Bröd och vapen: neoklassisk ekonomi vs. ekologisk

Man kan med fog påstå att den neoklassiska ekonomiska teorin är den dominerande ekonomiska teorin i dagsläget. Det utmärkande draget för den neoklassiska teorin är tillväxtens centrala betydelse för den ekonomiska motorn – men också naturens obetydliga roll i det ekonomiska systemet. Naturen ses enbart som en resurs – där ”råvarorna” är ersättningsbara (substituerbara). Ett annat drag hos neoklassisk teori är de förenklade (icke-empiriska) generella antaganden som man gör om människan (som aktör) och marknadens beskaffenhet. Det finns idag inte mycket underlag för att det existerar ”perfekta marknader”, ”symetrisk information” eller ”den nyttomaximerande rationella själviska individen” – vilka alla är viktiga fundament för neoklassisk teoribildning. Humankapital, infrastruktur, byggnader och arbetskraft har varit viktiga för neoklassisk teoribildning – ekosystemstjänster som vattenrening, jordmånsbildning (mikrobakterier), klimatreglerande mekanismer och andra viktiga ekologiska faktorer har lämnats utanför ekvationen och behandlats som ”externaliteter” i förhållande till ekonomin (eller produktionen). Neoklassisk teoribildning bygger på mycket förenklade reduktionistiska antaganden. Man kan säga att den neoklassiska ekonomiska teorin har, i sin förenkling och abstraktion, alltmer ”fjärmat” sig från verkligheten – dvs. den är inte förankrad i en reell värd där vi är beroende av ett fungerande ekosystem, ändliga råvaror, socioekologiska system (ex. maktfaktorer, fördelning, kultur) och termodynamiska processer.

Detta ”avståndstagande” process har pågått, och alltjämnt accelererat, under flera hundra år – och pressas idag ”uppifrån ned” på samhället med politikers och ekonomerna goda minne. Tågordningen är: ekonomi -> sociala system <-> ekosystem. Den ekonomiska tillväxten har inga gränser i denna abstrakta och verklighetsfrånvända teori trots verklighetens reella begränsningar. Man pratar om att de livsuppehållande ekosystemen har en viss mängd bärande kapacitet (”Carrying Capacity”).

Miljöekonomi – som är en gren av neoklassisk nationalekonomi - har kommit en bit på vägen i sitt försök att ”internalisera” externaliteter som ekosystemtjänster eller den påverkan (”impact”) som en ekonomisk aktivitet genererar på våra ekologiska system. Den stora skillnaden mellan ekologisk ekonomi och miljöekonomi består i att miljöekonomin, liksom den neoklassiska, ser naturresurserna som oändliga (och därmed ”billiga”) och tillverkad kapital som en bristvara (och därmed ”dyr”). Den ekologiska ekonomin ser tvärtom på detta: naturresurserna är ändliga (och inte alltid substituerbara) och i relation till detta är tillverkad kapital mycket större (”abundant”). Tågordningen för ekologisk ekonomi är: ekosystem <-> sociala system <-> ekonomi.

Den ekologiska ekonomin baseras på ett systemiskt synsätt där ekosystem, termodynamik och materiaflöden är viktiga komponenter i analysen över belastningen som de ekonomiska aktiviteterna genererar, samt de ramarna som ekonomin kan agera inom. Vi är beroende av en fungerande biosfär. Ekonomin är inbäddad i ekologin (”embedded”) och inte tvärtom. Alla ekonomiska aktiviteter (ex. produktion) kräver energi (egentligen exergi) och genererar därmed en ökad negentropi (struktur/ordnig: produkt, organisation) samtidigt som entropi (oordning) exporteras till omgivningen. Alltså är ekonomin – precis som allt annat i universum – underkastad termodynamikens andra lag i första hand och i vårt fall solens (och till en viss del termisk) energiflöde som driver våra ekosystem. Ekonomin är alltså beroende av fungerande ekosystem och de sociala systemen som konstituerar ekonomin.

Entropiökningen, energi- och materiaflöden är viktiga komponenter i ekvationen för att kunna förstå hur olika aktiviteter påverkar ”biosfären”; man brukar prata om relationen mellan ”biosfären” och ”teknosfären” - där gränsen mellan dessa system bör ses som analytisk – och de materia- och energiflöden som utbyts mellan dessa system. Återvinning, energieffektivitet, transport, dissipation (ex: utspridning av bly i naturen som inte går att återvinna), livscykelanalys, makt, socioekologi, ekosystemstjänster, uthållig produktion, oekonomisk tillväxt, lokal ekonomi, är alla viktiga begrepp i den ekologiska ekonomin.

Man pratar om samhällets metabolism och vikten av att skapa resilienta socioekologiska system (får återkomma mer till detta någon gång).

Det var en kort och ytlig (och måhända lite osammanhängande) introduktion till ekologisk ekonomi. Man kan säga att det pågår mycket intressant kring detta idag. Exempelvis jobbar EU med att ta fram nya metoder och nyckeltal för ekonomisk ”tillväxt”. Ekonomen Herman Daly (se ”ready-state-economics”) har myntat begreppet oekonomisk tillväxt: vilket innebär att mycket av den ekonomiska aktiviteten som idag är "skadlig" (natur, människor, krig etc) redovisas som en ”positiv” post enligt gängse ekonomiska nyckeltal (ex. BNP). Den neoklassiska ekonomin ”täcker” för de negativa aspekterna – som inte sällan är irreversibla. Bröd och vapen är inte samma sak!

Ekonomisk "tillväxt"

En av de klarast lysande stjärnorna på politikerkartan i Sverige - Anders Wijkman - får en viktig debattartikel publicerad på dagens nyheter idag. Anders Wijkman påpekar det riktiga i att tillväxten, som den mäts idag, inte kan fortgå i all oändlighet, samt att bruttonationalprodukten inte är ett representativt mått på välfärden. Tillväxtmåttet som den ser ut idag, tar inte hänsyn till alla ”negativa” effekter av vår verksamhet – oavsett om det handlar om krigsföring, olyckor, miljöförstöring, resursslöseri eller exploatering av djur eller natur. Dessutom tar bruttonationalprodukten inte hänsyn till fördelningsfrågor. Den Amerikanska ekonomen Herman Daly kallar denna typ av tillväxt - som inte ökar välfärden - för ”oekonomisk tillväxt”. Det kostar att förstöra miljö och klimat, det kostar att hindra en miljökatastrof, det kostar att skära ned i skola och omsorg.

För Svensk del har BNP ökat med i genomsnitt 2 procent per år från 1970 fram till idag; frågan är hur ”tillväxten” hade sett ut ifall vi hade använt ett grönt mått på bruttonationalprodukten?

Samtidigt som majoriteten av politikerkåren ensidigt jagar efter ökat tillväxt – utan att reflektera vad begreppet innebär eller leder till i längden, insert alltfler ekonomer och miljöforskare att vi snarare behöver ekonomiskt nerväxt. Den gordiska knuten består i hur denna modell skall kunna appliceras på en tillväxtfundamentalistisk marknadsekonomi. Där har vi en spännande utmaning i framför oss.

Dessutom är det spännande att man jobbar på EU-nivå med att utveckla alternativa välfärdsmått. Inte en dag för tidigt.

Hatten av för Wijkman!

Kolla också på Steady state economics.