Oönskad samhällsförbättring

Konstnären Victor Marx – som nu tvingas sluta på kostfack - ”ställer” onekligen intressanta frågor med sitt nya husbyggarprojekt kring Liljeholmsbron i Stockholm;Victor har även tidigare varit i blåsväder i och med det egenhändigt byggda aktivitetshuset i Högdalen. Projektet, som idag uppmärksammades på DN-kultur, går under namnet ”Oönskad samhällförbättring”, går rent praktiskt ut på att bygga bostäder åt behövande, men lyfter i sig trängande politiskfilosofiska frågor. Är samhällsförbättringen enbart ett ämne för politiker och tjänstemän? Hur står sig gräsrotsdemokratin i förhållande till statlig myndighetsutövning och byråkratiska regelverk? Är det legitim eller önskvärt att en enskild eller flera (organiserade) medborgare försöker förbättra sina och/eller andras levnadsvillkor: sin stad, sitt hemvist eller samhället i stort, när politiker har abdikerat från sitt ansvar? Vilka medel står till buds – är det legitimt att använda sig en mild form av civil olydnad för samhällsförbättring? Vad är en allmänning – vare dig det handlar om en naturresurs eller en kulturell allmänning - och hur ser ägandefilosofin ut idag? Hur kan man utöva politik bottom-up istället för top-down? Kan gör-det-själv-kulturen (DYI) ge politiken och samhällsbyggandet en välbehövlig vitamininjektion? Hur står sig den pragmatiska aktivismen (bygg ett bättre samhälle) mot den klassiska plakatpolitiken och protestmetodiken? Och inte minst: vad har den enskilda människan för roll i samhällsbyggandet?

Det är många frågor – och jag får nysta upp i härvan allt eftersom. Jag tycker att Buckminister Fullers citat är tänkvärd:

"You never change things by fighting the existing reality. To change something, build a new model that makes the existing model obsolete."

Och här har Victor Marx aktivism en viktig poäng.

Om vi skall betrakta bostadsfrågan, så är situationen oerhört trängande. Bostadssituationen i Sverige är minst sagt bedrövlig; det handlar inte enbart om en brist på bostäder, utan också om en brist på mångfald av bostadsformer och prisklasser; dagens bostadssituation diskriminerar människor med bristande ekonomiska medel. Och den nyliberala tesen om att ”fria marknadshyror” skall lösa alla ”problem” (som så ofta hörs hos dogmatiska borgerliga politiker och debattörer) agerar snarare en katalysator för en samhällelig förskjutning åt de redan välbemedlade. Vi behöver tvärtom en mångfald av bostadsformer och prisklasser, och särskilt inte som åtskilda enklaver inom staden, utan blandade bostadsformer inom ett och samma geografiska område (varför inte inom ett och samma hus). Läs mer här.

Kanske borde kommunen (=politiker och tjänstemän) snarare samarbeta än motarbeta kring Victors välmenande (bostads)konstprojekt?

Läs också Karl Palmås text om ett eventuellt kulturellt skifte för aktivism.