Spinoza och rationaliteten

Det tycks som om att vårens nya svarta är den gamle filosofen Baruch Spinoza (1632-1677). Så jag tänkte spåna lite kring rationalitetsbegreppet med koppling till Spinoza och den gröna rörelsen. Det är nog inte helt obefogat att påstå att Spinozas idéer har varit en av de viktigaste inspirationskällorna för mycket av det gröna tänkandet. Bland annat bygger Arne Naess djupekologi (Ekosofi T) på Spinozas natur- och känslofilosofi. Man brukar påstå att Spinoza är den minst originella av de stora filosoferna med tanke på att Spinoza mer eller mindre sammanfattade befintliga tankar från medeltidens filosofer samt asiatiska och arabiska källor som han fritt modifierade och blandade efter eget behag. Idag skulle vi nog kalla honom för en Kopimist - på den tiden gastade man ateist och kättare efter honom. Några av de centrala idéerna som gör Spinoza till en vikig inspirationskälla som den gröna rörelsen är:

(1) hans känslofilosofi – Spinoza var (är) en av de få filosoferna som lägger en stor vikt vid känslor och dess betydelse för vår existens och samvaro.
(2) Det faktum att hans filosofi bygger på immanens istället för transcendens, samt att
(3) Spinoza skapade ett fiffigt och på den tiden (och inte minst idag) unikt naturbegrepp som ligger till grund för hela hans filosofi.

Lite kort och förenklat kan man påstå att rationalitetsbegreppet som dominerar idag är sprungen ur naturmagin via medeltida arabiska i influenser. von Wright vill göra gällande att det moderna, målinriktade, praktiska användandet av förståndet för att kunna förutse förändringar i naturen och vidta åtgärder i avsikt att antigen förebygga eller utnyttja dem, har delvis vuxit fram ur ett magiskt (praktiskt, experimentellt) tänkande; rationalitetsbegreppet på Spinozas tid innehöll – till skillnad mot idag - normativa komponenter. Grovt förenklat kan man säga att begreppet rationalitet har genomgått en omfattande förskjutning mot att bli snävare och att den kom – via industriella och teknovetenskapliga influenser – få en alltmer ”frikopplad” och instrumentell karaktär. von Wright kallar – med bland annat stöd från Weber och Durkheim - den moderna rationalitetssynen för tekniskt eller instrumentell rationalitet.

Vårt kulturella bagage tycks idag göra gällande att känslorna står i vägen för ”förnuftet” – vilket står i bjärt kontrast mot det Spinozistiska förhållningssättet. Spinozas filosofi kallas för rationell, men själva ”rationaliteten” hade en annan innebörd på hans tid:

Mycket av Spinoza filosofi är ett brobygge mellan förnuft och känsla. Somliga kallar hans filosofi för monistisk – det vill säga motsatsen till en dualistisk filosofi (som består av separata distinktioner tanke-materia, natur-kultur osv.) som förespråkades av bland annat Descartes. För att kunna komma åt vad Spinoza ansåg med rationalitet måste vi närma oss hans Affekt-begrepp. För Spinoza är känslorna (affekterna) det som skapar rörelse (”emotion” som kommer ur verbet movere, röra sig) och som får oss att handla. Alltså: Utan affekt, tryck, ingen förändring (”liv?”).

Vägen till frihet, enligt Spinoza, kräver motivering genom känslorna - detta kallar Spinoza för en transformation av känslorna. Den vill säga en övergång från passiva (negativa) till aktiva (positiva) känslor. Den är också klart att Spinoza hade en optimistisk syn på människan och den mänskliga utvecklingspotentialen; själva grunden för hans etik är en tro på den enskildes möjlighet att göra framsteg. För Spinoza betydde Ratio, vår naturs egen röst – en inre kompass som riktningen ut riktningen för vårt handlande och som var förenligt med de aktiva känslorna och samtidigt i harmoni med människans ”natur”. För Spinoza och många av hans samtida uttrycker ordet något helt annat än vårt ord ”förnuft”, Vernunft på tyska, reason, på engelska. Det har bland annat mer att göra med intuition. Ratio argumenterar inte för och emot, utan pekar ur det riktiga valet. Istället för ”pekar ut”, menar Naess, kan vi använda Wittgensteins begrepp zeigen, visa. Ratio visar oss i vilken riktning det beslut bör gå som harmoniserar med människans väsen och därmed natura naturans. Ratio, är kopplad till känsla, särskilt kärlek eller amor Dei. Av detta kan man också härleda att handla rationellt, enligt detta sätt att se det, är att handla i överensstämmelse med de djupaste premisserna, målen och syftena i våra liv. Glädje (laetitia) är övergången från en lägre till en högre grad perfektion (perfectio). Ju starkare den aktiva känslan (affektio), ju större kommer tillväxten av frihet, makt och förståelse att vara.....fortsättning följer....

Del II finns här.


PS. För att vi skall förstå de premisserna som ligger till grund för de antaganden som Spinoza gör måste vi se över Spinozas immanenta Naturbegrepp (Deus, Natura, natura, Natura naturata, Natura naturans osv). Det får bli ett kommande inlägg om detta.

Några vänner som har skrivit om Spinoza: Karl Palmås, Thomas Svensson, Christopher Kullenberg och Marcus Nilsson.

Källor:
Spinoza, B. – Etiken
Naess, A. – Livsfilosofi
Naess, A. – Ekologi, samhälle och livsstil
Naess, A. – The Selected works of Arne Naess
von Wright,G. H. – Vetenskapen och förnuftet.