Hållbar Stadsutveckling: 6-timmarsarbetsdag

För någon vecka sedan var jag på en spännande debatt kring Urbana ekologier och hållbar stadsutveckling – bland annat anordnat av tankesmedjan Federa – som delvis gick ut på att lyfta fram betydelsen av en mer progressiv och medborgarnära stadsplanering och inte minst vikten en förändrad syn på staden. Jag skall inte närmare gå in på diskussionen - men jag hajade delvis till när arkitekten Vanja Larsberg lyfte fram 6-timmarsarbetsdagen som sin viktigaste punkt för en hållbar stadsutveckling. Hon har ju så rätt. Tiden, den absolut mest centrala komponenten i den mänskliga civilisationen, är själva grunden och måttstocken för all mänsklig aktivitet.

Grön politik bör syfta till att frigöra tid för att kunna vårda och skapa relationer: vare sig det handlar om engagemang i frivilligorganisationer eller politiska församlingar, påtande på filosoficaféer, tid för familjen eller vänner, eller varför inte stadsnära odling eller diktskrivande. Eller som Naess skriver: ”det avgörande är inte exakt vad man använder sin tid till, det viktiga är på vilket sätt man engagerar sig, och vilken kraft man lägger ned i det. Levnadskonst är att kunna hålla på med små saker på ett stort sätt.”

Och vi har ju opinionen på vår sida: ”majoritet av svenskarna [har] länge sagt sig föredra kortare arbetstid än högre lön” (SIFO 2003).

Angående COP 15, läs Erik Bergs tänkvärda inlägg. Läs också Johan Karlssons inlägg om Kantinen och basaren - och tänk på tidens betydelse.

Oönskad samhällsförbättring

Konstnären Victor Marx – som nu tvingas sluta på kostfack - ”ställer” onekligen intressanta frågor med sitt nya husbyggarprojekt kring Liljeholmsbron i Stockholm;Victor har även tidigare varit i blåsväder i och med det egenhändigt byggda aktivitetshuset i Högdalen. Projektet, som idag uppmärksammades på DN-kultur, går under namnet ”Oönskad samhällförbättring”, går rent praktiskt ut på att bygga bostäder åt behövande, men lyfter i sig trängande politiskfilosofiska frågor. Är samhällsförbättringen enbart ett ämne för politiker och tjänstemän? Hur står sig gräsrotsdemokratin i förhållande till statlig myndighetsutövning och byråkratiska regelverk? Är det legitim eller önskvärt att en enskild eller flera (organiserade) medborgare försöker förbättra sina och/eller andras levnadsvillkor: sin stad, sitt hemvist eller samhället i stort, när politiker har abdikerat från sitt ansvar? Vilka medel står till buds – är det legitimt att använda sig en mild form av civil olydnad för samhällsförbättring? Vad är en allmänning – vare dig det handlar om en naturresurs eller en kulturell allmänning - och hur ser ägandefilosofin ut idag? Hur kan man utöva politik bottom-up istället för top-down? Kan gör-det-själv-kulturen (DYI) ge politiken och samhällsbyggandet en välbehövlig vitamininjektion? Hur står sig den pragmatiska aktivismen (bygg ett bättre samhälle) mot den klassiska plakatpolitiken och protestmetodiken? Och inte minst: vad har den enskilda människan för roll i samhällsbyggandet?

Det är många frågor – och jag får nysta upp i härvan allt eftersom. Jag tycker att Buckminister Fullers citat är tänkvärd:

"You never change things by fighting the existing reality. To change something, build a new model that makes the existing model obsolete."

Och här har Victor Marx aktivism en viktig poäng.

Om vi skall betrakta bostadsfrågan, så är situationen oerhört trängande. Bostadssituationen i Sverige är minst sagt bedrövlig; det handlar inte enbart om en brist på bostäder, utan också om en brist på mångfald av bostadsformer och prisklasser; dagens bostadssituation diskriminerar människor med bristande ekonomiska medel. Och den nyliberala tesen om att ”fria marknadshyror” skall lösa alla ”problem” (som så ofta hörs hos dogmatiska borgerliga politiker och debattörer) agerar snarare en katalysator för en samhällelig förskjutning åt de redan välbemedlade. Vi behöver tvärtom en mångfald av bostadsformer och prisklasser, och särskilt inte som åtskilda enklaver inom staden, utan blandade bostadsformer inom ett och samma geografiska område (varför inte inom ett och samma hus). Läs mer här.

Kanske borde kommunen (=politiker och tjänstemän) snarare samarbeta än motarbeta kring Victors välmenande (bostads)konstprojekt?

Läs också Karl Palmås text om ett eventuellt kulturellt skifte för aktivism.

Slå ihop pendlings- och arbetstiden?

Lyssnade på ett intressant program på P1 (Studio Ett) häromdagen, som handlade om pendlingen och dess effekter på människornas välbefinnande; Att den långväga pendlingen har ökat kraftigt de senaste åren är ett faktum – rörligheten och avstånden har ökat. Statens väg- och transportinstitut har nyligen undersökt eventuella effekterna av pendlingen – och då konstaterat att det inte finns generella samband mellan restiden och långtidssjukskrivningar, men däremot finns det signifikanta samband mellan deltidssjukskrivningar och pendling som är proportionell mot restiden. Det vill säga – pendlingstiden påverkar vårt välbefinnande. Det är alltid vanskligt med sådan forskning; men samtidigt kan man förstå att stressen ökar när tiden med familj och vänner minskas ner till ett minimum, man skall inte heller underskatta de stressituationer som kan uppstå på grund av brister i infrastrukturen (dålig kapacitet, förseningar, olyckor, osv).
Ett sätt att minska pendlingstiden är att satsa fler resurser på infrastrukturen – man bygger eventuellt bort flaskhalsarna och minskar sannolikheten för missöden som kan påverka restiden. I Radioprogrammet framkom det en annan intressant lösning: (kommer inte ihåg vad forskaren hette som föreslog detta): inkludera pendeltiden i arbetstiden; Klart vanskligt, säker oerhört impopulärt bland arbetsgivarna – men ändå intressant att fundera på. Finns det någon framkomlig kompromiss som gör att både arbetsgivaren och arbetstagaren kan bli nöjda?