTvarande som en trogen internaut sig bör, även om blöjbyten, sommarjobb och husmeck kräver mycket AFK-tid. Kan man inte skriva själv, så får man väl komma med några tips istället:

Thomas Svensson resonerar kring Vetenskap, biologi och religion.

Karl Palmås, Christopher Kullenberg och Otto von Busch diskuterar internetpolitik och nätfilosofi i serie kommande Podcasts. Uppföljaren som bland annat diskuterar det intressanta konceptet PirateISP, finns här.

Jimmy Sand har kommit ordentlig igång med bloggandet. Kolla in Rödgrönt Experiment för framtiden och Den Vetenskapliga Socialismen.

Johannes skriver, i samma anda som Jimmy, om Reaktiv vs Kreativ kritik; vilket också kan sammanfattas med sentensen: ”Don’t think outside the box. Build a box.”

Johan Karlssons skriver intressant om kopplingen mellan Fred och Frihandel, där han ifrågasätter – den allt mindre ifrågasatta - tesen att frihandel alltid främjar fred.

Och slutligen Läs Isobel Hadley-Kamptz inlägg på Expressen!

Nu är det bara två veckor kvar på jobbet - och sen väntar en treveckorsledighet (nåja) innan skolan åter drar igång.

Bloggtorka och sommarsolstånd

2010-06-22T16:03:00.005+02:00

Bloggtorkan håller i sig, men lite musiktips hinner man alltid med. Detta är ett litet axplock över vad som snurrrar på skivspelaren just i detta nu! Hoppas ni får en trevlig midsommar!

Teenage Fanclub - Baby Lee

The New Pornographers - Crash Years

The Tallest Man on Earth - Troubles Will be Gone

Parken - Ser du Stjärnan i det Grå?

Familjen - När Planeten Stannat

Manna - Holy Dirty Game

Sleigh Bells - Rill Rill

Internet måste vara en levbar ekologi

2010-06-16T15:44:00.019+02:00

”Internet är den viktigaste miljöfrågan”, skriver [1] debattören Lisa Magnusson, förmodligen något tillspetsat, med udden riktad mot Miljöpartiet. Lisa kritiserar Miljöpartiet för att vara naturromantiskt, reaktionärt och för att inte ta Internetfrågan på allt för stort allvar. Debattören kan ha rätt i att det i delar av den gröna rörelsen finns ett vurmande för det naturliga och detroniserande av det artificiella eller onaturliga. Men, många med mig inom den gröna rörelsen känner inte igen sig i den beskrivningen, utan att vi för den skull, förneka att tendensen existerar. Tyvärr gör krönikören här en grov generalisering gentemot Miljöpartiet som helhet - om vi förmodar att avsikten inte var att spetsa till argumenten för debattens skull. Magnusson gör enligt mig misstaget att sätta Internetfrågan ”främst”, vilket gör att hon upprepar det misstag som hon påstår att Miljöpartiet gör när ”Naturen” sätts i första rummet. Det är viktigt att sätta Internetfrågan i sitt stora sammanhang och se att de olika delarna är ömsesidigt beroende och överlappar varandra. Dessutom visar hon, tyvärr, på lika stor okunskap - som hon explicit tillskriver Miljöpartiet kring Internetfrågor - om hur ekologiska och biologiska processer överlappar och påverkar sociala, kulturella och ekonomiska strukturer. Hon förminskar uttryckligen betydelsen av torskutrotningen och uppmanar oss att ”äta lax istället”.

Det är av stor vikt att inse hur de olika delarna hänger ihop i ett intrikat nätverk av ömsesidiga beroenden. Torsken ingår i ett nätverk av intrikata socioekologiska beroenden. Ett utfiskat torskbestånd påverkar radikalt de lokala, regionala och globala bioekosystem med stora följdeffekter för våra biologiska samhällen. Vi är till syvende och sist helt beroende av ekosystemstjänster [2] för vår överlevnad. Men följdeffekten stannar inte där. Ett utfiskat torskbestånd får även stora negativa socioekonomiska konsekvenser för exempelvis fiskare och små kustsamhällen – även med stora kulturella förluster som följd [3]. Vi borde snarare prata om ”Levbara Ekologier” eller ”Hållbar Utveckling” för att ta ett helhetsgrepp kring problematiken. Men samtidigt lyfter Lisa Magnusson en mycket viktig fråga – och det kan hända att de gröna inte starkt nog betonat betydelsen av frågan; Låt oss snarare utgå från påståendet att ”Internet är en mycket viktig miljöfråga” och bygga utifrån detta.

Internet- och integritetsfrågor är inte bara teknologiska frågor. För att inse vidden av problematiken måste vi först sluta den idéhistoriska klyftan mellan natur och kultur. En intressant definition av ”miljö” gör Lundgren & Sundqvist [4], där de landar i att se ”miljön” som av människan påverkad Natur, där miljön således uppstår i skärningspunkten mellan natur och kultur. Även definitionen av ”hållbar utveckling”, som visar att de ekologiska, sociokulturella och ekonomiska sfärerna är beroende av varandra, kan ge en fingervisning om ämnets komplexitet. Även om vi snabbt inser att biosfären, eller rättare sagt ekosystemstjänsterna, i praktiken sätter gränserna för de sociokulturella strukturerna. Vi bör också uppmärksamma de s.k. mentala- och samhälleliga ekologierna [5]. Eller rättare sagt: vad uppstår det för tankar, sociala strukturer och beteenden, i relation till det alltmer diffusa övervakningssamhället [6]: paranoia, misstro, fruktan, slutenhet eller alienation? Vi inser också att miljöbegreppet inte riktigt innefattar detta perspektiv. Vi borde snarare prata om ”Levbara Ekologier” för att belysa det faktum att biologiska, ekonomiska, sociala och kulturella ekologierna samverkar och påverkar varandra ömsesidigt. Det är lätt att hålla med forskaren och aktivisten Christopher Kullenberg, som menar att man bör ha ett ekologiskt perspektiv på nätet och fortsätter: ”Internet är ingen kall och teknisk plats, det är som en sommaräng i full blomning.” [7]

Från att från början enbart bidragit till komplicerade matematiska uträkningar, har nu informationsteknologin intagit en oumbärlig, och självklar, del i våra samhällen. Från att varit en exklusiv, tekniskt och dyr företeelse, har utvecklingen bidragit till att demokratisera och tillgängliggöra teknologin. Enligt Gartner (2008) fanns det mer än en miljard persondatorer i världen för två år sedan [8]; då räknade man inte med mobiltelefoner eller andra tekniska lösningar som tillåter snarlika funktioner. Utvecklingen sker lavinartat. Det mest intressanta är vad som sker i kommunikationen mellan våra datorer. Internet bidrar till att koppla ihop människor, ekonomier, företag och kulturer, möjliggör spridning av tankar, idéer, innovationer, teknologier och kunskap – och har inte minst bidragit till att bryta olika slags informations-, kunskapsmässiga eller politiska hegemonier. Utvecklingen har även starkt bidragit till att jämna ut den globala klyftan mellan syd och nord. Listan av positiva effekter kan göras mycket lång.

Det har uppstått en evolutionär hybridisering mellan informationsteknologin och våra sociala, psykologiska och kulturella uttryck [9]. Våra sociala strukturer har delvis flyttat in från det fysiska rummet till cyberrymden. Internet, sociala medier eller fildelning, är för många idag en självklar del av vardagen. Vår vardag digitaliseras allt mer och gränsen mellan persondator, användare och annan teknologi suddas ut. Vi registrerar oss, delar vardagserfarenheter, skapar sociala nätverk, söker information, använder verktyg, laddar upp bilder, skapar musik, diskuterar, roar oss, hör av oss till gamla vänner – men blir samtidigt (ofta ofrivilligt) registrerade, korsrefererade och lagrade i otaliga databaser med ofta liten, eller ingen insyn. Internet har blivit vår tids vardagsrum, arbetsplats, köksfest, bingohall eller ett rökigt filosoficafé. Detta gör integritetsfrågan mer aktuell än någonsin.

Internet blir ständigt till i skärningspunkten mellan teknologi och mänsklig interaktion – vilket gör den svårgreppbar och svårdefinierad. Detta sociokulturella skifte från det fysiska rummet till cyberrymden tvingar stater att omdefiniera sina kontrollmekanismer: från fysisk passkontroll, registrering och kameraövervakning till beteendeförutsägelser och prognostisering [10]. FRA, Datalagringsdirektivet, IPRED, ACTA med flera – är alla metoder för kontroll. Ett försök att alstra kontrollerbara monokulturer, lång ifrån den blommande, ostyriga ”sommarängen” som Internet är. Men det är inte enbart stater som tvingas ompositionera sig; även företag drar nytta av den explosiva utvecklingen på området. Samkörning av databaser och köp- och beteendeanalyser används av många företag – både för att kunna förutse och påverka konsumentbeteenden [11].

Utvecklingen är högst oroande på många plan. Det handlar i många fall om direkt integritetskränkande handlingar: handlingar som kränker våra fri- och medborgerliga rättigheter. Samtidigt blir gränsen mellan stater och företag allt grumligare – vilket gör att företeelsen blir allt mer diffus. Man ana konturerna av ett paradigmskifte i informationsteknologin, där mönsterigenkänning och beteendeförutsägelser, snarare än direkt övervakning, används i kölvattnet på informationsöverflödet [12]. Det handlar om att förebygga och förutse hot som terrorister eller andra godtyckliga fiender, snarare än att optisk övervaka och kontrollera fysiska gränser. Detta är informations- och kunskapssamhällets baksida. Att gränsen mellan privat och offentlig, teknologi och människa, i allt större grad suddas ut, gör inte utvecklingen mindre oroande. Vet datoralgoritmen mer om mig, än jag själv vet? Är jag en blivande terrorist? Måste vi selektivt välja hur, var och om vi skall exponera oss på Internet? Vi behöver inte längre grannar som skvallrar om att vi gömt utländsk valuta i ventilationsröret [13] - frågan är snarare om vi är benägna att handla så.

Lisa Magnusson har rätt i att Internetfrågan är en mycket viktig miljöfråga. Den stundande utvecklingen bidrar varken till ”Hållbar Utveckling” eller skapar mer ”Levbara Ekologier”. Tvärtom! Det är därför det är av högsta vikt att den gröna rörelsen står upp för mångfald, frihet och medborgerliga rättigheter i det sociokulturella ekosystemet som kallas för Internet. Internet, precis som biologiska ekosystem, har en viss mängd resiliens: förmåga till anpassning. Utvecklingen karaktäriseras av de ”små stegens tyranni” – vilket kan få irreversibla negativa konsekvenser. Frågan är: har vi uppmärksammat frågan tillräckligt nog?

PS. Denna text är en längre version av debattinlägget på den gröna tankesmedjan Cogito.

[1] http://blogg.aftonbladet.se/lisamagnusson/2010/04/internet-ar-den-viktigaste-miljofragan; http://cogito.nu/artiklar/internet-ar-den-viktigaste-miljofragan

[2] Se Millennium Ecosystem Assessment (2004) för utökad definition

[3] Bonnie J. McCay, Alan Christopher Finlayson (1995) The Political Ecology of Crisis and Institutional Change: The Case of Norhern Cod. Beijer International Institute of Ecological Economics.

[4] Lars J. Lundgren, Göran Sundqvist (2003) Hur blir en förändring i naturen ett miljöproblem. Symposion.

[5] Se Gregory Bateson (1972) Steps to an Ecology of Mind och Felix Guattari (2000) The Three Ecologies.

[6] Karl Palmås (2010) Försvarsministerns Nya Filosofi. Arena

[7] http://www.bevarainternet.se/christopher-kullenberg/internet-ar-som-en-sommarang

[8] http://www.gartner.com/it/page.jsp?id=703807

[9] Dobromir G. Dotov, Lin Nie, Anthony Chemero (2010) A Demonstration of the Transition from Ready-to-Hand to Unready-to-Hand. PLoS ONE, Vol. 5 No. 3, March 9, 2010; Läs även denna artikel: http://www.wired.com/wiredscience/2010/03/heidegger-tools/

[10] Christopher Kullenberg (2008) The FRA-law – Sleepwalking into a Surveillance Society. Panspectrocism.org; http://www.panspectrocism.org/?p=27

[11] Se ’Neuromarketing’ och ’Data Mining’; Läs även Karl Palmås & Christopher Kullenberg (2009) Contagiontology. Glänta 4. 2008; Finns också på http://www.eurozine.com/pdf/2009-03-09-kullenberg-en.pdf

[12] Karl Palmås & Christopher Kullenberg (2009) Contagiontology. Glänta 4.2008

[13] Michail Bulgakov Mästaren och Margarita

Bloggpaus!

2010-05-26T20:34:00.005+02:00

Hej mina vänner! Lilla Felix, 2 veckor, har varit anledningen till min temporära bloggpaus. Återkommer inom kort! Och då med ett inlägg, i dessa matprogramstinna tider, om hur Spinoza ville ha sin stek på 1700-talet! Syns snart!

Vulkanaska och regnmakare

2010-04-21T12:54:00.012+02:00

Det är spännande att se hur vulkanaskan påverkar våra mentala och tekno-sociala ekologier: det vill säga vilka avtryck den lämnar, och kommer att lämna, i teknologi, politik, ekonomi, konst och vetenskap; det som är signifikant för vulkanaktiviteten, är att den inte går att skylla, som Rasmus uttrycker det, på något subjekt. Eller som Karl Palmås skriver: ”Det är något speciellt som händer nu: En stor upplevelse, delad av oss alla, som inte kan härledas tillbaka till mänsklig ondska.”. Dessutom verkar vulkanen selektivt på en viss teknologi: jetmotorn. Propellerplanen är vaccinerade mot askmolnet. Kalle fortsätter: ”Och när denna teknologi - detta handlingsutrymme - är ute ur leken, så rullar den mänskliga aktiviteten ut i nya riktningar”; vilket är oerhört spännande! Nya sociala situationer uppstår, nya möten med främmande människor, spännande samtalsämnen, alternativa lösningar skapas, konst inspireras, tankar föds, musik skapas – snarare än apokalyps, uppstår gemenskap och uppfinningar. Det är skillnaden, differensen, kontrasten som möjliggör nya tankar: det socio-teknologiska sedimentet virvlas upp med hjälp av askpelaren. Och jag kan hålla med Kalle att detta clinamen, turbulens, som rör upp de ”sedan månader förutbestämda, flödena av transporter och upplevelser”, kan upplevas positivt, förlösande, trots sin de facto begränsande effekt. Men: all respekt åt det myckna elände som många säkert upplever.

Dels föder detta intermezzo frågan om samhällets resiliens, det vill säga: hur samhället klarar av att hantera plötsliga och omvälvande förändringar, och anpassa sig därtill. Evolution per se. Våra samhällen är högst väderberoende – grödor, logistik, transport, mobilitet, energi och så vidare. Eller rättare sagt: våra samhällen är beroende av otroligt många, ibland tagen för självklara, faktorer: infrastruktur, teknologi, ekosystemstjänster, sociala strukturer, fungerande institutioner, ”gynnsamt” väder och klimat och så vidare. Denna bräcklighet å ena sidan, och robusthet å andra sidan, är vacker i sig. Det finns faktorer som vi inte kan kontrollera och styra, men väl anpassa oss till, som population. Anpassningen sker såväl på mikro- som makronivå. Christopher Kullenberg, och skribenter på Planka.nu, reflekterar, mycket läsvärt, kring hållbarheten för våra samhällsfunktioner – och speciellt flyget. Jag tänker inte gå närmare i på detta här.

Men jag skulle vilja uppehålla mig kring de mentala ekologier som uppstår här – för är det inte så att människan alltid känt sig utelämnade åt naturens krafter? Vilket också föranlett metoder för att kunna förutse olika slags skeenden i naturen. Kanske handlar det om ett försök att skingra osäkerheten? Ibland skapas det nya uppfinningar som ett evolutionärt svar på en given situation. Uppfinningen Jordbruket, kan vara ett svar på ett väderfenomen (exempelvis kallare klimat). Kanske har vi det historiska fröet till vetenskapen i denna askpelare? Återigen är gränsen mellan religion och vetenskap, tunnare än man ibland vill göra gällande.

Kanske är regnmakaren, eller shamanen, den historiska anmodern till dagens vetenskapsmän [sic!]? Sinnebilden av regnmakaren, eller shamanen, som vidskepliga religionsutövare, kanske är direkt felaktig, eller så behövs bilden måhända nyanseras en aning. Låt oss förflytta oss tiotusentals år tillbaks i historien. Vi borde ställa oss frågan vilket pragmatiskt syfte regnmakaren fyller? Regnmakaren var måhända länken mellan samhället, och dess mentala ekologier, och den yttre, komplexa och oförutsägbara omvärlden. Regnmakaren kommunicerade sitt empiriska kunskapsunderlag med hjälp av symboler, ritualer, offer, dans och andliga åtbörder, snarare än vetenskapliga tidsskrifter och mässande myndigheter. En profan företeelse således, iklädd en religiös mantel. Författaren Herman Hesse skriver:

[D]å strövande han omkring, fiskade, jagade, letade rötter, låg i gräset eller satt hopkuren i träden, vädrade, lyssnade, härmade djurens läten; han tände små eldar och jämförde rökmolnen med molnen på himlen, fick hud och hår indränkta med dimman, regn, luft, sol- och månsken, och samlade […] föremål som till utseende och beskaffenhet tycktes tillhöra olika områden där naturen i sin visdom eller nyckfullhet tycktes avslöja en del av sina spelregler och skaparhemligheter. […] Han avläste teckningen på ett löv, de nätlika åsarna på en toppmurkla och anade därvid något hemlighetsfullt, andligt, något som framtiden möjligen skulle uppenbara: tecknens magi, en förening av siffror och bokstäver, det oändligas och tusenfaldigas infångande i enheten, i systemet, i begreppet.

Regnmakaren var ett kommunicerande kärl mellan yttre förhållanden – väderfenomen, missväxt, klimat, biologiska processer - och samhället; En brygga, en översättare, från det analoga till det digitala: från naturens komplexitet, till samhällets regler och diagram. Människor tyder mönster, skapar begrepp och försöker förklara fenomen. Kontrasterna tillåter särskiljning, särskiljning tillåter tecken, tecken får betydelse för uttolkaren. Vem vet hur stor del av detta vi dessutom delar med andra biologiska varelser? Förmodligen mer än vi tror. Nåväl. Kunskap gav upphov till nya flyktlinjer via förkunnelse, möjlighet till förberedelser, trygghet i förklaringar; Hesse fortsätter:

Det fanns väderlekssituationer, spänningar i luften och värmen, det fanns moln och vindar, det fanns vissa dofter av vatten, av mylla och damm, det fanns hot och löften, det fanns stämningar och nycker hos väderdemonerna som Knecht anade och kände i sin hud, sitt hår, med alla sina sinnen […] så att han vibrerande med varje vädrets skiftning kunde koncentrera det inom sig och på så sätt blev i stånd att befalla över moln och vindar; kanske inte precis efter eget behag och gottfinnande, men på grundval av denna bundenhet och förbundenhet som helt upphävde skillnaden mellan honom och världen, mellan utan och innan. Då kunde han stå betagen med alla sinnen på spänn, han kunde hänryckt huka sig ner med alla porer öppna och inte bara känna vindar och moln leva i sitt inre, utan dirigera och uppväcka dem, ungefär som vi i vårt inre kan väcka och reproducera ett musikaliskt tema som vi är förtrogna med. Då behövde han bara hålla andan för att stormen skulle lägga sig och åskan tystna, då behövde han bara nicka eller skaka på huvudet för att hagelbyn skulle bryta lös eller hejda sig […]

Här har vi en träffande beskrivning av regnmakaren som expanderar i rummet som ett känsligt instrument vibrerandes till vädrets svängningar, insupandes okvantifierbara erfarenheter, en slags kunskapsackumulation, som kommuniceras ut till samhället. Ty skapar detta inte tröst, trygghet, mening och sammanhållning i en värld där vi är, utsatta för vädrets nycker? Samtidigt ger detta evolutionära fördelar – samhällets överlevnad: både fysisk (energitillgång – vatten, näring) och i bemärkelsen: hälsosamma mentala ekologier. För evolutionen är inte enbart slumpens nycker, som många uttolkare till den klassiska Darwinismen vill göra gällande, utan inbegriper även våra tankar: hur vi hanterar vår omvärld. Se hur det gick för Påskön. Regnmakaren i Hesses berättelse lyckades inte varna i tid för ett stjärnfall; inte för att stjärtfallet i sig skulle vara skadligt, ty det förstod regnmakaren att så inte var fallet, utan för att denna plötsliga kontrast överraskade samhället: lite som när gardinerna plötsligt dras undan i ett mörkt rum. Lika oförutsägbart och plötsligt som islandsaskan dök upp.

Det var framför allt honom, regnmakaren, som olyckan drabbade; han var ju på sätt och vis ansvarig för ordningen på himlen och i luften. Han hade alltid anat stora katastrofer: översvämningar, hagel, stormar; han hade alltid förberett och varnat mödrarna och de äldsta, han hade avvärjt det värsta, han hade sitt vetande, sitt mod och sitt förtroende till de högre makterna mellan byn och olyckan. Varför hade han denna gång inte förutsagt och förberett något?

Detta gick naturligtvis konsekvenser i samhället - instabilitet:

[D]e flesta hade redan tappat besinningen, stjärnfallet hade gjort dem vilda och förhäxat dem, det skulle kanske arta sig till en orgie av vanvett, raseri och självförintelselust, det var hög tid att samla och uppmuntra de få som ännu visade mod och sans.

Regnmakaren i berättelsen låter sig offras - offras för samhällets bästa, samtidigt som en ny regnmakare, lärjungen, tar vid. En symbolhandling, en försoningsgest. Kontrasten ger upphov till nya strukturer, innovationer blir till, kunskap ackumuleras, förs vidare från generation till generation, våra mentala ekologier berikas, nya tankesmittor förs vidare: jordbruk, metallurgi, internet, ekonomi, institutioner eller varghat. Men likväl. Osäkerheten består, kontrasterna består, frågan är hur vi anpassar oss. Ty, koldioxidpelaren, som är osynlig, skapar ingen direkt omedelbar kontrast. Klimatet blir varmare – men räcker kontrasten för att nya innovationer skall uppstå? Jag hoppas det. Förr eller senare. Idag har vi inga regnmakare eller shamaner - rudimentära föregångare till empiriska vetenskapsmän, och vårdare av mentala ekologier - som de nu kanske var. Idag har vi nationalekonomer, fondförvaltare, day-traders, SMHI, naturvetare och andra som försöker föregripa verkligheten, ständigt jagandes efter den flyktiga, flödiga, reella världen. Människors, våra samhällens, långsiktiga överlevnad beror, till syvende och sist, på vilka tankesmittor som får fäste i de mentala ekologierna. Eller: vilka tankesmittor uppstår via de symbiotiska förhållandena mellan arter, teknologi och naturfenomen. Islandvulkanen, som konstitueras via rörelser i den tektoniska plattan, skapar i sin tur tektonisk aktivitet inom de mentala ekologierna. Sedimenten rörs upp.

Källor
Förutom de direkta länkarna i texten, Herman Hesse - "Glaspärlespelet"

Valblogg

2010-04-19T19:52:00.004+02:00

Miljöpartiet de gröna i Borås Goes sociala medier - och har precis dragit igång en valblogg, kvitterkanal, och Youtubesida. Partiet, i sin digitala form, hittas bland annat i ansiktsboken: bli ett fan eller gå med i gruppen, och ställ lokalavdelningen mot väggen!

Maria Wetterstrand till Borås

2010-04-16T13:47:00.003+02:00

Klockan 13:00 på lördag 17 april samlas miljöpartiet på Stora Torget i Borås och 13:15 talar miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand.

Alla som är intresserade av grön politik är varmt välkomna att komma och lyssna.

Facebook event.

Jag, Människa?

2010-04-06T08:31:00.016+02:00

Isaac Asimov är mest känd som sci-fi författare och särskilt berömda är de tre robotlagarna som första gången dök upp i novellsamlingen ”Jag, Robot”, 1954. Robotlagarnas syfte är primärt att se till att robotarna inte skadar människor (både psykiskt och fysiskt och även indirekt genom overksamhet) och att robotar skall tjäna människorna till deras bästa; den sista lagen tvingar dessutom roboten att bevara sig själv, såvida det inte kommer i konflikt med första eller andra lagen. Asimov har lyckats med konststycket att skapa ett vattentätt etiskt system, som sannerligen skulle falla Spinoza på läppen – om vi inte hade den ostyriga människan det vill säga.

Asimov leker med tanken om den perfekta samhällsmedborgaren; för som Asimov säger: är de tre robotlagarna baserade på samma grundläggande principiella rättesnören som en stor del av världens etiska normsystem. Alla människor är utrustade med självbevarelsedrift. Dessutom förväntas varje ’god’ människa med ett samhällspatos och en förmåga till ansvarstagande acceptera rättmätiga auktoriteter, lyda lagar, följa regler och så vidare – även om det strider mot hennes bekvämlighet och säkerhet. Vidare förväntas ’goda’ människor älska sin nästa såsom sig själv, beskydda sina medmänniskor, riskera sitt eget liv för att rädda andras menar Asimov (s.313). I ett idealtillstånd kan man alltså inte avgöra om vi har att göra med en robot, som strikt följer sina lagar, eller en mycket ’god’ människa (om vi förutsätter en likhet till det yttre). Här har vi fröet till upplysningens drömsamhälle baserad på den rationella människan. Beskrivningen är synnerligen snarlik John Stuart Mills rationella idealmedborgare, som tecknas upp i ”Om Friheten”.

Men, hur kan då den ’goda’ rationella människan, eller roboten, då veta hur deras handlingar verkar utanför den omedelbara handlingen? Det finns en möjlighet att en tillsynes ’god’ handling, kan få negativa konsekvenser längre bort i kausalitetskedjan. Det finns ju inga isolerade subjekt – vilket Mill bevisligen var medveten om:

”Det finns ingen som är fullständigt isolerad varelse, det är omöjligt att någon kan företa sig något som allvarligt eller varaktigt skadar honom själv utan att olyckan som åtminstone sträcker sig till hans närmaste omgivning och ofta längre” (Mill: 88)

Människan, eller roboten, finns inbäddad i en social struktur. Kan vi då någonsin veta hur våra handlingar gestaltas i framtiden? Asimov illustrerar problemet med uppkomsten av lögnen. Lögnen kan skydda en individ från psykisk ’skada’ – men dragen till sin yttersta spets skapa oförutsägbara problem i ett senare skede. En robot som måste följa den första lagen, kommer de facto, att ljuga när det existerar en potentiell risk för psykisk smärta i en given situation. Roboten kan således inte se de långsiktiga konsekvenserna av en lögn. Roboten kan inte se bortom individen, den är blind (eller ovetande) för den sociala strukturen som individen är inbäddad i. Här har vi ett klassiskt kunskapsteoretiskt problem som sträcker sig från vetenskap till politik. Vi har här att göra med två nyckelbegrepp: osäkerhet och ofullkomlighet. Senare låter Asimov roboten tiga istället för att ljuga – eller vägra svara på en fråga som kan generera ”skada”.

Samhällsteori 1900-tal
Uttryckligen riktar Asimov skarp kritik både mot Marx och Smith. Dessa tillsynes motpoliga filosofier – om vi låter den förstnämna representera det centralistiska och planekonomiska, och den senare den absolut ’fria marknaden’ - är egentligen olika sidor av samma mynt. Gemensamt är bland annat tron på – och illusionen om att besitta – kontroll.

Det är snarare metoderna som skiljer sig åt: feedback/självkorrigering (Smith/Hayek) kontra social ingenjörskonst (Marx/Lenin). Historien kan tala för sig själv. Människan har alltid försökt att förutse framtiden - från regnmakare till nationalekonomer - utan att någonsin varit särskilt framgångsrika. Vi kan konstatera att världen är föränderlig och komplex: våra teorier och begrepp är alltid bristfälliga, de är i bästa fall approximationer, vare det sig handlar om logistik, ekonomi, naturkrafter eller sociala strukturer. Även om liberalekonomen Hayek – som utgår från Popper i sin kunskapsteori – bejakar osäkerheten och ofullkomligheten (och därmed skiljer sig från många liberaler och marxister) på ett individuellt plan, så tycks Hayek (som förespråkar självorganiserande marknader och minimala stater) inte ta hänsyn till att det inte kan existera perfekta marknader i en föränderlig värld. Marx utgår – med avstamp i Voltaire, Rousseau och Descartes - från ett evolutionärt perspektiv på samhällsutvecklingen där kunskapsackumulation och tekniken ger oss allt större kontroll av naturen och de sociala strukturerna. Hayek, som räknas till den österrikiska skolan, ser även han samhällsutvecklingen evolutionärt, men bygger sin samhällsteori (institutioner/stat/marknad) på osäkerheten och ofullständigheten på ett individuellt plan – med avstamp i Smith, Gödel, Hume och Popper – men tycks inte ta hänsyn till naturens föränderlighet och komplexitet. De neoklassiska ekonomerna – exempelvis Milton Friedman – utgår från ett positivistiskt vetenskapligt ideal, rationella samhällsaktörer, och delar ironiskt nog, många av premisserna med den marxistiska skolan: inte minst upplysningsprojektets framstegsoptimism. Asimov sammanfattar de ideologiska striderna under 1900-talet som ”religiösa känslouttryck tagna ur sitt metafysiska sammanhang för att tillämpas i ekonomiska system” (s.344). Maskinernas intåg gjorde frågan om världen styrdes enligt ”Adam Smiths eller Karl Marxs system oviktigt” (ibid).

Maskinernas intåg och slutet på kriget
Vi har inte enbart en föränderlig och komplex omvärld, utan också irrationella aktörer. Asimov löser problemet med att införa ett världsomspännande robotsystem som behandlar hela mänskligheten (bortom det autonoma subjektet) som en enda organism – där robotlagarna gäller i hela mänsklighetens bästa. Det vill säga en kosmopolitisk statsorganism - bortom Rudolf Kjelléns amoraliska, driftsdrivna dito som suger energimateria från en ojämnvikt (naturresurser/energi från periferin) för att överleva. Asimov menar att:

”Jordens ekonomi är stabil och kommer att förbli stabil, eftersom den bygger på beslut som fattas av den tänkande Maskinerna. De har ju alltid mänsklighetens bästa för ögonen […] vilket innebär att vår världsekonomi alltid kommer att regleras av vad som är bäst för människan. Befolkningen på Jorden vet att det inte kommer att uppstå arbetslöshet, överproduktion eller varubrister. Misshushållning och hungersnöd är ord som hör historieböckerna till. Dessutom är frågan om vem som äger produktionsmedlen också föråldrad. Vem om än råkar äga dem – och man kan fråga sig om ett sådant ägande överhuvudtaget kan försvaras - en människa, en grupp, en nation eller hela mänskligheten, så kan de bara nyttjas enligt Maskineras direktiv”. (s.345ff)

Ofullkomligheten och osäkerheten löser Asimov via ett världsomspännande nätverk av ”Maskiner” som följer de tre robotlagarna för mänsklighetens bästa. De enskilda ”individernas” irrationalitet eller ”illvilja” pareras av den panspektriska superdatorn som kompenserar för alla brister. Det intressanta är att Asimov nu tagit klivet från det individuella subjektet till att behandla hela populationens ekologi. Utopin om det alltgenom rationella superdatorn som agerar enligt etiska grundnormer för hela mänsklighetens bästa kan låta som lovande, men några problem kvarstår. Dels är ansatsen människocentrerad och dels är datorn fortfarande behäftad med samma kunskapsteoretiska brister som människan – trots sin överlägsna analys- och kalkyleringsförmåga. Detta är Asimov mycket medveten om. Det människocentrerade perspektivet hos Asimov tillåter inte ytterligare analys av biosfärens och ekologins komplexitet – roboten torde ha samma bekymmer att förutse framtiden (väder/klimat, naturresurser, ekologiska processer, tröstelvärden etc) som metrologer eller ekologer. Dels betonar Asimov att Maskinen är beroende av mänsklig interaktion: datainmatning. Maskinen analyserar, processar och optimerar beräkningen med robotlagarna som fundament. Människan bistår fortfarande med erfarenhet, intuition, perception och fantasi. I många fall går inte denna form av kunskap kvantifiera – och därmed inlemma i beräkningskluster. Men ändå menar Asimov att Maskinen parerar för alla saboteringsförsök. Författaren tycks mena att den panspektriska superdatorn får ett överskott av data (stora talens lag) vilket gör att mönstret för sabotage lätt kan identifieras. Alternativt störs produktionen tillfälligt som Maskinen kompenserar för i ett senare skede. Allt för att hålla en jämvikt. Jämvikt betyder fred.

Men frågan kvarstår: kan Maskinen lösa problemet med en osäker omvärld? Förutse komplexa och emergenta ekologiska processer? Asimov går inte djupare in på detta, men tycks höja ett varningens finger: det finns risk för rundgång, systemkrasch och ”galna” maskiner när väl ställda inför svårlösliga problem. Varför inte lögnarens paradox? Lösningen tycks enligt Asimov vara lekfulla robotar som inte tar livet på fullt så allvar: en idiot savant, som bara gör saker utan att förstå vad den egentligen gör. En robot med personlighet alltså: Lulz.

Och är det då inte dags att fråga Maskinen om detta inte är väldigt nära en definition av en människa?

[Computing, please wait...]

Maskinen: ”Ärendet tillåter ingen förklaring”

Källor:

Isaac Asimov – ”Jag Robot”. Natur och Kultur.
George Soros – ”Kapitalismens kris”. Norstedts.
Alexander H. Shand – ”Introduktion till Neo-Österriktisk ekonomi”. Ratio
Vladimir Lenin – ”Staten och Revolutionen”. Rabén och Sjögren
John Stuart Mill – ”Om friheten”
Karl Palmås - "Försvarsministerns nya filosofi"
Kullenberg, Palmås - "Smitto(nto)logi"
Cecilia Åsberg - "Vi har aldrig varit människor". Arena

Påskgodis och bloggtips

2010-03-31T08:49:00.004+02:00

Hade en ambition att skriva ett par inlägg denna vecka - men tidstjuvarna har återigen varit framme; och snart är det Påsk med allt vad det innebär. Jag tänkte istället tipsa om två intressanta inlägg av Jimmy Sand, som reflekterar kring Per Gahrtons bok Vad vill de gröna? från 1988: "Grön politisk teori enligt Habermas", och "Vad vill de gröna". Dessutom har den posthumanistiska bloggen, TAP, återstigit som Lazarus ur cybergraven! Ett annat tips är ACTA-bloggen som drivs av Carl Schlyter.

Nu lite musiktips:

Oh No Ono - Helplessly Young

Jonsi - Go Do

Tunng - Hustle

Northern Portrait - "The Müchhausen ln Me"

Scarlett Johansson & Pete Yorn - Relator

The Temper Trap - Sweet Disposition

Jamaica - I Think I Like U 2

Glad Påsk!

Green New Deal

2010-03-30T15:06:00.000+02:00

Idag släppte Miljöpartiet de gröna sitt valmanifest. Läs också inlägget om detta på DN –de batt. Det känns skönt att de gröna fortfarande sticker ut – i en tid av utsmetade visioner och trängseln kring den politiska mitten - vilket kommentarerna till debattinlägget skvallrar om. De sociala, miljö- och klimatmässiga utmaningarna är stora, mycket stora. Det är som artikelförfattarna skriver: det krävs ett omfattande krafttag: ett grönt nytt deal!

Tänkvärt

2010-03-22T19:30:00.003+01:00

Vi har nått det stadium då ”större” inte längre betyder detsamma som ”bättre”. Den besinningslösa strävan efter fler människor, större skördar, mer produkter, fler maskiner, efter mer och åter mer, har fram till vår generation funderar på gott och ont; i framtiden skulle det tämligen snabbt ruinera oss.
Isaac Asimov – 1971

Hmmm...pessimistiskt? Men visst är det så att

Det skulle finnas nog med pengar, nog med arbete, nog att äta, om vi fördelade världens rikedomar på ett riktigt sätt, istället för att låta oss förslavas under stelbenta ekonomiska doktriner och traditioner.
Albert Einstein – 1931

Kan dessutom meddela att medlemsantalet för Miljöpartiet de Gröna Borås växter stadigt; dessutom växer antalet aktiva medlemmar, vilket är oerhört kul! Jag skulle vilja välkomna vårt senaste tillskott Richard Klingvall till bloggosfären!

Ekonomisk "tillväxt" under luppen

2010-03-15T07:39:00.004+01:00

Att det finns fysiska, biologiska, ekologiska och sociala gränser för den ekonomiska tillväxten bestrider få idag; däremot: var gränserna går, och hur man mäter dessa, har varit ett trätoämne under en hundraårsperiod. Att det finns en tät koppling mellan miljöförstöring och klimatförändringar och ekonomisk tillväxt är också en gammal sanning – även om förhållandet är komplex och ibland diffus. Thomas Svensson visar pedagogiskt hur den ekonomiska krisen, i form av stagnerad ekonomisk tillväxt, lämnar avtryck i form av minskad utsläpp av koldioxidekvivalenter. Som Thomas skriver: ”detta brott mot tillväxtkurvan tycks göra att vi i ett enda slag tjänar in åtskilliga års planerade ansträngningar i utsläppsminskningar”. Det finns ekonomer som menar att utvecklingsländerna bör sträva efter att växla ned den ekonomiska tillväxten (”Degrowth”) – hur detta skall göras på ett hållbart sätt forskas det intensivt kring (se här). Nyligen släppte Nef (New Economic Foundation) en rapport som problematiserar frågan på ett ypperligt sätt (”Growth isn’t Possible”). Läs den! Kanske kan humor vara ett sätt att lyfta frågan: ”The Impossible Hamster Club”.

Läs också för all del DN-debatt inlägget , där författarna problematiserar befolkningstillväxten.

Kraften i glädje

2010-02-24T21:45:00.004+01:00

If you don’t admire something, if you don’t love it, you have no reason to write a word about it. Spinoza and Nietzsche are philosophers whose critical and destructive powers are without equal, but this power always springs from affirmation, from joy, from a cult of affirmation and joy…’"

-- Gilles Deleuze

Social ingenjörskonst

2010-02-22T09:14:00.004+01:00

Blogg- och musiktips!

2010-02-18T13:38:00.005+01:00

I brist på tid blir det inga inlägg denna vecka (ja, förutom detta inlägg naturligtvis); Jag skulle först vilja tipsa om tre nya bekantskaper i bloggosfären. Isobel Hadley-Kamptz, Jon Brunberg och Niklas Berggren. Vill dessutom tipsa om Jimmy Sands fortsatta diskussion om liberalism, Jon Brunberg intressanta inlägg om makt, Thomas Melins inlägg om datalagringsdirektivet samt Ingemars inlägg om socialdarwinism.

Någon som ljudar ur högtalaren för tillfället:

The XX - Crystalised

Oskar Linnros - Ack, Sundbyberg

Yesayer - O.N.E

Miike Snow - Songs for no one

Påven blå av avund?

2010-02-09T19:00:00.002+01:00

Man kan ha mycket åsikter om den katolska kyrkan och dess märkliga förehavanden, men man kan inte beskylla de för att vara tråkiga. Den världsomfattande debatten, och uttalanden från Vatikanen och dess företrädare, kring filmen Avatar är rätt så uppiggande. Jag ser framför mig de brinnande skolastiska debatterna för ett antal århundraden sedan – som då visserligen ofta mer handlade om liv och död. Vad är Vatikanen rädd för? Svaret är delvis teologisk, och förklarar också varför Spinoza på sin tid var bespottad och hatad. Dels handlar det om att Avatar framställer naturen i sig som gudomlig (helig): där vi alla varelser är sammanlänkade och ömsesidigt beroende av varandra. Spinozas gud är inneboende (immanent) i naturen – vilket alltid har varit en heretisk åsikt. Och dels handlar det om att människan i ett ekosofiskt perspektiv, inte längre har en särställning gentemot andra organismer eller ting – vilket människan har enligt den klassiska kristna ontologin: från gud, änglar, människor, djur, växter till mineraler. Dessutom skriver Maria Hasselgren – talesperson för den katolska kyrkan i Sverige - att: ”Filmen Avatar framställer dessutom människan som något ont, som förstör naturen genom sin framfart. Detta är något helt främmande för katolsk människosyn som betonar att Gud är god, och att människan, som är skapad till Guds avbild därför i sig själv är god”. Vilket är en argumentation i den högre skolastiska skolan. Debatten kan nog delvis lustigt nog förstås via Spinozas Conatus-tanke: Vad har kyrkan – som institution – för existensberättigande i en platt ontologi? Tänk om allt skulle vara lika heligt: hemska tanke.

Datalagringsdirektivet

2010-02-09T10:31:00.003+01:00

Det rasar en något förvirrande debatt om huruvida Miljöpartiet skall lägga sig platt eller inte för socialdemokraterna när det gäller datalagringsdirektivet. Snabba tolkningar har gjorts utifrån brottstycken av en radiointervju med Ulf Holm (MP) samt ett märkligt uttalande av Thomas Boström (S) som inte är förankrad i det rödgröna samarbetet. Diskussionen pågår bland annat här och här, samt hos Jakob Dalunde (MP). Istället för att ”reda” ut vem som har sagt vad och varför, borde vi ställa oss frågan om vad vi kan göra, hur skall vi göra och hur kan vi samarbeta med till exempel piratparitet? Miljöpartiet vill inte datalagringsdirektivet – det är klart som korvspad. Så: Hur jobbar vi framåt i denna fråga? Kan vi lära oss av Rumänien eller av ”Die Grünen” i Tyskland? Vilka alternativ har Sverige?

Stakeholderism (Del II)

2010-02-08T12:21:00.007+01:00

Förra inlägget (del I) svällde över bredderna – och jag skall försöka fatta mig kortare denna gång. Vi har kort berört urbäddningen av ekonomin (från dess sociala och ekologiska ramar), rationaliseringen, samt den marknadsliberala ”låt gå” principen och den enfaldiga vinstmaximeringen enkom till (aktie)ägarna där företagen enbart ses som resursomvandlande vinstmaskiner. Det finns alternativ till detta synsätt – men som tyvärr fortfarande inte hörs i den politisk-ekonomiska debatten i Sverige. Donaldson går så långt att han jämför det nya paradigmet men den kopernikanska revolutionen: som han kallar för den ”Normativa Revolutionen” inom ekonomisk teori. För de som gillar etiketter skulle detta synsätt kunna kallas för ett grönt vänsterliberalt perspektiv.

Tanken att ett företag – eller en godtycklig organisation – konstitueras av, och påverkas av, olika intressenter, utgår från Chester I. Barnard (30-talet) och vidareutvecklades av Herbert Simon efter andra världskriget. Intressenterna, eller stakeholders, definerar Freeman som:”any group or individual who can affect or is affected by the aschievment of an organization’s purpose”. Med intressenterna avses alltså de individer, grupper och organisationer som har relationer med företaget eller organisationen. Organisationen – eller företaget – är beroende av sina ägare, finansiärer, de anställda, kunderna, leverantörerna, långivarna, staten/kommunen, opinionsbildande grupper och så vidare – men också av gratis ekosystemstjänster. Företaget är alltså inbäddad i en social struktur – där ”stakeholderteorin” föreskriver att företagsledningens uppgift delvis är att balansera de olika intressenterna.

Det vill säga: företaget är inte en oberoende resursomvandlande vinstmaskin utan en människoskapad institution som är delaktig i samhällsväven.

”Corporations, larger and richer that most of us, are, if nothing else, artifacts. We made them; we created them; and we will make them diffrently in the future.” (Donaldson:174). '

Företaget interagerar med våra socioekologiska system; enklare uttryckt: de nyttjar våra naturresurser (ibland gratis eller förhållandevis billigt), påverkar och påverkas av olika sociala system, och smutsar inte sällan ned vår omgivning utan att betala hela priset för detta (externaliteter), men skapar också vissa ”värden” som ligger till grund för deras existensberättigande.

Synen på att företaget agerar i verkligheten, inbäddad i ekologiska och sociala strukturer, och inte på en abstrakt marknad av tillgång/efterfrågan, får konsekvenser på hur företaget – som organisation – ser på sig själv och sin egen roll i samhället. Som Freeman skriver: ”stakeholder theory focuses us on the multiplicity of ways that companies and entrepreneurs are out there creating value, making our lives better, and changing the world”. Detta perspektiv sammanfaller också med den kraftigt växande CSR rörelsen (Corporate Social Responsibility). Alltså: företaget skall inte enbart maximera vinsten för sina ägare, utan är en samhällsaktör, som erkänner intressenternas inneboende värde, och aktivt försöker bidra med att skapa välfärd för dessa. Förtaget agerar alltså normativt: vad ställer jag till för skada kortsiktigt och långsiktigt? Tar jag hänsyn till kommande generationer och naturen? Vilken roll har jag i samhället? Hur bidrar jag bäst till lokalsamhället?

Jag tänker inte gå in på debatten kring den klassiska motsättningen mellan ”vinstmaximeringen för ägarna” (Milton Friedman) och ”samhällsnytta för intressenterna” (R. Edward Freeman): utan konstaterar helt frankt att Friedmans neoliberala ståndpunkt är en förlängning av den verklighetsfrånvända låt-gå traditionen som vi kort berörde i förra inlägget.

Dags att summera: Stakeholderismen innebär ett aktivare – och ett mer delaktig – civilsamhälle och ett socialt ansvarstagande i högre grad inom den privata (detta begrepp går att problematisera ytterligare) näringslivet och ett främjande av lokalsamhällets sociala kapital. För att återknyta till Jimmy Sands inlägg, så innebär att staten i sig inte behöver vara någonting negativt: staten är bara en organisation bland organisationer i egenskap av en intressent. Förhållandet mellan företaget och staten bör analyseras pragmatiskt och inte ideologiskt: det finns företag som är rikare, större och mäktigare än många stater. Analysen borde snarare handla om hur relationerna fungerar i realiteten: vilka effekter som manifesteras i relationen. Dessutom är det intressant att problematisera företagsledningens roll i ljuset av den posthumanistiska debatten – men jag lovade att hålla mig kort denna gång.

Läs också Elinor Ostroms forskning kring allmänningens tragedi.

Källor:

Bradley R. Agle, Thomas Donaldsson, R. Edward Freeman, Michael C. Jensen, Ronald K. Mitchell, Donna J. Wood - "Dialogue: toward superior stakegolder Theory".

Bruzelius, L.H, Skärvad, P-H. (2008) "Integrerad organisationslära". Studentlitteratur.

Strävan efter realistisk ekonomi

2010-02-04T23:25:00.017+01:00

”En ekonom är en person som känner till priset på allt men inte vet värdet på något”
-- Oscar Wilde.

Jag tänkte återknyta till Jimmy Sands intressanta försök att problematisera varför många liberaler ser rött när staten kommer på tal. Detta är i grunden en filosofisk fråga som är starkt förknippad med en specifik världsbild. Jag tänkte ta tillfället i akt och spinna vidare kring detta. Jag tänkte kort beröra den berömda klyftan mellan stat och marknad som Jimmy delvis är inne på, samt diskutera några aktuella ekonomiska teorier som handlar om relationen mellan ekonomi och samhälle: det vill säga: den berömda ekonomiska debatten om ”Shareholders” (intresseperspektiv) kontra ”Stakeholders” (ägarperspektiv).

Jag passar redan nu på att ursäkta för en lång bloggpost; Del två av denna post finns här.

Jag har skrivit tidigare om vikten av att ekonomin inbäddas i sociala och ekologiska strukturer i högre grad än vad som görs idag (”Bröd=vapen”); eller som ekonomen Thomas Donaldsson uttryckte det, vi behöver en ekonomisk teori där ”people matter”, men också att ekonomin måste ta hänsyn till våra ekosystem och de kommande generationerna.

Vi behöver en pragmatisk ekonomi, menar nobelprisvinnaren George Akelof: ”You think about problems in the world”, och fortsätter:”and you ask: can goverment do something about that? At the same time, you maintain you scepticism that goverment is often inefficient”. Innan vi går vidare med den pragmatiska ståndpunkten hos Akelof (nästa bloggpost), bör vi beakta det sista stycket som vittnar om kraften i den ideologiska ståndpunkten som finns hos många ekonomer - och inte minst liberala ideologer - att staten är ineffektiv [1], men också: att staten bör hållas utanför ”marknaden” [2] vilket ofta förfäktas av tongivande, ekonomer (se exempelvis den neoklassiska chicagoskolan). Visst, förvaltning (”goverment”) kan vara ineffektiv, säger Donna J. Wood, men: ”[G]iven what we know about human, organizational, and institutional behavior, government is the most effective vehicle for implementing necessary social controls in support of environmental protection, human rights, and justice”. Låt oss först göra en kort historisk utvikning innan vi går vidare med Akelofs pragmatiska ansats.

Historisk klyfta
Varför existerar denna berömda klyfta mellan stat och marknad när vi kommer till politisk ekonomi? För en Spinozist, som Jimmy också påtalar, föreligger det ingen ontologisk skillnad mellan stat och individ: skillnaden ligger snarare i kvantitet (aggregat av kroppar/tankar och aggregat av aggregat). Samma sak är det med stater och marknader. Ett företag, eller staten för den delen, är likvärdiga organisationer (eller strukturer) som strävar efter självbevarande (”Conatus”) med naturligtvis olika förmåga att affektera och affekteras.

Denna klyfta – må den vara ontologisk, analytisk eller ideologisk - kan delvis förstås ljuset av den västerländska idéhistorien: från Bacon, Descartes till Kant och Locke – och det komplicerade samspelet mellan två till synes divergerande samhällsprocesser: upplysningen och (ny)protestantismens expansion. Tanken om det solitära subjektet och den rationella förnuftiga människan blev en filosofisk dominerade diskurs och genomsyrade (och gör det delvis fortfarande) allt från vetenskap, ideologi och konst till ekonomi. Utan att utveckla tanken ytterligare av utrymmesskäl, konstaterar jag kontrafaktiskt, att Spinozas ontologi förmodligen hade tillåtit en mycket mer pragmatisk politisk ekonomi: där analysen snarare skulle ha haft tonvikten på maximal välfärd för alla medborgare (och andra kroppar: djur, växter, ekosystem) och där den politisk-ekonomiska metodologin snarare skulle handla om att åtgärda patologiska effekter (vare sig det handlar om företag, stater eller andra organisationsformer) än sökande efter optimalitet.

Den politisk ekonomiska klyftan mellan marknad och stat har flerhundraåriga historiska rötter ibland annat i anglosaxisk ekonomisk teori och kan spåras tillbaks till nationalekonomins fader Adam Smith (1723-1790), som argumenterade en laissez-faire (”låt gå”) marknad i den beryktade boken ”Nationernas Välstånd”, men också senare till John-Stuart Mills teorier kring makt och maktens uttryck mellan majoriteten (vare sig det är staten, kyrkan, opinionen eller någon annan godtycklig kraft) och den enskilde individen. Man kan man konstatera att både Smith och Mill skrev utifrån en bestämd historisk situation – med konkreta problem och skeenden i sikte - men också utifrån rådande filosofiska strömningar. Karl Polanyi beskriver i boken ”The Great Transformation” (1957) processen där marknadssystemen expanderade och dess frigörelse från de sociala och politiska strukturerna i vilket ekonomin tidigare var ”inbäddad” i. Denna funktionsseparering (sociologen Anthony Giddens kallar detta för urbäddning) skedde inte enbart mellan ekonomi och de social-politiska strukturerna, men också mellan ekonomi och ”naturen”. Den andra processen (om det nu är rätt att kalla det för en uniform process) handlar delvis om hur ekonomin (eller dess uttryck) påverkar vår syn på världen och våra relationer. Det finns vissa som pratar om alienation och förtingligande. Men det är en helt annan debatt (se Weber; Simmel; Adorno; Fromm; Habermas).

Osynliga handen

Adam Smiths berömda osynliga hand som skulle ”styra” marknadsmekanismerna på ett ”optimalt” sätt, byggde visserligen på en mycket insiktsfull teori kring en serie ”negativa återkopplingar” som skulle få marknaden att ”självreglera” på ett makroskopiskt plan. Teorin – som var före sin tid, och som kan ses som ett försök till ett systemiskt perspektiv – byggde dock på ett antal förutsättningar: enkel marknad, obegränsade resurser, rationella aktörer, starkt socialt tryck (normativa aktörer), inga monopol, inga företagshemligheter, full information, små tidsfördröjningar, närdemokratisk deltagande och fullständig konkurrens (Sterman 2000). Smith var medveten om de mycket förenklade antaganden, och således bristerna hos den självreglerande ”osynliga handen” – men det hindrade inte att tanken om den perfekta självreglerande marknaden så småningom inkorporerades i politisk-ekonomisk praktik. Vilket också sedermera blev frimarknadsförespråkarnas credo, detta trots att Smits utopi aldrig har funnits eller kommer att finnas. Rädslan för oordning (Merchant) och vurmen för linjära och matematiskt (enkla) samband kan sättas i samband med idéströmningar från 1500-talet och fram till vår tid – vilket kanske förklarar tendensen att godta mycket förenklade modeller och förkastandet av alla ”störande moment”: exempelvis att det inte råder perfekt konkurrens, informationssymmetri och att människor beter sig irrationellt och oförutsägbart, eller att det råder en massa makt och intressestrukturer i våra samhällen.

Den politisk-ekonomiska urbäddningen fortgick med den kortsiktiga välfärden som överordnad mål [3] - med makthavarnas och den representativa befolkningens goda minne. Den självreglerande ”osynliga handen” hade satts ur spel för länge sedan (om den nu någonsin varit verksam) samtidigt som (eller tack vare det) en kraftig välfärdsackumulation kunde pågå i Europa genom utsugningen av periferin medan man utropade: ”frihet, framsteg och förnuft” och höll slavar.

Det handlade snarare om många stora och synliga ”Händer” (stora mäktiga företag och stater). Det är som Karl Palmås skriver: ”Ungefär hundra år efter publikationen av Smiths verk tog denna utveckling fart: Delvis genom att massproduktion skapade stordriftsfördelar åt stora företag, men även som ett resultat av olika juridiska beslut kring företagets status och begränsade ägaransvar”. Och som Karl påpekar, växte det ungefär samtidigt fram ett paradigm kring kunskapsinlåsning. Vilket delvis kan förstås i ljuset av dåtidens syn på människan (Descartes/Locke: människan som ett slutet subjekt: ”mina tankar”) – och som då starkt knöts till marknadslogiken via någonting som skulle kunna kallas för en rudimentär socialdarwinism (tänk: företagen som strävar efter överlevnad, marknaden som en kamp där kunskap/innovationer ger evolutionär ”övertag”).

Mill och friheten
John Stuart Mills berömda bok ”Om Friheten” brukar benämnas som ”liberalismens bibel”, har tjänat som inspirations- och argumentationskälla för många liberaler: som ser Mills tankar som ett försvar för den enskilda individens suveränitet och ”fria” handlande. Mill, inspirerad av Bentham, utvecklade en slags nyttomaximerande moralfilosofi (utilitarism) där moraliska principen byggs upp via objektiva, förutsättningslösa och rationella diskussioner i god samtalston, och där den ”bästa” idén blir gällande. Även om Mill problematiserar det faktum att opinionen (”den överväldigande majoriteten”) inte säkert alltid har/får ”rätt” (Mill: 92). Den rationella diskursen hos Mill är delvis grunden till ”rational man” (eller den rationellt kalkylerande ”homo economicus”) som blev den dominerande diskursen inom nationalekonomin. Förutom att sådana kallt kalkylerande människor, och samtalsklimat inte existerar i verkligheten, perverterades Mills tankar när väl inbäddade i den ekonomiska teorin. Av någon anledning fick tanken kring den atomistiska människans själviskhet ett eget liv. De som hävdar att det jag ”gör mot mig själv” enkom kommer på individen, hittar inte stöd hos Mill. Mill - som förespråkade närdemokratiska principer men även lokal social kontroll - var mycket tydlig på de punkterna:

Detta är ändå intressant: Mill påvisar någonting som även Spinoza skulle kunna skriva under på: att individerna är sammansatta och påverkar varandra. Handlingar som skall fördömas och straffas enligt Mill, kan handla allt från egoism, själviskhet, småaktighet, grymhet, elakhet, girighet eller förslösandet av sin egendom, minskandet av samhällets allmänna tillgångar eller tillfoga andra människor skada (fysiskt eller psykiskt): allt detta (och mycket mer) bör bestraffas dels socialt via lokalsamhället (moralisk klander: fördömanden, ringaktning), eller vid grövre fall, med hjälp av statsmakten (Mill: 86-90). Däremot är Mill mycket noga med att påtala att individen kan göra allt (med sin suveräna kropp) – så länge (!) det absolut inte skadar någon annan eller inskränker på någon annans frihet; som vi inser så finns det exceptionellt få sådana premisser i verkligheten. Mills projekt handlar egentligen om att värja sig mot totalitära strukturer – ett slags värnande om mångfald och tolerans i samhället, med tydliga historiska totalitära skeenden i blickfången. Hur vi kom därifrån till ”själviskhet” och ”egenintressen” som ett patos för ekonomisk liberalism är för mig en gåta. Men samtidigt räknas ju Mill till socialliberalismen.

Både Smith och Mill har fått kritik för att undvika intresseperspektivet – det vill säga de maktstrukturer som driver olika slags samhällsprocesser. Men också för att deras teorier är mycket förenklade och abstrakta modeller som föga avspeglar verkliga förhållanden. Samma kritik riktas mot nutida ekonomisk teori – och inte minst liberal ideologi - som genomsyras av ett atomistiskt, positivistiskt, idealistiskt synsätt (även om det liberala fältet är mer diversifierat än så). Låt oss återvända till den pragmatiska och realistiska ansatsen hos Akelof; jag tänkte presentera den spännande (kanske om man är nörd) diskussionen om ekonomisk teori där man försöker återinbädda det sociala - alltså den motsatta rörelsen som skissas ovan -i nästkommande inlägg om ”Stakeholders versus Shareholders”.

Noter
[1] Man kan problematisera detta påstående djupare, men kort: effektiviteten beror på hur och vad som mäts: en process måste ibland ta tid. Demokratiska eller samhällsdrivna processer kan inte mätas i produktionstermer utan i maximalt mängd långsiktig samhällsnytta; dessutom är sådana processer oerhört svåra att mäta – om ens möjliga.

[2] Det är felaktigt att prata om en ”marknad” – det finns hierarkier av katedraler och bazaarer: marknader skapas och omskapas ständigt; se detta inlägg av Rasmus.

[3] Välfärd kan definieras på många olika sätt; men enligt den urbäddade/frikopplade ekonomiska teorin, räknas inte externaliteter med i ekvationer (dvs: förstörd miljö, hälsoaspekter eller utslagna människor) vilket snarare kan öka tillväxten om enbart bruttonationalprodukten avses (Se Herman Daly)

Källor

John Sturat Mill -"Om friheten". Natur och Kultur. 1984. 1989, 1991

John D. Sterman (2000) - "Business Dynamics"

Hall, S., Held, D., McGrew, T. (1992) - "Modernity and Its Futures"

Merchant, C. (1994) "Naturens död - kvinnan, ekologin och den vetenskapliga revolutionen". Symposion, Skockholm

Bradley R. Agle, Thomas Donaldsson, R. Edward Freeman, Michael C. Jensen, Ronald K. Mitchell, Donna J. Wood - "Dialogue: toward superior stakegolder Theory".

Läs också Thomas Svenssons recension om Nina Björks avhandling om "Ideologi och Verklighet..." som delvis handlar om liberalismen.

Vädersnackis

2010-01-26T15:52:00.005+01:00

Ibland med glimten i ögat på en kafferast, andra gånger mer seriöst menat, hör man ifrågasättandet av klimatförändringarna (där den globala medeltemperaturen ökar) i relation till denna härliga köldknäpp som valt att barrikera sig på våra berggrader. Förväxlingen kan delvis komma ur sammanblandningen av klimat och väder. Väder kan definieras som de atmosfäriska egenskaperna i ett visst ögonblick i ett specifikt område under en begränsad tidsrymd; vilket gör att vädret kan växla kraftigt från dag till dag. Väderleken avser vädret under ett par dagar upp till några veckor. Klimatet, däremot, avser den statistiska egenskapen hos vädret över en lång tidsperiod på ett globalt plan. Klimatet har en historisk (fastställd) komponent men också en förväntad (grovkornig) riktning, baserad på klimatmodeller som skall avspegla de atmosfäriska egenskaperna och mekanismerna. Exempelvis klimatgasernas isolerande verkan på atmosfären.

Dessutom vet man att en förhöjd global medeltemperatur, det vill säga, varmare global klimat, medför olika slags effekter på vädret generellt: ökad nederbörd på vissa håll, mer torka på andra håll, ökad antal stormar och extrema väderförhållanden. Dessutom kan amplituden på olika väderfenomen öka - vilket mycket väl kan betyda att vädret under en period och område kan få större variationer än brukligt: vilket ibland kan bekräfta känslan av att det blir varmare och ibland den motsatta känslan.

Dessutom rekommenderar jag varmt Uppsalainitiativet för mer ingående läsning kring klimatproblematiken.

Klimat, Kyla, klimatförändringar

Glädje i politik och förvaltning

2010-01-15T09:45:00.007+01:00

"Ty för att med en gång äntligen säga det klart: Människan leker bara när hon i ordets fulla bemärkelse är människa, och hon är bara helt och hållet människa när hon leker."
-- Schelling

Med få undantag är Spinoza en av de få filosoferna i historien som på allvar försökt sig på en slags känslofilosofi. Under den rationella eran, grovt sett från Descartes och framåt, sattes känslor inte sällan i motsatsförhållande till förnuft eller rationalitet. Man började göra en skillnad på känslor och tankar – där känslorna kategoriserades som någonting lägre, närmare naturen och djuren. Känslor blev någonting oönskat som stod i vägen för det ’rena förnuftet’. Filosofin och vetenskapen skulle inte befatta sig med någonting så lågt som känslor. Känslor skulle undantryckas, det djuriska i oss skulle begravas under rationalitetens fernissa. Spinozas filosofi gick åt motsatt håll: glädjen (”laetitia”) var det som skulle lyfta mänskligheten och människan till ett ”högre tillstånd” av perfektion – ju starkare den aktiva känslan (”affektio”), desto större frihet och förståelse, menade Spinoza. Märk: Det här var innan romantiken.

Filosofen Arne Naess, har vidareutvecklat Spinozas känslofilosofi, och menar att glädje, nyfikenhet och leklust, är viktiga faktorer för en livsfilosofi oavsett om det handlar om vardagsspörsmål, politik eller vetenskaplig arbete. Vidare menar Naess att man aldrig skall sluta leka: det är viktigt att fortsätta leken som ett sätt att utforska världen -- hela livet. Man pratar om Homo Ludens, den lekande människan.

Det känns extra glädjande att lek, nyfikenhet och experimentlusta lite varstans (ex: inom förvaltningsteori, samhällsvetenskap) nu lyfts fram som viktiga – ibland avgörande! – faktorer när svåra och komplexa problem skall lösas. Det är viktigt med positiva, snarare än alltför negativa målsättningar. Spinoza har lärt oss att negativa känslor ("tristia"), får människan och tanken att ”krympa”. Svein Jentoft (2006:9)

”This suggests that ludism (a term of Latin origin meaning playfulness) would be one way of stretching the limits of governability [...] the design of governing systems should be to ‘attend to the problems of maintaining both playfulness and reason as aspects of intelligent choice [...] it is better to make small mistakes [...] [that is much] better than making big mistakes that bring us to a point of no return, where learning results in regret rather than wisdom [...] playfulness is not the opposite of rationality but makes good sense when the governing system and the system-to-governed, in an fisheries and coastal setting, are diverse, complex, dynamic and vulnerable.”

Tillägg 15 Jan 2010, 10:52: Tack för påpekandet Marcus; Självklart skall vi koppla samman detta med höstens bloggdiskussioner kring "Lulz och Serious Bussiness".

Premiär för Grönt Café

2010-01-13T06:42:00.001+01:00

Alla är högst välkomna till Grönt Café nu på torsdag! Det bjuds på fika och spännand föreläsning med Ida Nilsson och Ian Fiddies från Miljöförbundet Jordens Vänner. Föreläsningsduon kommer att berätta om sina erfarenheter från COP15 och om möjligheterna att påverka klimatet lokalt. Kom dig och mingla eller lyssna! Alla är välkomna!

Hemgården på Södra Torget, klockan 18:30, Torsdag 14/1

Facebook Event: http://tinyurl.com/ydw2jle

Tillväxt och självbevarande

2010-01-12T08:17:00.003+01:00

[C]hemical serf-preservation and collective growth is at the bottom of everything else that charactarises the behaviour of living things. Every living thing is a sort of imperialism, seeking to transform as much as possible of its environment into itself and its seed. [...] We may regard the whole of evolution as flowing from this ’chemical imperialism’ of living matter. Of this, Man is only the last example (so far). He transfors the surface of the globe by irrigation, cultivation, mining, quarrying, making canals and railways, breeding certain animals, and destroying others; and when we ask ourselves, from the standpoint of an outside observer, what is the end achieved by all these acivities, we find that it can be summed upp in one very simple formula: to transform as much as possible of the matter on the earth’s surface into human bodies. Domestication of animals, agriculture, commerce, industrialism have been stages in this process. When we compare the human population of the globe with that of other large animals and also with that of former times, we see that ‘chemical imperialism’ has been, in fact, the main end to witch human intelligence has been devoted.

Bertrand Russel, “An Outline of Philosophy”, s. 22

Pessimistiskt, insiktsfullt eller ett krasst faktum? Kan vi komma från "as much as possible" till "as much as needed", och då uppstår naturligtvis frågan: hur mycket är "needed"?

Erlandsson – (Var)ulv i fårakläder?

2010-01-03T17:58:00.007+01:00

Glädjeyran och eurofin kring va rg jakten – som i förhållande till vargbefolkningen snarare borde benämnas: slakten – tycks vara omåttlig. Vargfrågan tycks bifurkera opponenterna i två diametralt motsatta läger – endera ett illa undertryckt hat eller en stark empati mot detta ståtliga djur. Frågan är högst märklig, speciellt med tanke på att det politisk-filosofiska imperativet gällande populationsförvaltningen genom historien i Sverige varit förbundet med vetenskaplig expertis. Vargfrågan och fisket har varit de två stora undantagen från detta imperativ - där kulturella faktorer och, en stark, men liten opinion fått styra frågan. Inte minst ekonomin – sett ur ett snävt introspektivt perspektiv. Att vargen fyller en viktig roll i våra ekosystem och bidrar till den biologiska mångfalden vet man sedan länge; dessutom har Sverige förbundit sig att följa FN:s konvention om biologisk mångfald. Man vet också att vargstammen med sina fåtal individer – och sin dåliga genetiska variation – inte är långsiktigt bärkraftig. Parallellerna till torskfisken är flera: i vargfallet, liksom i torskfrågan, handlar det om att toppredatorerna selektivt minskas vilket leder till minskat predationstryck, som man vet slår hårt mot ekosystemen; ofta med minskad biologisk mångfald, och en explosion av opportunistiska arter, som följd. I vissa fall kan detta föra med sig oåterkalleliga och fatala konsekvenser.

Man får inte heller glömma påverkan på de sociala systemen (påverkan på samhällen: ex. agrikultur, estetik). Ekosystemstjänsterna – som renar vår luft, binder solenergi till kemisk energi eller gör jorden bördig – är ofta beroende av en hög biologisk diversitet. Detta har Sverige förbundit sig att försvara.

Det ekologiska hänger alltså ihop med det biologiska i en dubbel bemärkelse – det sociala påverkar det biologiska (varghat->opinion->opportunism->slakt) och det biologiska i sin tur det sociala (minskad predationstryck->opportunistiska arter->minskad biologiska mångfald->negativa konsekvenser för biologiska ekosystem [ex jordbruk]). Eller det faktum att vargen i vissa fall tar oskyddad tamboskap (varg->tamboskap->ägare->opinion->vargutrotning).

Men kom ihåg: man vet att det är mest jakthundar som river får!

I Vargfallet finns det ingenting som talar om att avskjutningen skulle vara motiverad ur ett biologiskt perspektiv. Allt fakta tyder på att vargen är oerhört viktig – i sig själv, för biologisk mångfald och våra samhällen - och att den är fortfarande utrotningshotad. Snarare handlar detta om ett starkt kulturellt fenomen där varghatet ikläds i falska argument om ekonomi och/eller äganderätt. Tankesmittan ”varghatet” frodas. Frågan kanske kan förstås ur ett historiskt perspektiv - men samtidigt måste vi försöka skapa nya tankesmittor kring vargen och dess viktiga roll i våra samhällen. Annars finns risken för att vi kommer att trampa vatten i frågan.

Nyårstoner

2009-12-30T00:49:00.005+01:00

Jag skulle vilja önska er alla ett härligt gott nytt år! Själv skall jag njuta av den härliga kylan och snön - denna högst temporära vädermässiga anomali här i Borås - genom att åka tokmycket pulka och dricka varm choklad. Men först måste tonerna till nyårsmiddagen rekviveras, och vi börjar med Shout out Louds och fortsätter med en högst yvig kompott av (relativt) nyutkommet sorl:

Shout Out Louds - Walls

Andra känner - Mattias Alkberg

The Pains Of Being Pure At Heart - "Everything With You"

Fake Blood - I Think I Like It

Local Natives - Camera Talk

Babian - ja sa ja!

Fanfarlo - I'm A Pilot

Possibility - Lykke Li

Julian Casablancas - Out of the blue

Steso Songs - The worse [Bubblare]

Frightened Rabbit - Swim Until You Cant See Land [Bubblare]

Neon Indian - Laughing Gas

Hållbar Stadsutveckling: 6-timmarsarbetsdag

2009-12-22T17:08:00.006+01:00

För någon vecka sedan var jag på en spännande debatt kring Urbana ekologier och hållbar stadsutveckling – bland annat anordnat av tankesmedjan Federa – som delvis gick ut på att lyfta fram betydelsen av en mer progressiv och medborgarnära stadsplanering och inte minst vikten en förändrad syn på staden. Jag skall inte närmare gå in på diskussionen - men jag hajade delvis till när arkitekten Vanja Larsberg lyfte fram 6-timmarsarbetsdagen som sin viktigaste punkt för en hållbar stadsutveckling. Hon har ju så rätt. Tiden, den absolut mest centrala komponenten i den mänskliga civilisationen, är själva grunden och måttstocken för all mänsklig aktivitet.

Grön politik bör syfta till att frigöra tid för att kunna vårda och skapa relationer: vare sig det handlar om engagemang i frivilligorganisationer eller politiska församlingar, påtande på filosoficaféer, tid för familjen eller vänner, eller varför inte stadsnära odling eller diktskrivande. Eller som Naess skriver: ”det avgörande är inte exakt vad man använder sin tid till, det viktiga är på vilket sätt man engagerar sig, och vilken kraft man lägger ned i det. Levnadskonst är att kunna hålla på med små saker på ett stort sätt.”

Och vi har ju opinionen på vår sida: ”majoritet av svenskarna [har] länge sagt sig föredra kortare arbetstid än högre lön” (SIFO 2003).

Angående COP 15, läs Erik Bergs tänkvärda inlägg. Läs också Johan Karlssons inlägg om Kantinen och basaren - och tänk på tidens betydelse.

Köpenhamn; COP15

2009-12-18T09:48:00.001+01:00

Jakob Dalunde från grön ungdom ger en mycket bra bild över vad som sker i Köpenhamn förtillfället.