Skapa en uppdaterad Boråsmodell

Det har hänt mycket sedan jag flyttade till Borås för 13 år sedan. Det finns idag ett så härligt driv i staden och mycket framåtanda som smittar av sig. Det är roligt att vara förtroendevald i Borås. Borås tog förra året ett mycket stort steg framåt genom att anta en vision för Staden. En vision som uttryckligen säger att Borås skall bli långsiktigt hållbar till 2025. Jag kan inte nog poängtera vikten av denna vision och samtidigt understryka hur hårt vi måste jobba för att uppnå denna vision. Nu är det verkstad som gäller. 

För att denna strävan skall fungera långsiktigt och hålla över mandatperioder måste alla människor som jobbar med att förverkliga visionen känna sig som visionsbärare och delaktiga i arbetet. Uppgiften måste kännas meningsfull på alla plan i organisationen. Alla bidrag är viktiga. Att skapa ett hållbart samhälle kräver en stor kollektiv insats av kreativitet, nytänkande och kunnande. Dessvärre kan det finnas många hinder för en sådan utveckling: kortsiktiga beslut; otydligt ledarskap; flera beslutskedjor; ensidigt fokus på ekonomi; motverkande beslut; hämmande hierarkier; ideologiska låsningar; korridorsbeslut; icke-transparanta processer; misstroende mellan politiker och tjänstemän och så vidare. Några av dessa hinder lyfter Delegationen för Hållbara Städer (2012) fram som kritiska barriärer för att kunna skapa hållbara städer.

Stadsrevisionens senaste rapport sätter fingret på ett par viktiga punker som många upplever som stora hinder för att skapa en organisation som fungerar långsiktigt. Revisionen problematiserar det som ibland kallas för "Boråsmodellen". Det är framför allt den ofta oproblematiserade sammanblandningen mellan politik och tjänstemän som lyfts fram i rapporten. Det handlar om en förvaltningskultur med starka politiker som inte sällan fungerar som operativa chefer och där tjänstemän används som rena utförare. Men även tvärtom där höga och inflytelserika tjänstemän agerar politiskt i kulisserna. 

Detta lyfts ibland fram som ett effektivt arbetssätt. Jag menar att detta är dessvärre fel om målet är en kreativ, nytänkande och en långsiktig organisation som fungerar över mandatperioder. Boråsmodellen kan vara effektiv för det enskilda beslutet eller effektiv för ett antal inflytelserika tjänsteman eller politiker - på kort sikt. Men nackdelarna överväger dessvärre fördelarna på lång sikt. Risken med snabba, icke-transparenta och ogenomtänka beslut ökar; otydligheten mellan politiken och de anställda ökar; risken för beslut och processer som motverkar varandra ökar och så vidare. Men framför allt skapar detta arbetssätt en rädd och defensiv förvaltningskultur. En kultur där “vet din plats i hierarkin” snarare än “kom med kreativa ideér och lösningar” genomsyrar arbetet; i en sådan miljö trivs varken nya idéer eller människor.

För att kunna möta hållbarhetsutmaningar och tänka nytt måste vi skapa en tillåtande och kreativ organisation. Vi bör inte heller kasta ut barnet med badvattnet. Det går att hitta många goda lösningar för att etablera en “gråzon” mellan “Hur” och “Vad”. 

Kan vi skapa en “Boråsmodell 2.0”. En förfinad modell som både tillåter politiker att jobba tätt ihop med förvaltingarna, men som samtidigt ger tjänstemännen mandat och utrymme för att utmana politiker med idéer och lösningar som går utanför de ideologiska ramarna? En modell som nyttjar den stora mängden kunskap och erfarenheter i organisationen? En modell som dessutom bygger på starkt inflytande av civilsamhället och medborgare? En modell som på samma gång är transparent och tydlig? Detta är helt avgörande. Förändringen börjar innifrån. Organisationen. Men det är också där de största barriärerna kan finnas. Låt oss riva dessa!

PS. Det finns flera förvaltningar i Borås som har utvecklat intressanta arbetssätt och metoder. Det kommer att komma ett inlägg om hur man kan jobba praktiskt med problematiken.

Vindkraft - motvind i kulturlandskapet

Alla partier i Sjuhärad blev kallade till en Hearing (5/3) om Vindkraft av den nystartade organisationen “Natur och Miljövärn” som är en sammanslutning av flera lokala aktionsgrupper mot vindkraft. Jag representerade Miljöpartiet i detta sammanhang. Jag tänkte delge några personliga reflektioner kring de utmaningar som vi står inför i allmänhet och intressekonflikten mellan människor och energiproduktion i synnerhet.

I någon mån kan man säga att det inte finns Ett enda energiproduktionssystem som inte innebär mer eller mindre exploatering av naturen. Alla energiproduktionssystem har dessutom mer eller mindre påverkan på människor och människornas livsmiljöer. Vissa har konsekvenser som är mer långsiktiga än andra. Konsekvenserna hamnar alltid i "närmiljön" - frågan är bara vems närmiljö och när. Det finns inga “rena” energisystem - givet dagens teknologiska utveckling - som är helt oproblematiska. Dessutom är dessa frågor framför allt "mjuka" både i termer av hur människor påverkas och vilka sociala och kulturella konsekvenser en exploatering (eller en icke-exploatering) får; men även i termer av geopolitiska utmaningar och andra etiska avvägningar.

Själva grunden för det moderna energiintensiva samhället bygger på att naturen på ett eller annat sätt kontrolleras för att kunna upprätthålla en viss “levnadsnivå” (konsumtion; transport; boende) och våra produktionssystem. Man brukar inom humanekologin sammanfatta dessa aspekter med termen “samhällsmetabolism” - alltså summan av den energi (bundet på olika sätt) som krävs för att upprätthålla de rådande samhällsstrukturerna. Samhällsmetabolismen är kopplat till “livsstilen” - alltså de levnads och konsumtionsmönster - som är rådande i ett visst samhälle eller samhällen på en aggregerad nivå.

Under de senaste decennierna har många röster höjts där man på normativa  grunder ifrågasätter de olika “livsstilar” som råder utifrån hur mycket energi och naturförstörelse som krävs för att upprätthålla dessa “livsstilar” (som dessutom skiljer sig kraftigt åt länder emellan). Miljöförstöring; klimatförändringar; exploatering av naturresurser och människor etc. är direkta konsekvenser av ohållbara “livsstilar" givet rådande förhållanden. Våra energi- och produktionssystem är inte “frikopplade” från naturen och våra ekosystem; de är sammanlänkade med ändliga resurser och begränsad naturlig förmåga att absorbera restprodukter och reparera skador (ekosystemstjänster). Det är de stora frågorna som har sysselsatt våra samhällen och våra akademiska institutioner under de senaste 40 åren. 


Men trenden är dessvärre tydlig: vi ser ett ständigt ökat energibehov; konsumtionen ökar; klimatförändringarna tilltar; många naturresurser är fortfarande överutnyttjade; resurserna är ojämnt fördelade i världen. Om man spetsar till argumentet något: å ena sidan slängs miljoner ton mat dagligen och å andra sidan svälter människor i stora delar av världen. Även de “problem” som våra produktions- och energisystem skapar i form av utsläpp och exploatering är ojämnt fördelade över planeten: det är inte sällan de fattigaste länderna som både får producera “västvärldens” “fördelar” och samtidigt ta hand om  “nackdelarna”. Man kan tycka att det är orättvist. Det är också en av anledningarna till varför världens ledare på global nivå (senast Rio-konferensen) inte kommit överens om gemensamma lösningsförslag på hur man skall tackla dessa problem. Grovt uttryckt: Den rika länderna är inte beredda att göra de eftergifter som krävs för att skapa mer rättvisa och hållbara samhällsstrukturer. Vi är inte beredda att göra det som krävs för att nå en långsiktigt hållbar värld genom att ta en större andel av "nackdelarna" och samtidigt skära ner mängden "fördelar" i de rika länderna. Detta är är en väldigt stor förenkling: Problemet är naturligtvis mer intrikat och komplext än så.

Vindkraftsdiskussionen och -problematiken måste ses i detta samband och i ljuset av dessa utmaningar. De länder som har högst samhällsmetabolism (exempelvis Sverige) står samtidigt inför de svåraste politiska utmaningarna av den enkla anledningen att det krävs omställningar av den material- och energiintensiva livsstilen. Här tangerar politiken och olika policybeslut medborgarnas “privata sfär” vilket är en stor utmaning.

Sverige är också intressant som land med tanke på att den största delen av vår “miljöbelastning” hamnar utanför landet, vilket förleder många politiker att dra slutsatsen att Sverige är ett föregångsland när det gäller miljöarbete. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Sverige har en av de högsta ekologiska och klimatmässiga fotavtrycken i världen. Grovt sett kan man säga att det under de senaste decennierna skett en nettoökning av Sveriges ekologiska fotavtryck som i slutändan beror på en kraftigt ökad konsumtion. Problemet känns dessutom mer hopplöst med tanke på att de rådande ekonomiska modellerna kräver en ständigt ökad konsumtion av varor och tjänster. Hur går detta ihop? Det gör det inte i dagsläget.

Vad har detta med Vindkraft i Sverige att göra? Poängen är att vi måste sätta in Sverige och våra energisystem i ett globalt sammanhang. En stor utmaning är att växla in de extremt stora kvantiteter fossila energislag i form av gas- och olja till förnyelsebara energislag som inte har en så stor negativ nettopåverkan på klimatet.

Energibehovet ser ut att öka och efterfrågan på högkvalitativ energi i form av el kommer med all sannolikhet att öka (tänk: batteridrivna fordon). Vindkraften är, givet dagens teknologiska utveckling, en viktig del i den förnyelsebara energimixen. Vindkraften är extra betydelsefull och intressant i kombination med vattenkraft och inte minst i de länder där solinstrålningen (kW/m2) inte är så hög (exempelvis Sverige). Vattenkraften fungerar som ett energilager tillsammans med Vindkraften. Energisystemen balanseras och kompletterar varandra. (Läs också Tom Anderssons inlägg om “smarta elnät”). Poängen är att vindkraften är och kommer att förbli (inom överskådlig framtid) en viktig energikälla. Sverige kommer också att behöva stötta andra länder - som inte är begåvade med samma slags tursamma fysiska/ekologiska förutsättningar - med “grönare energi”. När det gäller klimat- och miljöproblem existerar inga nationsgränser!

Den kniptångsmanöver som behöver ske är alltså: (1) minska den totala samhällsmetabolismen i de länder där “nivån” är ohållbar, så att en långsiktig hållbar utveckling kan garanteras; samt att (2) växla de icke-förnyelsebara (och klimatförstörande) energislagen mot förnyelsebara energislag (mindre klimatpåverkan). Det kan inte nog betonas att den renaste energin är den energi som vi inte gör av med.

Men här kommer det andra kniviga problemet som återknyter till hearingen och intressekonflikterna. Som jag nämnde inledningsvis har alla energiproduktionssystem mer eller mindre miljö- och kulturpåverkan. Det är lätt att förledas se våra energiproduktionssystem som enbart “hårda” tekniska frågor; och/eller som instrument för att lösa ett klimat- eller miljöproblem. En vindkraftsetablering medför förändringar i (kultur)landskapet. Det är per definition ett intrång i människornas närmiljö och en förlust av ofta omätbara värden (estetik; natur-upplevelse; rekreation etcetera). Konflikten står mellan det moderna samhällets krav på energi och människors livsmiljö. Konflikten har alltid funnits i olika omfattningar (och gäller väl all form av exploatering) men blir extra tydlig och synliggjord med vindkraften. Det intrikata är att majoriteten av de människor som påverkas av vindkraften också själva är del av en energiintensiv kultur; skillnaden nu är att energiproduktionen och -konsumtionen sker “nära varandra”.

Poängen är samtidigt att politiker inte får ta lätt på människornas oro och vad förlusten av landskapsvärden innebär för människornas livsmiljö och identitet. Som rapporten om forskningsläget kring “intressekonflikterna” från Naturvårdsverket (2012) påpekar:

“Begreppet NIMBY (Not In My Back Yard) diskuteras ofta i vinskraftssammanhang. [..] motstånd mot vindkraftverk kan inte enbart förklaras med hänvisning till NIMBY” (s.9). Oron och stressen över landskapets förändring ligger mycket djupare än så. Inte minst kan expertdominerande planeringsprocesser maskera grundläggande problem eftersom “konflikter om landskapsvärden ofta är symptom på djupare underliggande sociala konflikter” (Naturvårdsverket 2012:89 med hänvisning till Jones 2009:248). Så det handlar inte enbart om ett intrång i människornas livsmiljö utan även om djupare liggande sociala relationer och latenta konflikter i lokalsamhällen.

Skall man förenkla de två diskussionerna så blir syntesen: (1) vindkraften är nödvändig men det (2) måste göras på rätt sätt med så lite påverkan som möjligt; varje exploatering är unik i relation till de naturvärden och sociala sammanhangen på platsen. En något trivial slutsats som går att utveckla mycket långtgående i alla dess delar. Rapporten från Naturvårdsverket (2012:91) betonar att det finns en växande insikt och enighet i forskarsamhället om att “samverkan” är en av de starkaste faktorerna för en lyckad vindkraftsutbyggnad. Här finns det både empirisk och teoretisk stöd för sambandet (ibid). Det var också en av de punkterna som jag underströk gång på gång under hearingen. Inflytandeprocesser och delaktighet är fundamentalt viktiga om ett vindkraftsprojekt skall bli “lyckat” (obs! med lyckat avses både de mjuka och hårda frågorna). Delaktighet måste ske tidigt i processen och människor måste känna sig delaktiga i hur deras närmiljö utvecklas och förändras. Borås Stad jobbar i skrivande stund med att införa en medborgardialog och de metoder och verktyg som denna kräver i de kommunala verksamheterna. Här tror jag vi inom en snar framtid kommer att se nya metoder och arbetssätt som syftar till ökad delaktighet och inflytande.

En annan viktig faktor som lyfts fram av forskningen: kompensationstanke i termer av bygdepeng eller att de närmast berörda aktörerna äger andelar i vindkraftverk har visat sig fungera i praktiken. Även om många naturvärden inte går att kvantifiera och översätta i ekonomiska termer har ekonomisk kompensation visat sig vara en relativt lyckad metod (Naturvårdsverker 2012:81). Samtidigt krävs det att politiker är tydliga på denna punkt (via vindbruksplaner och genom det kommunala vetot) och utvecklar fler metoder och möjligheter för kompensation (ex: genom lagstiftning på riksdagsnivå).

Sammanfattningsvis står vi inför stora miljö- och klimatproblem och med detta även behovet av att ställa om energi- och produktionssystemen. Vindkraft är en viktig pusselbit i detta arbete. Samtidigt påverkar vindkraftverken människornas livsmiljö negativt. Den första slutsatsen är att energikonsumtionen måste minska - vilket också i teorin minskar exploateringsgraden. Den andra slutsatsen är att vinskraftsetableringar är nödvändiga på de platser där vindkraft är lämpligt och där människor blir påverkade så lite som möjligt och känner sig delaktiga i beslutsprocesserna. Några punkter som vi kan ta med oss i arbetet i Borås:

1. Energieffektivisering - viktigt att jobba hårt med detta
2. Ta fram en vindbruksplan som ett tillägg till Översiktsplanen tillsammans med Boråsarna - gör en översyn av befintliga riktvärden för buller och avstånd.

3. Utred tysta områden och landskapsvärden

4. Utveckla deltagarprocesser och metoder för inflytande - i all form av stadsutveckling.

5. Lyft in människor tidigt i beslutsprocesserna (ex: Vindkraftverk) - kanske kan kommunen ta en mer “sammanhållande roll” i detta arbete?

6. Påverka rikspolitiker för att fler kompensationsmöjligheter kan skapas

7. Anordna ett antal seminarier och workshops om kulturlandskapet och vindkraftverket i synnerhet med Boråsarna.

8 Jobba intensivt med “livsstilsfågorna” för att bryta vår ohållbara klimat- och miljöavtryck i världen.

Källor: [1] Natuvårdsverket (2012). Vinskraftens påverkan på människornas intressen. Rapport 6497 BT har skrivit en tunn artikel om gårdagens Hearing (även pappersvarianten) och har lyckats helt undvika nämna Miljöpartiet; Vänsterpartiet; Vägvalet och Centerpartiet i sin pappersutgåvan. Bättre skriven och mer nyanserad genomgång av gårdagen skriver Toarpsnytt.

Riv inte, utveckla Krokhallsberget!

En arbetsgrupp för socialdemokraterna har presenterat ett framtidsdokument för näringslivsutveckling i Borås. Ambitionen är lovvärd. Många av förslagen är utmärkta. Dessvärre riskerar detta arbete överskuggas av det faktum att arbetsgruppen föreslår att man river Krokhallsberget och bereder mark för exempelvis ett utbyggt resecentrum. Förslaget är inte nytt. Även centerpartiet har tidigare drivit frågan om Krokhallsbergets rivning. Vi menar att detta vore mycket olyckligt för Borås som stad. Berget hör starkt ihop med stadsbilden och ligger varm om hjärtat för många Boråsare. Berget har många platsmässiga och estetiska kvalitéer som är unika i en urban miljö. Borås som stad är lyckligt lottad med två centrala bergformationer - Krokhallsberget och Vattentornet - som är relativt lätttillgängliga. Det är unika naturresurser som vi skall vara mycket rädda om. Bergets växtbeklädda ståtliga front välkomnar besökare från när och fjärran och blir det första som möter en besökare i Borås. Berget är otroligt vacker under sensommaren när framsidan lyser upp i starka färger. Ytan på Krokhallsberget används idag relativt frekvent för rekreation vilket engånggrillarna vittnar om. Här finns det en otrolig utvecklingspotential. Berget skulle kunna göras mer tillgänglig och attrahera fler människor. Tack vare bergets höjd går solen ner lite senare än i markhöjd. Berget ger också en utsikt över staden. Vi tycker att berget skall utvecklas och locka fler människor. Vi är inte främmande för utvecklad restaurang eller caféverksamhet på toppen. Vi tycker också att det hade varit spännade och lovvärt att öppa upp berget för en yngre generation. En actionpark med skatemöjligheter och bmx-bana enligt Göteborgsmodellen hade varit en otroligt givande investering för staden. Varför inte komplettera detta med klättermöjligheter på den bergsvägg som vetter mot cykelparkeringen. En utvecklad verksamhet på berget som ligger i nära anslutning till kollektivtrafiken hade kunnat locka människor från hela Sjuhärad. Det är också näringslivsutveckling. Vi kan också tänka oss en utvecklad parkmiljö med möjlighet till stadsodling eller en fruktpark på den plats där parkeringar idag ligger. Det finns säkert många goda och kreativa idéer hos Boråsarna kring hur Krokhallsberget skall kunna utvecklas. På 70-talet stadsplanerade man med grävskopan. Det är inte sällan man idag ångrar de stora och okänsliga ingreppen som skedde för 30-40 år sedan. Vi tror på ett mjukare sätt att stadsplanera. Vi måste vara rädda om det unika i stadsmiljön men samtidigt vara beredda att utveckla nya kvalitéer på det gamla. Förslaget från den socialdemokratiska arbetsgruppen skall ut på remiss i den lokala partiorganisationen. Vi hoppas att man begraver tankarna på att riva och fångar istället upp nya idéer för hur berget skall kunna utvecklas på ett spännande sätt och bidra positivt till Borås som stad.

Heiti Ernits (MP)
Tom Andersson (MP)
Ida Legnemark (V)
Fredrich Legnemark (V)