Sverige bryter mot de mänskliga rättigheterna

Homo Sacer – var enligt Romersk straffrätt ett juridiskt tillstånd för en fredlös människa som var berövad sina samhälleliga rättigheter och följaktligen fri att bringas om livet eller exploateras. Begreppet är historiskt, men företeelsen är olyckligtvis högst relevant i vårt moderna och demokratiska samhälle. Att kunna åtnjuta grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter – som tillexempel rätten till sjukvård eller skola - är lång ifrån självklart för alla människor i Sverige. I Sverige uppehåller sig uppemot 40000 papperslösa flyktingar – både barn och vuxna – som har det gemensamt att de saknar ett giltigt personnummer och därmed är illegala i lagens mening. De lever utanför samhällets beskydd. Anledningar till varför människor håller sig gömda och inte har möjlighet att återvända till sina hemländer kan vara många: det kan handla om risken att bli dödad, våldtagen, förföljd eller torterad – det kan handla om att man inte har något hem att återvända till. Deras situation är desperat och full av förtvivlan.

Sverige har varit med i utformningen av de mänskliga rättigheterna och har haft ett gott anseende i världen när det gäller humanitära frågor; denna fasad börjar så sakteliga vittra sönder och ett nytt ansikte mejslas fram. Ett tydligt tecken i tiden är när socialdemokraterna ihop med de borgerliga partierna röstade genom en lagändring som innebär att de papperslösa inte kan få vård på samma villkor övriga medborgare. I och med detta så fick Sverige ihop med Österrike ett av de mest restriktiva regelverk i Europa beträffande tillgång till vård för asylsökande och papperslösa. Det finns kritiker inom socialdemokratin som talar om en ideologisk härdsmälta – solidaritet gäller tydligen inte för alla. Mänskliga rättigheter – som är till för att skydda de mest utsatta människor i samhället - tillämpas när det passar.

Kritiken har inte väntat på sig; FN:s särskilda rapportör om rätten till hälsa, Paul Hunt menar att lagändringen strider mot grundläggande mänskliga rättigheter – nämligen den om rätten till hälsa. Grundläggande för svensk hälso- och sjukvård är principen om alla människors lika värde och att den vård som ges skall ges utifrån patientens behov av vård oberoende av faktorer som kön, politisk uppfattning, social ställning eller sexuell läggning. Denna princip har sina rötter i den 2500 år gamla Hippokratiska läkareden som ligger till grund för den medicinska yrkesetiken världen över; konflikten mellan läkaretiken och lagen är ett uppenbart faktum. Regeringen har med socialdemokraternas medgivande i praktiken lämpat över delar av asylpolitiken på sjukvården. Sjukvården tvingas till diskriminering med förtvivlan och lidande som resultat. Man bör ställa sig frågan om det är ett sådant samhälle man vill bygga?

När politiker så tydligt abdikerat från sitt ansvar så kan utvecklingen bitvis upplevas som becksvart; frivilligorganisationer, sociala företag, privatpersoner och kyrkan får dra ett oerhört stort lass. Det finns dock ljusglimtar i tillvaron; 9 av 21 landsting har valt att anta egna regler och ge de papperslösa vård på samma villkor. I vissa fall har det handlat om politiska riktlinjer inom regionen; i flera fall har detta varit ett tydligt exempel på civil olydnad: läkare som valt att följa sitt samvete och de etiska riktlinjerna före lagen. Positiva krafter i samhället smittar – och tydligt är att medborgarna själva i högre grad får bidra till ett mjukare samhälle där alla människor behandlas lika.

Jag skulle vilja avsluta med ett citat av Henry David Thoreau (1849): ”Orätta lagar existerar: ska vi förnöjsamt lyda dem eller ska vi sträva efter att förbättra dem och lyda dem tills vi lyckats, eller skall i överträda dem omedelbart?”

Frågan har aldrig tidigare varit så relevant i Sverige.

Publicerat i BT (20/11)