Motion - inför mobila gatukonstväggar i Borås

1. Sammanfattning

Motionärerna föreslår att Borås Stad skall etablera ett koncept med ‘mobila gatukonstväggar’. Förslaget tror vi bidrar till ett mer hållbart samhälle samt till en mer spännande och attraktiv stadsmiljö. Dessutom rimmar konceptet väl med Borås Stads ambitiösa konstsatsning och skulle genom sin “unikhet” bidra till att sätta Borås på kartan. 

2. Bakgrund

2.2 Spontankonst, Street-art och graffiti

Street-art eller gatukonst beskriver en konstform som utövas i offentliga utrymmen, på exempelvis gator. Begreppet innefattar många olika slags konstformer: graffiti, kakel, textilier, stenciler, klistermärken, affischer, virkningar, videoprojektioner, dans eller sång i stadsrummet, byggnationer/artefakter (exempelvis rondellhundar) och så vidare. Det är inte sällan som gatukonst tangerar till aktivism; konstformen kan vara samhällskritisk, mana till förändring och/eller syfta till att omdefiniera begrepp eller platser i stadsrummet, men kan samtidigt handla om ren estetik och skaparglädje. 

Banksy, gatukonst

Graffiti – eller ristningar - som uttryckssätt tros ha funnits så länge människan existerat. Målningarna i den idag äldsta kända grottan, Grotte Chauvet, antas vara minst trettiotretusen år gamla (Rosengren 2007:49). Förklaringsmodellerna för bilderna är många och spretiga; kanske handlar det rent av om ren skaparglädje och/eller önskan att lämna ett avtryck. Graffitin som begrepp användes för första gången av arkeologen Raphael Garrucci (1856) i syfte att skilja folkliga, spontana inskriptioner från officiella på antika monument och skulpturer (Segerud 2007:6). Modern graffiti är tätt förknippat med urbaniseringsprocessen; Graffiti i gatumiljö förekom tidigt i de utvecklade städerna kring Medelhavet. Graffitin kunde handla om allt från politisk karikatyr, textmeddelanden till samhällskritiska budskap och religiösa symboler som ristats in i byggnader eller artefakter. Men det var först på 1970-talet som graffitin som företeelse fick stilistiska ambitioner (Jacobson 1996:4). Idag är graffitin en bred och disparat företeelse med kopplingar till många subkulturer, praktiker och stilar. Lundborg (2010:9) vill skilja på spontankonst där exempelvis graffiti kan ingå och klotter. Spontankonst uppförs i det offentliga utrymmet med en konstnärlig intention medan klotter uppförs utan konstnärlig intension menar hon. Göran Christensen, chef för Malmö konstmuseum, definierar klotter som ett uttryck för förstörelselusta och graffiti som en konstform (Johansson 2006). Denna motion ansluter till ovanstående definition.

2.3 Konstens roll i det hållbara samhället

Traditionellt har offentlig konst placerats i stadsrummet av orsaker som att höja det estetiska värdet av platsen: såsom monument över krigsförbrytelser/erövringar, eller för att introducera konst i det dagliga livet (Lundborg 2010:7). Men konsten och utformningen av stadsrummet är inte enbart en estetisk verksamhet. Stadens offentliga rum, dess byggnader, monument, gator kan förstås som en berättelse om staden. En berättelse som inbegriper stadens historia, kollektiva minnen och politiska och ekonomiska maktrelationer (Thörn 2006). Dessa berättelser knyter samman gångna händelser, generationer och livsöden med människor som rör sig i stadsrummet samtidig som nya berättelser ständigt blir till. 

Urbanisten och stadsforskaren Jane Jacobs menar att konstens roll i stadsmiljön kan ”[…] hjälpa oss förstå livet, för att visa oss vad saker och ting betyder, för att beskriva relationen mellan det liv var och en av oss förkroppsligar och livet utanför oss" (Jacobs 2006:403). Spontankonsten i det urbana landskapet är en samtidsmarkör. 

Banksy, Israelmuren

Filosofen och demokratiförkämpen John Dewey såg konsten som en universell mellanmänsklig kommunikationsform; han menade att konsten stimulerar fantasin som gör det möjligt att empatiskt försätta oss i våra medmänniskors livssituation (Guillet de Monthoux 1993:52). Dewey var övertygad att konsten skulle leda till mer demokratiska samhällen. Författaren Santayana George menade att konsten har förmågan att bryta igenom de murar som skiljer människor åt, murar som är ogenomträngliga i vanliga organisationsformer. När gatukonstnären Banksy målar en liten flicka som genom att hålla i ballonger flyger över ”Israelmuren”[1] så händer det någonting intressant med betraktaren som liknar det som Dewey och Santayana var inne på. Man får genom konsten en intuitiv förståelse av drömmar, rädslor, förhoppningar, livsöden och fragment av de tankeströmningar som flödar i samhället. Spontankonsten kanske kan ”lyckas” där klassiska organisationsformer och institutioner har misslyckas. Konstens viktiga roll i ”Hållbarhetsdiskursen” är ofta alltför försummad i forskningen och samhällsdebatten.

2.4 Konsten i stadsrummet

Majoriteten av jordens befolkning bor idag i städer; denna urbaniseringstrend ser ut att fortsätta. Stadens täthet och funktionella blandning skapar grogrunden för en mångfald av verksamheter och kulturella utbyten. Städer är inte enbart attraktiva som arbetsplatser utan attraherar också människor som trivs i staden och njuter av den urbana mångfalden.

Ett urbant landskap innehåller många olikartade komponenter: arkitektur/gestaltning, infrastruktur, människor, verksamheter, konst, natur, artefakter, transportmedel och så vidare. Bortsett från det sociala rör vi och lever i ett ständigt flöde av ljus, ljud, känsel och lukter. Alla dessa flöden genererar levande urbana landskap; det är samspelet mellan dessa krafter som påverkar hur vi upplever och i slutändan trivs i vår miljö. Solens värmande strålar en våreftermiddag, lukten av nybakt bröd, fukten mot ansiktet från Viskan, gatumusikanten i fjärran, sorlet från ett utomhuscafé, utmanande arkitektur eller intresseväckande spontankonst på gatan.

Miljöpsykologerna S. Kaplan och R. Kaplan menar att människan föredrar områden som såväl möjliggör som stimulerar insamlande av kunskap (Böhler 2004:84). De menar vidare att ”komplexitet”; ”sammanhang”; "läsbarhet” och ”gåtfullhet” är viktiga faktorer när vi orienterar oss i vår omgivning. Intrycket av ett område är ”komplext” uppmuntrar till vidare undersökning. ”Gåtfullheten” gör området mer spännande, då vi får intrycket av att det finns mer information att inhämta. ”Läsbarheten” handlar om hur vi förstår och tolkar en viss omgivning. Miljöpsykologerna menar att det är de två sistnämnda faktorer som är de viktigaste för att vi skall trivas i ett område (ibid).

Spontankonsten bidrar starkt till ”gåtfullheten” i det urbana landskapet. Borås Stad har det mycket lovvärda och positiva ambitionen att bli Sveriges skulpturstad. Samtidigt får vi inte glömma den kreativa spontankonsten. Stadsforskaren och urbanisten Jane Jacobs skriver att ”den moderna stadsplaneringen betungas av den olämpliga målsättningen av att omvandla städerna till genomtänkta konstverk” (Jacobs:406). Det är först när den enskilda människan tillåts att ”ta plats” i rummet, som rummet blir en plats (”Space to Place”). En känsla för platsen förutsätter delaktighet och att människor tillåts sätta sin prägel på staden. Det måste finnas utrymme för det spontana, kreativa och oplanerade för en hållbar stadsutveckling.

2.5 Konstformer på urbana allmänningar

Staden är också ett politiskt och socialt kulturlandskap. Som Catharina Thörn skrev innehåller detta politiska och sociala kulturlandskap ”stadens historia, kollektiva minnen och politiska och ekonomiska maktrelationer” (Thörn:10). Vad och vem som ”äger rum” i staden konstitueras i någon mening av formella och informella nätverk, lagstiftning, kultur, aktuella och historiska politiska beslut, ekonomiska förutsättningar, slump och så vidare.

Frågorna som uppstår i detta perspektiv handlar om hur och i vilken omfattning vi skall exponeras för exempelvis reklam i stadsmiljön; hur arkitekturen och byggnader gestaltas; vilka konstverk som skall etableras och på vilken plats; vilka ekonomiska aktörer har rätt till attraktiva lägen; hur infrastrukturen skall utformas och etableras och så vidare.

I någon mån sker det en ständig ”struggle for urban space” (Brugmann:163) i städerna. Hur städerna utvecklas och hur stadens allmänningar (gator, torg, offentliga rum och parker) brukas och förändras angår alla stadens invånare. Det handlar inte enbart om att skapa legitimitet för den representativa demokratin och den offentliga byråkratin, utan också om att lyfta den stora mångfalden av uttrycksformer, livsstilar, behov, tankar/kunskap och drömmar som finns i samhället, in i stadsplaneringspraktiken (Healey 1997).

Det krävs medvetna politiska beslut och/eller överenskommelser mellan de olika urbana aktörerna hur staden skall utvecklas. Det är viktigt att inkludera alla grupper (med betoning på de marginaliserade i samhället) i stadsutvecklingen för att minska risken med att ekonomiskt starka aktörer blir den dominerande faktorn i stadsutvecklingen (Brugmann 2009; Jacobs 2006). Alla invånare har rätten till sin stad. I vilken omfattning och vilka aktörer som skall ”äga rum” i stadsrummet borde i ”de bästa av världarna” avgöras genom mellanmänskliga förhandlingar. I praktiken saknas det ofta adekvata organisationsformer för sådana aktiviteter. Erfarenheten visar att den representativa demokratin (med tillhörande tjänstemannaorganisation) är relativt ”trög” inför lokalt initierade, spontana och/eller småskaliga projekt.

Spontankonsten borde enligt ovannämnda perspektiv ha en självklar plats i stadens urbana kulturlandskap. Ett konkret problem är att spontankonsten – speciellt graffiti – kan orsaka intressekonflikter i stadsrum som genomsyras av starka intressenter och/eller exponeras för ett omfattande befolkningsgenomflöde. Ett annat problem att oönskad spontankonst som ämnar lämna ett avtryck (ex: graffiti på en husfasad) kan orsaka negativa ekonomiska konsekvenser för fastighetsägaren (saneringskostnad). Ett konkret och pragmatiskt sätt att närma sig detta problem – i brist på förhandlingsmekanismer och deliberativa demokratiska procedurer - är införandet av så kallade ”mobila gatukonstväggar”.

3. Lösningsförslag

3.1 Mobila Gatukonstväggar

Exempelvis mobil

Mobila gatukonstväggar kan vara ett sätt att lösa denna intressekonflikt samtidigt som ett visst mått av spontanitet och oförutsägbarhet behålls i konceptet. De så kallade ”lagliga” graffitiväggar som etableras på olika håll i landet har en mer ”statisk karaktär” och bidrar kanske inte i lika hög grad till den levande stadsbilden och ”gåtfullheten” i det urbana landskapet. Det är av högsta vikt att väggarna (eller tavlorna) har (1) olika fysiska dimensioner (storlek och utformning); (2) de skall kunna etableras/monteras på olika sätt (exempelvis hängas på fastighetsväggar eller ställas på marken) samt att väggarna skall (3) flyttas runt slumpmässigt och/eller ”hängas om” i stadsmiljön med jämna intervaller. Det är också viktigt att (4) väggarna/tavlorna utformas på ett sådant sätt att färgen inte råkar hamna på bakomliggande material (ex: husvägg). Beroende på hur väl konceptet utlöper bör man fundera över ifall väggarna/tavlorna skall ha en begränsad ”livstid” varefter de töms på sitt innehåll. Det hade också varit spännande ifall väggarna/tavlorna kunde auktioneras eller slumpas ut till kommuninvånare eller tillåtas rentav plockas hem utan kostnad.

Som namnet antyder behöver inte enbart graffiti appliceras på dessa gatukonstväggar utan allsköns spontankonst skall kunna utföras på där: foto, meddelanden, kakel, virkningar, stenciler, klassisk måleri och så vidare.

En positiv effekt av att väggarna flyttas runt i stadsmiljön mellan stadsdelar och kvarter är att berättelserna får en större spridning i det urbana landskapet. Ett kreativt projekt exempelvis på Göta kan då exponeras även i centrala Borås eller andra stadsdelar. Dessa väggar/tavlor kan komma att utgöra ett intressant, spännande och unikt inslag i stadsmiljön och kan komma att bli viktiga urbana landmärken.

Motionärerna är övertygade om att privata fastighets- och markägare kan ställa sig positiva till detta koncept[2]; i slutändan handlar det om att skapa ett mer hållbart samhälle där människor tillåts att ”äga rum” i offentligheten samtidigt som man bejakar konstens förlösande kraft och dess viktiga roll i ett hållbart samhälle. 

Förutom hållbarhetsaspekterna med spontankonsten finns det i Borås relativt stor efterfrågan på så kallade “lagliga grafittiväggar”. Bland annat har Ungdomsrådet tillsammans med kulturföreningen “Tåget!” länge drivit frågan vilket gör motionen än mer angelägen att bifalla. 

[1] se bilderna http://tinyurl.com/42zxb99

[2] Detta kräver en initial inventering från kommunens sida

3. Yrkande

Därför föreslår vi Heiti Ernits (MP), Ida Legenmark (V), Sofia Bohlin (S) och Anna Grahn (Väg):

Att kommunfullmäktige beslutar att Borås Stad skall etablera ett koncept med ‘mobila gatukonstväggar’ enligt lösningsförslaget i motionen.

4. Referenser

Böhler, Tom (2004) ”Vindkraft, landskap och mening. En studie om vindkraft och människans rumsliga preferenser”. Globala Studier. Göteborgs Universitet.

Brugmann, Jeb (2009) ”Welcome to The Urban Revolution – How Cities are changing the World”. Bloomsbury Press. New York.

Johansson, Karin (2006). ”Kulturminister vill ha hårda tag mot graffiti”. Sydsvenskan 24 oktober 2006.

Guillet de Monthoux, Pierre (1993) ”Det sublimas konstnärliga ledning”. Studier i företagsekonomi. Nrenius & Santérus förlag. Göteborg.

Healey, Patsy (1997) “Collaborative Planning: Shaping places in fragmented societies”. Hong kong: macmillan press Ltd.

Jacobs, Jane (2004) ”Den amerikanska storstadens liv och förfall”. Daidalos AB, Göteborg

Jacobsson, Staffan (1996) ”Den spraymålade bilden – grafittimåleriet som bildform, konströrelse och läroprocess”. Lund. Aerosol Art Archives.

Lundborg, Hanna (2010) “Staden och Konsten”. Konstfack, Ädellab/Metallformgivning

Rosengren, Mats (2007) ”de Sautuolas språng”. Glänta, 4.07

Thörn, Catharina (2006). ”Kampen om staden och offentlighetens omvandling”. Storstadensomvandlingar. Daidalos: Göteborg

Santayana, George (1955) "The Sense of Beauty". Sidorna 110-112

Segerud, Linus (2007) “Graffiti, konst eller klotter?”. Luleå Tekniska Universitet.

Glädje i politik och förvaltning

"Ty för att med en gång äntligen säga det klart: Människan leker bara när hon i ordets fulla bemärkelse är människa, och hon är bara helt och hållet människa när hon leker."
-- Schelling

Med få undantag är Spinoza en av de få filosoferna i historien som på allvar försökt sig på en slags känslofilosofi. Under den rationella eran, grovt sett från Descartes och framåt, sattes känslor inte sällan i motsatsförhållande till förnuft eller rationalitet. Man började göra en skillnad på känslor och tankar – där känslorna kategoriserades som någonting lägre, närmare naturen och djuren. Känslor blev någonting oönskat som stod i vägen för det ’rena förnuftet’. Filosofin och vetenskapen skulle inte befatta sig med någonting så lågt som känslor. Känslor skulle undantryckas, det djuriska i oss skulle begravas under rationalitetens fernissa. Spinozas filosofi gick åt motsatt håll: glädjen (”laetitia”) var det som skulle lyfta mänskligheten och människan till ett ”högre tillstånd” av perfektion – ju starkare den aktiva känslan (”affektio”), desto större frihet och förståelse, menade Spinoza. Märk: Det här var innan romantiken.

Filosofen Arne Naess, har vidareutvecklat Spinozas känslofilosofi, och menar att glädje, nyfikenhet och leklust, är viktiga faktorer för en livsfilosofi oavsett om det handlar om vardagsspörsmål, politik eller vetenskaplig arbete. Vidare menar Naess att man aldrig skall sluta leka: det är viktigt att fortsätta leken som ett sätt att utforska världen -- hela livet. Man pratar om Homo Ludens, den lekande människan.

Det känns extra glädjande att lek, nyfikenhet och experimentlusta lite varstans (ex: inom förvaltningsteori, samhällsvetenskap) nu lyfts fram som viktiga – ibland avgörande! – faktorer när svåra och komplexa problem skall lösas. Det är viktigt med positiva, snarare än alltför negativa målsättningar. Spinoza har lärt oss att negativa känslor ("tristia"), får människan och tanken att ”krympa”. Svein Jentoft (2006:9)

”This suggests that ludism (a term of Latin origin meaning playfulness) would be one way of stretching the limits of governability [...] the design of governing systems should be to ‘attend to the problems of maintaining both playfulness and reason as aspects of intelligent choice [...] it is better to make small mistakes [...] [that is much] better than making big mistakes that bring us to a point of no return, where learning results in regret rather than wisdom [...] playfulness is not the opposite of rationality but makes good sense when the governing system and the system-to-governed, in an fisheries and coastal setting, are diverse, complex, dynamic and vulnerable.”

Tillägg 15 Jan 2010, 10:52: Tack för påpekandet Marcus; Självklart skall vi koppla samman detta med höstens bloggdiskussioner kring "Lulz och Serious Bussiness".

Erlandsson – (Var)ulv i fårakläder?

Glädjeyran och eurofin kring vargjakten – som i förhållande till vargbefolkningen snarare borde benämnas: slakten – tycks vara omåttlig. Vargfrågan tycks bifurkera opponenterna i två diametralt motsatta läger – endera ett illa undertryckt hat eller en stark empati mot detta ståtliga djur. Frågan är högst märklig, speciellt med tanke på att det politisk-filosofiska imperativet gällande populationsförvaltningen genom historien i Sverige varit förbundet med vetenskaplig expertis. Vargfrågan och fisket har varit de två stora undantagen från detta imperativ - där kulturella faktorer och, en stark, men liten opinion fått styra frågan. Inte minst ekonomin – sett ur ett snävt introspektivt perspektiv. Att vargen fyller en viktig roll i våra ekosystem och bidrar till den biologiska mångfalden vet man sedan länge; dessutom har Sverige förbundit sig att följa FN:s konvention om biologisk mångfald. Man vet också att vargstammen med sina fåtal individer – och sin dåliga genetiska variation – inte är långsiktigt bärkraftig. Parallellerna till torskfisken är flera: i vargfallet, liksom i torskfrågan, handlar det om att toppredatorerna selektivt minskas vilket leder till minskat predationstryck, som man vet slår hårt mot ekosystemen; ofta med minskad biologisk mångfald, och en explosion av opportunistiska arter, som följd. I vissa fall kan detta föra med sig oåterkalleliga och fatala konsekvenser.

Man får inte heller glömma påverkan på de sociala systemen (påverkan på samhällen: ex. agrikultur, estetik). Ekosystemstjänsterna – som renar vår luft, binder solenergi till kemisk energi eller gör jorden bördig – är ofta beroende av en hög biologisk diversitet. Detta har Sverige förbundit sig att försvara.

Det ekologiska hänger alltså ihop med det biologiska i en dubbel bemärkelse – det sociala påverkar det biologiska (varghat->opinion->opportunism->slakt) och det biologiska i sin tur det sociala (minskad predationstryck->opportunistiska arter->minskad biologiska mångfald->negativa konsekvenser för biologiska ekosystem [ex jordbruk]). Eller det faktum att vargen i vissa fall tar oskyddad tamboskap (varg->tamboskap->ägare->opinion->vargutrotning).

Men kom ihåg: man vet att det är mest jakthundar som river får!

I Vargfallet finns det ingenting som talar om att avskjutningen skulle vara motiverad ur ett biologiskt perspektiv. Allt fakta tyder på att vargen är oerhört viktig – i sig själv, för biologisk mångfald och våra samhällen - och att den är fortfarande utrotningshotad. Snarare handlar detta om ett starkt kulturellt fenomen där varghatet ikläds i falska argument om ekonomi och/eller äganderätt. Tankesmittan ”varghatet” frodas. Frågan kanske kan förstås ur ett historiskt perspektiv - men samtidigt måste vi försöka skapa nya tankesmittor kring vargen och dess viktiga roll i våra samhällen. Annars finns risken för att vi kommer att trampa vatten i frågan.

SJ och allmänintressebolag

”Vår politik utgår från resenärerna, inte storföretagen”, skrev den rödgröna oppositionen på DN-Debatt igår, gällande regeringen avregleringsiver för den Svenska järnvägen. Detta är vettigt; den bärande infrastrukturen måste alltid utgå från ett samhällsintresse och inte falla tillbaks på kortsiktiga intressen och vinstmaximering. Järnvägen har många intressenter: medborgarna, stat- och kommun, leverantörer, företag (t.ex. transportsektorn), långivare, de anställda, intresseorganisationer och inte minst kommande generationer, som har ett intresse i en klimatomställning (som järnvägen är en viktig pusselbit i).

En viktig aspekt i intressesynsättet är den s.k. intressebalansen, det vill säga avvägningen mellan de olika intressenternas behov och anspråk. Enligt den gängse företagsekonomiska litteraturen, är det svårt, att på ett adekvat sätt att balanserna mellan de olika intressenterna, utan att falla till föga för kortsiktiga och ekonomiskt starka särintressen. Därför är det oerhört viktigt att intressebalansen upprätthålls till de ”svagas” fördel - vilket kan innebära rena förluster på vissa sträckor, eller subventionerade biljettpriser för att stimulera en ökad transport (både privatpersoner och varor) till järnvägen. En homogen nationell och sammanhållen järnvägssystem, kan vara en lösning – även om vattenfalls agerande på den Europeiska och Svenska elmarknaden, och SJ:s hutlösa priser, kan tjäna som ett varnande exempel för en skev intressebalans; tydligare och kraftigare ägardirektiv kan vara ett sätt att lösa detta.

Ett annat sätt att balansera – och kanske långsiktigare och mer demokratiskt – de olika intressenterna, är att göra om SJ till ett såkallat allmänintressebolag. I debattartikeln nämndes Storbritannien som ett land, som har avreglerat sin tågtrafik, vilket i artikeln olyckligtvis hade en konnotation åt: avreglering till förmån för privata intressen; vilket är olyckligt. Avregleringen i Storbritannien innebar ett skifte till ett s.k. allmännyttiga företag (PIC - Public Interest Company), som även de gröna i Sverige och Tyskland har förespråkat, vilket innebär att företaget styrs via en demokratisk intressemodell. Allmänintressebolagen utmärks genom att bolaget struktureras som ett icke-vinst utdelande bolag, där styrelsen består av en bred samling intressenter; långsiktighet och värnandet av allmänintresset byggs på så vis in i bolagsstrukturen.

Att avregleringen till förmån för privata intressen, och en ”marknadsanpassning” för ”ökad konkurrens”, som regeringen förespråkar, skulle ha några som helst långsiktiga positiva effekter, finns det ingenting som tyder på. Risken är, precis som de rödgröna skriver i artikeln, att det uppstår oligopolmarknader med bristande intressebalans.

Grisigt är ordet

Nyligen skållades ett antal grisar till döds, både i Sverige och Finland; då hette det stress på arbetsplatsen. Nu visar flera rapporter på att Danska grisar vanskötts i stor omfattning. Grisar misshandlas, stressas, packas tätt, hålls instängda inomhus, nedsmutsade av avföring, angripna av sjukdomar – där de sen, oftast i förebyggande syfte, pumpas full med antibiotika. När Torbes Paulsen, som är ordförande för Danmarks svinproducenter, sen säger att ”du skall inte tro att jag har 1700 suggor här ute för att de är söta djur som jag skall klia bakom örat. Jag har dem för att jag skall tjäna pengar på dem”, så visar detta på ett ofattligt kallsinne över djurens väl och ve.

Det hade varit rätt enkelt att skylla på den kapitalistiska effektivitetsfilosofin– men det handlar lika mycket om värdegrundfrågor: djuren ses enbart som ett objekt utan några som helst kapacitet för känslor - enbart råvaror i en produktionskedja. Detta är storskalighet och vinstmaximering när det är som sämst. Dessutom är den tragikomiskt att Torbes hänvisar till kliandet bakom örat, då det sägs att grisar njuter oerhört mycket av detta.

Bedrövligt är ordet. Lagstiftningen måste bli tuffare på EU-nivå, ursprungsmärkningen bättre, men inte minst är det upp till konsumenter att ställa etiska krav.

Så nästa gång: skall man köpa den billiga grisen i säcken, eller satsa på Svenskt kött (helst ekologiskt och närproducerat om det finns)? Eller varför inte byta ut Grisen mot ett vegetariskt alternativ varannan gång?

Birger Schlaug och Alex Lindskog skriver också om detta.

[Updatering 27 Maj]
Professor Bo Algers, vid landbruksuniversitetet, uttalar sig om de Svenska grisarnas situation.

Grön EU-politik

De grönas valmanifest inför EU-parlamentsvalet; korta och enkla punkter som ger en fingervisnings för vad MP vill driva för politik på EU-nivå.

att EU ska bli en föregångare i världen och börja föra en ansvarsfull klimatpolitik med mål om att utsläppen av växthusgaser ska minska med minst 80 procent till 2020

att Sverige och EU ska vara pådrivande för att en ny global klimatöverenskommelse ska kunna träffas hösten 2009

att framtida klimatpolitik ska bygga vidare på befintliga internationella instrument såsom klimatkonventionen, Kyotoprotokollet och EU:s utsläppshandel samtidigt som nya instrument utvecklas

att klimatpolitikens befintliga instrument och åtaganden kompletteras med moratorium mot prospektering efter oexploaterade olje-, kol- och naturgaskällor

att EU:s miniminivåer för miljöskatter och miljöavgifter höjs och byggs ut, att beslut ska kunna ske med kvalificerad majoritet och att skatterna hanteras av medlemsstaterna

att alla olika EU-program, strukturfonder och kreditinstitut, exempelvis Europeiska investeringsbanken (EIB), ska ha tydliga klimatkriterier till grund för sina beslut

att EU snarast avskaffar de direkta och indirekta subventioner av brunkol, torv, olja, kärnkraft, naturgas och skiffer som finns i dag

att Euroatomavtalet underställs svensk lagstiftning även om vi antar Lissabonfördraget

att den i Miljöbalken fastställda kommunala vetorätten att neka uranbrytning hävdas inom EU gentemot Euroatom och andra intressen

att kärnkraften avvecklas och att varje enskilt land ska ta hand om sitt egenproducerade kärnavfall

att en flygskatt införs i EU samt att EU verkar för en global skatt på flygbränsle

att EU:s transportpolitik inriktas på att modernisera och standardisera järnvägsnät och sjötransporter i stället för motorvägar och flygplatser. Integrationen mellan olika transportslag ska förbättras och biljettsystemen samordnas för att minska klimatpåverkan och höja effektiviteten

att miljö, hälsa, sociala och lokala hänsyn ska ingå i EU:s upphandlingsregler så att det exempelvis blir möjligt att, som en del i den offentliga upphandlingen, minimera transportbehoven

att EU:s jordbrukspolitik inriktas på att allt jordbruk och all djurhållning ska vara kretsloppsanpassad och ekologisk och därmed långsiktigt hållbart samt inte missgynnande av länder i övriga världen

att djurskyddet inom EU stärks

att klimat- och miljöpåverkan från jordbruks- och livsmedelssektorn ska minska, genom bland annat en minskning av konsumtionen och produktionen av kött inom EU

att jordbruket ska vara fritt från genetiskt modifierade organismer (GMO)

att EU:s regler för livsmedel ska utgå från ett främjande av miljö, hälsa och social hållbarhet och att märkningen av livsmedelsinnehåll skall vara tydlig

att enskilda länder ska tillåtas ställa hårdare krav än de krav EU har på konsumentinformation om produktinnehåll, på sociala och etiska kriterier samt på vilka produkter som får saluföras

att medlemsländer ska ha rätt att ställa högre krav ur miljö- och hälsosynpunkt än de EU beslutar om

att EU på bred front ska agera för att rädda Östersjön

att EU:s fiskepolitik ändras så att fisket anpassas till arternas och ekosystemens fortlevnad och att enskilda länder ska ha rätt att införa fiskestopp eller ha lägre kvoter av tillåten fångst än de EU fastställer

att EU:s strukturfonder ska användas för socialt och ekologiskt hållbara ändamål

att EU:s fiskeriavtal med fattiga länder ska omförhandlas så att de inte konkurrerar ut det lokala fisket eller leder till överfiske

att kemikalieanvändningen inom EU kraftigt minskas

att EU:s kemikaliepolitik ytterligare ska skärpas och även omfatta utsläpp till vatten av kemikalierester och medicinrester

att EU verkar för ett miljöriktigt omhändertagande av elektronikavfall

att EU:s energipolitik ska inriktas på kraftiga satsningar på koldioxidneutrala energikällor som vind, sol och vatten.

Telekompaketet och demokratisk Arla

Precis som Christopher Kullenberg skriver på Newsmill, är frågan om telekompaketet långtifrån löst eller avklarat. Dagens händelseutveckling i Strasbourg kan varken räknas som en seger eller en förlust. Enligt tillägg 138 – som röstades genom idag – kommer man inte att helt abrupt kunna stängas av från Internet utan domstolsprövning. Men utvecklingen i sin helhet går fortfarande åt fel håll: allt hårdare tag, ökad kontroll, försämringar kring den personliga integriteten och en intressesfärmässig maktförskjutning åt industrin och lobbyorganisationer.

Carl Schlyter (förövrigt den mest aktiva EU-Parlamentarikern) skriver:

"Nu riskerar nätet att bli mer som en sorts kabel-TV, där telekombolagen kan styra konsumenterna till att tvingas använda deras tilläggstjänster i stället för att kunna välja fritt oavsett nätleverantör. Den omskrivna artikel som tidigare gått under namnet 166 blev också nedröstad. Den innebar att begränsningar av användarnas rättigheter inte får stå i strid med medborgarnas grundläggande rättigheter”

Men det mest häpnadsväckande och glädjande är ändå den oerhörda mängden aktivism som frågorna kring telekompaketet har väckt – mycket tack vare informationsteknologins möjligheter: bloggar, twitters, chat, wikis, databaser och så vidare, har dels möjliggjort distributionen av kunskap via svärmisk intelligens, och dels skapat det demokratiska trycket som enligt mig flyttat fram gränserna för vad man kan åstadkomma inom det demokratiska systemet. Carl Schlyter igen:

"Det är tack vare oerhört många människors engagemang och påtryckningar som det gick vägen. Idag fungerade demokratin i EU, medborgarna lyckades ändra ett viktigt beslut, tyvärr är det alltför sällan det händer."

Den distribuerade intelligensen – tusentals människor som samarbetar och bidrar med sin kompetens och kreativitet - och de kommunikativa möjligheterna, har även sprängt gränserna för vad traditionell media (av somliga kallad gammelmedia eller afk-media) kan åstadkomma inom den demokratiska sfären. Lets face it. Traditionell media har t.ex. i detta specifika fall, varit oerhört långsamma med rapporteringen, och inte sällan har informationen varit bristfällig. FRA-bävningen och telekompaketet är bara en början, vi kommer att se mycket mer demokratisk nätaktivism i framtiden.

Idag var det en viktig seger för demokratin.

PS. Sverige riskerar, i och med ordförandeskapet i EU, få frågan på sitt bord. Vi tycks skönja "riktningen" hos infrastrukturminister Åsa Torstensson (C).

Manifestation

Imorgon hålls en manifestation mot Piratebay-domarna, samt för fri fildelning, på Stora torget, klockan 17:00 här i Borås. Snaran börjar sakta men säker dras åt runt Internet och därmed oss själva som individer och samhällsaktörer. FRA, Datalagringsdirektivet, IPRED, Telekompaketet, ACTA, och så vidare, är bara några i raden av metoder för likriktnings- och åtstramningsförsök för våra tanke- och kulturella ekosystem. Följ den oerhört påläste Christopher Kullenberg när det gäller dessa frågor; bloggen är en guldgruva att ösa ur för den som inte hinner sätta sig in i frågorna på egen hand.

PS. det visade sig att tillägget 138 – som skall garantera fundamentala fri- och rättigheter på Internet - för telekompaketet, röstades genom ikväll! Mycket glädjande.

Läs också: Maria Ferm föreslår att vi skall folkomrösta om fildelningen.

Utbrända ungdomar

BRIS presenterar idag en ny studie som visar på något som de flesta egentligen visste, nämligen att många ungdomar idag mår psykiskt mycket dåligt. Statusjakt, betygshets och det sociala trycket är bara några av delförklaringar. Tyvärr tycks utvecklingen accelerera – och precis som BRIS säger så har vi politiker som skickar ut signaler att det skall tas ”krafttag” och ”hårdare tag” i skolan med bestraffningar och ”hårda morötter” som metod. Det finns också en risk - i dessa ekonomiskt bistra tider - att politiker börjar skära ner på mängden elevvårdspersonal i den kommunala verksamheten: kuratorer, psykologer, skolläkare, skolsystrar och syokonsulenter. Detta vore oerhört kortat och kortsiktigt tänkt. Vi får hoppas att politiker inte faller för frestelsen; det kanske är ”lönsamt” i ett kvartalsekonomiskt perspektiv, men i ett långsiktigt perspektiv är det minst sagt samhällsekonomiskt oförsvarbart.

Earth Hour Day

2848 städer i 84 länder, samt flera miljoner människor runt om i världen, kommer på lördagen klockan 20:30, under en timma, stänga av allsköns energiutnyttjande apparatur, tack vare klimatinitiativen Earth Hour. Oavsett vad man tycker om dylika initiativ, så får ändå denna anses vara oerhört lyckad med tanke på det intresse och medieuppbåd som initiativet hittills har fått – en enkel åtgärd med stora effekter – inte minst på tankekologierna.
Jesusstatyn i Rio de Janeiro kommer att släckas ner.
Eifeltornet kommer att släckas ner.
Vår Pinocchiostaty däremot, kommer att belysas i sin hela sin praktfullhet där han pekar en lång näsa åt detta klimatinitiativ – tack vare ett blocköverskridande samarbete mellan socialdemokraterna och folkpartister i Borås.
Visst är vår Pinocchio viktig, vem är jag att nedvärdera denna skatt – men att vår vän skulle tävla med Eifeltornet i glans, får väl ändå tyda på en slags hybris hos vår stelbenta vän.

GMO och levbara ekologier

Torbjörn Fagerström, prof. i teoretisk ekologi, angriper miljörörelsen i DN-Debatt, som enligt honom sprider obefogad skräckpropaganda när det gäller genmodifierad mat (GMO). Visst kan det finnas delar av miljörörelsen som reagerar ryggmärgsreflexmässigt, och visst kan kritiken ibland vara högljudd - men man bör se reaktionen som en sund skepsis; samtidigt tycker jag att Fagerströms kritiska artikel i sig är alltför okritisk. För frågan är minst sagt komplex. Det räcker inte med att påstå att vi kan ”effektivisera” jordbruket eller skapa på resistenta grödor för att möta klimat- och miljöproblem; men det räcker inte heller att stämpla GMO som någonting onaturligt och per definition som någonting farligt (Läs Jimmy Sands inlägg) - utan vi bör prata om ”levbara ekologier”.

Ett ekosystem är ett oerhört komplex system som inte ”känner” några gränser mellan åkermark, människor, teknik, politik, länder eller ekonomi. Kunskapen om hur våra biologiska ekosystem hänger samman är oerhört rudimentärt (jag frågade en välrenommerad biolog häromåret om vilken roll Hasselmössen hade i det lokala ekosystemet – svaret var att vi nästan ingenting vet om hasselmöss, än mindre om vilken roll de spelar i ett ekosystem), och kunskapen om hur ekosystem påverkas i framtiden av olika ”faktorer” vet man egentligen ännu mindre om. Det enda vi med säkerhet vet idag är att vi inte vet hur GMO kommer att påverka våra ekosystem: vare sig det handlar om de biologiska eller de sociokulturella.
Vi vet däremot att många av de sociokulturella effekterna har varit förödande i delar i världen. T.ex. bönder som har blivit stämda av Monsanto för patentintrång efter att ofrivilligt fått genmodifierat utsäde spritt till sina åkrar, och som sedan slagit ut den ursprungliga grödan. Eller när Indiska bönder lockades av Monsanto (via attraktiva ingångsavtal) att satsa på GMO bomullsgrödor utan att för den skull informeras om konsekvenserna: det slutade med att otaliga bönder ruinerades på grund av ökade omkostnader i form av licensavgifter, behovet av speciella växtgifter och gödningsämnen (vilket bland annat lett till en omfattande självmordsvåg i Indien). När vi betraktar konsekvenserna så kan vi inte längre stolt prata om ”levbara ekologier”.

Dessa problem är faktum – att GMO skulle vara lösningen på framtidens problem bör man vara oerhört skeptisk inför, det är enbart lösa spekulationer som kan visa sig ha oerhörda konsekvenser för våra ekosystem. När Torbjörn Fagerström pratar om ”vetenskapliga belägg” så betyder det i detta fall ingenting. ”Vetenskapen”, som Fagerström förmodligen pekar på, kan inte ”greppa” hela detta breda spektrum av effekter som GMO utgör på våra ekosystem. Vetenskapen kan i bästa fall komma fram till att gröda X är resistens mot kyla och att gröda X kanske inte är skadlig för den mänskliga organismen. Men tar denna forskning hänsyn till patent, ekonomi, politik, samhälle, teknik och människor?
Vi vet inte heller hur en storskalig GMO satsning skulle slå på den oerhörda diversitet som våra biologiska ekosystem idag besitter – vi bör också vara oerhört noga med att påpeka att många av de ändringar som sker inom ekosystem är irreversibla.

Vandana Shiva skriver (Citat via Chris) :
Through patents and genetic engineering, new colonies are being carved out. The land, the forests, the rivers, the oceans and the atmosphere have all been colonized, eroded and polluted. Capital now has to look for new colonies to invade and exploit for its further accumulation /…/ Resistance to biopiracy is a resistance to the ultimate colonization of life itself - of the future of evolution as well as the future on non-Western traditions of relating to and knowing nature. It is a struggle to protect the freedom of diverse species to evolve. It is a struggle to protect the diverse cultures to evolve. It is a struggle to conserve both cultural and biological diversity.

Skifte i tankeekologin när det gäller depression?

Rent statistiskt drabbas mer än var fjärde Svensk av ett ångestsyndrom någon gång under sin livstid, och var femte drabbas av depression; runt 700 000 personer tar antidepressiva mediciner årligen i Sverige (källa: Apoteket). Utskrivningen av antidepressiva mediciner ökar alltjämt. Detta kan man inte ta lätt på – för myntet har flera allvarliga baksidor. Med tanke på den höga siffran – och den accelererande tendensen - finns det de som pratar om en folksjukdom.
Oavsett orsakerna och det ökade antalet fall – för det kan man nog länge spekulera kring – så är samhället uppbyggt kring symptomlindring: läkarbesök - 15 minuter - och några piller i handen. Ja, det är effektivt ur ett samhällsperspektiv om man skall vara cynisk. Dock är det oerhört angeläget att fråga varför, och vad skall vi göra åt saken; så jag blev oerhört glad när Socialstyrelsen förra veckan öppnade upp med nya riktlinjer för kognitiv beteendeterapi (KBT) i vården: i första hand terapi, i andra hand mediciner är de nya riktlinjerna. KBT har visat sig vara minst lika effektiv, och till och med bättre, än antidepressiva mediciner för att komma åt en depression; där även effekterna visat sig vara långvarigare.
Man kan ju tycka att det är förvånande att läkarvetenskapen har ”upptäckt” detta anno 2009 – men bättre sent än aldrig (for the record: även sockerpiller har i vissa fall visat sig vara lika effektiva som antidepressiv medicin – kanske är den mänskiga kontakten i försökssituationen som ger resultat…omtanke?) Sen kan man ju påstå att KBT i sig också är symptombehandling, men det är ändå ett steg i rätt riktning – man börjar se människan, och människan i samband men andra människor, omgivning och samhället. Låt oss hoppas att detta leder till vidare insikter. Kanske ser vi ett paradigmskifte?

Det är mycket möjligt att denna kartesianska tanke om det kroppslösa medvetandet, ligger bakom våra dagars bild av medvetandet som ett mjukvaruprogram. […] Kanske finns det spår av denna kartesianska kroppslöshet också bakom vissa hjärnforskarnas [och läkarnas, psykiatrikernas] uppfattning att man bara behöver ta hänsyn till vas som händer i hjärnan för att förklara medvetandet. Resten av organismen och den omgivande fysiska och sociala miljön kan man bortse från – liksom från detta faktum att denna omgivande miljö till en del är resultatet av organismens tidigare handlingar. […] Föreställningen om det kroppslösa medvetandet tycks också format den västerländska medicinens sätt att studera och behandla sjukdomar. (Antonio R. Damasio, ”Descartes misstag”, s. 278-279)

Slå ihop pendlings- och arbetstiden?

Lyssnade på ett intressant program på P1 (Studio Ett) häromdagen, som handlade om pendlingen och dess effekter på människornas välbefinnande; Att den långväga pendlingen har ökat kraftigt de senaste åren är ett faktum – rörligheten och avstånden har ökat. Statens väg- och transportinstitut har nyligen undersökt eventuella effekterna av pendlingen – och då konstaterat att det inte finns generella samband mellan restiden och långtidssjukskrivningar, men däremot finns det signifikanta samband mellan deltidssjukskrivningar och pendling som är proportionell mot restiden. Det vill säga – pendlingstiden påverkar vårt välbefinnande. Det är alltid vanskligt med sådan forskning; men samtidigt kan man förstå att stressen ökar när tiden med familj och vänner minskas ner till ett minimum, man skall inte heller underskatta de stressituationer som kan uppstå på grund av brister i infrastrukturen (dålig kapacitet, förseningar, olyckor, osv).
Ett sätt att minska pendlingstiden är att satsa fler resurser på infrastrukturen – man bygger eventuellt bort flaskhalsarna och minskar sannolikheten för missöden som kan påverka restiden. I Radioprogrammet framkom det en annan intressant lösning: (kommer inte ihåg vad forskaren hette som föreslog detta): inkludera pendeltiden i arbetstiden; Klart vanskligt, säker oerhört impopulärt bland arbetsgivarna – men ändå intressant att fundera på. Finns det någon framkomlig kompromiss som gör att både arbetsgivaren och arbetstagaren kan bli nöjda?

TPB-Spektaklet

Idag drar The Pirate Bay rättegången [sic] igång - istället för att bejaka de nya teknologiska möjligheterna och hitta konstruktiva lösningar för kulturutbyte, har film- och musikindustrin valt konfrontationens väg; men, politiker får inte heller gömma sig bakom dammiga lagrum: immaterialrätten är till syvende och sist en politisk angelägenhet. Jag skulle vilja pusha för några artiklar: ”Om Internet som skog; social ontologi”, ”Alla som knäböjer inför WTO är upphovsmän”,”If Tarde have attended the press conference [tbp]”.

Andra som har skrivit om detta: Johan Hellström, Maria Ferm, Christian Valtersson; se också: kulturella allmänningar.


[Updatering 16:22]
Läs också Lage Rahms artikel på Newsmill.

Folkpartiet liberalerna?

Redan för ett år sedan gjorde folkpartiet i Malmö ett utspel om att vilja förbjuda elever att tala andra språk än Svenska i skolan. Debatten har gått het sedan dess – och nu luftar folkpartiets arbetsgrupp i skolfrågor åsikten om att förbjuda ämnesstudier på modersmål. Argumentet för att underbygga detta tilltag, är att forskningen skulle visa på att inlärningen av Svenska som andraspråk skulle försämras. Vi har hört denna myt förr – speciellt från Jan Björklund.

Att det skulle råda en oenighet i forskningen om detta är en myt, enligt Språkrådet:

”En sådan myt är den påstådda oenigheten bland forskarna i frågor som gäller
barns tvåspråkighet. Ett belysande exempel är modersmålets betydelse för
flerspråkiga barns språk och kunskapsutveckling. I medierna framställer man ofta forskarna som oeniga och menar att det inte finns några entydiga svar i den ena eller andra riktningen. Men på denna punkt råder i dag stor enighet i forskarvärlden. I omfattande, långsiktiga och vetenskapligt väl genomförda
studier har man jämfört undervisningsprogram som i olika grad inbegripit undervisning i och på modersmålet (Thomas & Collier 1997, 2002). Jämförelserna visar att satsningar på modersmålet har en positiv och avgörande betydelse för tvåspråkiga elevers andraspråksutveckling och allmänna skolframgång.”

Detta är inte bara ett skräckexempel på politiskt och teknokratiskt detaljstyrning - men också ett slag mot mångfalden. Efter alla dessa otaliga märkliga utspel från Folkpartiet - speciellt i skolfrågor - de senaste två åren, så skulle jag råda folkpartiet att sluta flörta med Sverigedemokraterna – börja fria!


Lyssna på debatten med Maria Wetterstrand(mp) och Christian Nylander(fp)!

Läs Christopher Kullenberg, Mats, Isobel, Anders Wallner, Jakob Dalunde och Arvid Falk

Återta våra allmänningar!

Vi är ett gäng glada laxar som har skrivit en motion till årets kongress; vi hoppas att denna motion får ett brett stöd.
-----------------------------------------------------------------------------------------

Miljöpartiet har länge drivit frågan om att våra gemensamma naturresurser måste prissättas; men den ideologiska låsningen mellan de olika politiska lägren har begränsat debatten till högst osäkra och marginella punktbeskattningar.

Problemet med det rådande kapitalistiska systemet är att företag utnyttjar våra allmänningar gratis, eller till ringa kostnad i förhållande till sin egen vinning; det kan handla om kulturella allmänningar, naturresurser, avfall eller reklamutrymme. Allmänning betecknade ursprungligen ett av flera jordägare gemensamt ägt, ostyckat jordområde (Källa: Nationalencyklopedin). Under 1980- och 1990-talens globala privatiseringsvåg har allmänningar kommit att beteckna det som privatiseras, alltifrån arter och gener som patenteras av läkemedels- och livsmedelsföretag till gator och torg som privatiseras av köpmannasamfälligheter (Källa: Wikipedia). Vi tror att det är nödvändigt att utvidga allmänningsbegreppet: allmänningar består förutom naturresurser, också av livsuppehållande ekosystem, kultur och det offentliga rummet. Ytterligare ett systemfel är att man inte tar hänsyn till parter som inte kan föra sin egen talan: kommande generationer, ekosystem och djur.

Peter Barnes gör i boken Capitalism 3.0 gällande att det är möjligt att bygga robusta och effektiva lösningar för att komma tillrätta med dessa problem. Lösningar som är långsiktiga, och fria från ideologiska låsningar, samt är robusta och säkra mot politiska eller lobbymässiga påtryckningar. Han föreslår en lösning grundad på en redan etablerad samhällsinstitution: stiftelsen.

Lösningen går – oerhört förenklat - ut på att stiftelserna skall förvalta och motta hyra för våra gemensamma allmänningar: det kan handla om utsläppsrätter, råvaror, nyttjande av frekvensutrymme (radio/tv), reklamutrymme eller helt enkelt bidra till långsiktigt skydd av natur- eller kulturområden. Intäkterna från stiftelserna kan delvis returneras till samhällsmedborgarna och/eller gå till att underhålla, återställa eller sanera redan förstörda allmänningar.

Stiftelseformen är i etablerat lagrum starkt styrd av dess initiala skriftliga direktiv – och kan därmed lätt konstrueras för att ta hänsyn till parter som inte kan föra sin egen talan. Stiftelseformen är stabilare, pålitligare, mer förutsägbar och effektiv jämfört med en högst osäker skattepolitik. Man kan tänka sig att bygga stiftelser på såväl lokala, regionala, statliga och mellanstatliga nivåer; Barnes idé visar på en väg som kan prövas i det lilla och utvidgas efter hand, den tycks vara rimlig, synlig och konkret. Den stundande finanskrisen och pågående klimatförändringar ger oss ett sällan skådat tillfälle att jobba med kreativa lösningar – ett tillfälle som miljöpartiet bör ta i akt.

För att läsa mer ingående om Peter Barnes ide, föreslår vi följande länkar:

Gratis nedladdning av boken

Angela Aylward skriver om Capitalism 3.0

Heiti Ernits ger en resumé över de centrala idéerna i boken

Thomas Svensson ger konkreta exempel

Christer Sanne skriver om Kapitalism 3.0 på DN-Debatt (2008-06-04)


Vi yrkar
Att partistyrelsen under sensommaren 2009 tillsätter en arbetsgrupp som får i uppdrag att under hösten 2009 ta fram konkreta och genomförbara förslag baserad på de centrala idéerna i Capitalism 3.0.

Att partistyrelsen arrangerar en presskonferens samt ett öppet seminarium utifrån arbetsgruppens förslag och bjuder in författaren, Peter Barnes

Angela Aylward, Annika Lillemets, Heiti Ernits, Jimmy Sand, Thomas Svensson, Karl Palmås och Valter Mutt.