Spinoza och Baron Münchhausen

I förra inlägget om Spinoza backade vi in lite snett in i filosofen via rationalitetsbegreppet; för att Spinozas glädje- och känslofilosofi skall säga oss någonting måste vi kika lite på hur Spinozas världsbild hänger ihop. Det två centrala begreppen hos Spinoza är den immanenta (inneboende) guden samt föreställningen om det dynamiska, skapande naturen. Att dra en gräns mellan Natur och Gud enligt Spinoza är inte görbart, gud är den immanenta orsaken till allting – tillskillnad från Descartes som ansåg Gud var någonting transcendent (överskridande) i världen. Det finns enbart en ”substans” (som är både Natur och Gud) som är utsträckt till en oändlighet, som i sin tur kan ha många olika slags konfigurationer eller attribut. Olika ting och företeelser (t.ex. tankar) är någonting som Spinoza kallar för ”modi” inom dessa attribut. Det vill säga – allt hänger ihop, Gud och Naturen. Tankar, ting är oskiljbara delar inom samma substans. Spinoza ger därmed uttryck för en monistisk filosofi. Spinozas gud är inte en farbror med skägg som sitter skönt ovanför molnen -- vilket fick dåtidens kristna och judiska teologer att brisera av vrede. Somliga kallar hans världsbild för panteistisk, medan andra kallar honom för regelrätt ateist. Det sistnämna kan man förstå ifall man ser Spinozas oändliga och inneboende Gud (Deus) som ett listigt knep att vitalisera världsalltet. Arne Naess menar att man kan säga att Spinoza försökte rensa gudsbegreppet på det som absolut inte kunde appliceras på naturen och att han från naturbegreppen rensade bort det som absolut inte kunde applicerad på något gudsbegrepp.

Spinozas Gud (Deus) är inneboende inom naturen (allting som existerar är Naturen) – vilket får en hel del intressanta konsekvenser för hur man ser på omvärlden, ty Gud är enligt Spinoza det ständigt alstrande och det absolut fullständiga. Människan skall enligt Spinoza sträva efter att uppnå det fullständiga – via ”intellektuella kärleken till gud”, med andra ord, komma till insikten (eller bättre - känslan), att man själv är en del av naturen och därmed Gud. Och som vi såg i förra inlägget, så uppnår man detta via Glädje (laetitia) och via undvikande av negativa affekter (passiones) som får oss att handla på ett ”icke-adekvat” sätt (läs: krig, miljöförstöring); Man skall göra gott och vara glad (”bene agere et laetari”) enligt vår käre filosof.

Som Karl Palmås med glimten i ögat formulerade det: ”att vi alltid - i våra relationer till olika kroppar (alltså icke-snuskuellt) - idkar älskog med världen”.

Vi är enbart en del av världen – vi har ingen särställning i Naturen enligt Spinoza.

Nu börjar vi förstår varför Spinoza har varit så viktig för gröna filosofer: som t.ex. ekosofen Arne Naess eller Spinoza etikern Jon Wetlesen.

Spinozas Affekt-begrepp (affectio), som vi kort berörde i förra inlägget, skall inte ses som en isolerad subjektiv upplevelse enbart inuti oss själva, affekt skapas i relationerna mellan oss och vår omgivning – eller med Spinozas begrepp: affekterna blir till via natura naturans.

För att betona den alstrande och dynamiska monismen mellan Gud och Natur så skapade Spinoza ett fiffigt begrepp: natura naturans. Natura naturans kan på ett ungefär översättas som den naturerande naturen (”skapande natur”), vilket till motsatts till natura naturata (”skapad natur”), indikerar på en dynamisk och aktiv natur som ständigt uppstår i relationerna. Spinozas natura naturans är befinner sig i en ständig tillblivelseprocess, vilken på dåtiden stod i starkt kontrast med bilden av passiv, mekanisk, och inte minst hotfull, natur.

För att kort återknyta till ”ratio” (rationalitetsbegreppet) så förstår man här att ”ratio” inte är frikopplad från den föränderliga naturen; den är immanent i tillblivelseprocessen – och därmed ligger Spinozas förnuftsbegrepp lång ifrån den kartesianska dualismen mellan tanke och materia – och den moderna uppfattningen av den rena instrumentellt, känslolösa och kalkylerande förnuftet. Vi affekterar och affekteras ständig av vår omvärld – vi kan inte koppla bort oss själva från vår omgivning som vi är immanenta i. Detta kritiserade trick som vår kultur så länge har trott sig kunna utgöra - att lyfta sig själv i håret som Baron Münchhausen, ut ur sitt sammanhang, ur naturen – kallar filosofen Donna Haraway för Gudatricket.

Spinozas världsbild är holistisk (allting är sammankopplat och påverkar allting) i sin karaktär – även om Spinoza var en sträng determinist så ansåg han att komplexiteten och föränderligheten i relationerna mellan tingen gjorde det omöjligt att utvinna absolut kunskap, med Spinozas ord: att nå adekvat kunskap. Det skulle fordras att vi har en fullständig kännedom om alla ”lägen” i Universum. Några läsare (ni som orkat ta er hit) tänker säkert osökt på Laplaces demon – ni vet den där demonen för avläsandet av alla tillstånd i Universum för att kunna förutse ”nästa” steg i verkligheten: en total kausal determinism. Dock gör Spinozas oändliga och immanenta Gudsbegrepp detta ”trick” omöjligt – för hur läser man av det oändliga? Fiffig den där Spinoza.
Dessutom säger Spinoza att vi skall se och agera i tillvaron ur ”evighetens synvinkel” (”sub specie aeternitatis”) vilket manar till en insikt om att alla våra handlingar hänger ihop och de kommer att ”eka i evigheter”. Detta är också tilltalande för den gröna filosofin: vi manas till att ta hänsyn för ”kommande generationer” samt till en ”långsiktighet” i våra handlingar.

Vår erfarenhet ger enligt Spinoza enbart ”stympad och förvirrad” kunskap, vi inbillar oss att vi har fullständig kunskap (imaginatio) eller mening (opinio). Våra idéer är, säger Spinoza, som följdsatser utan premisser. Spinoza skulle nog kunna skriva under på att handla (som är samma sak som att tänka) rationellt t.ex. handlar om att inte förstöra vår omvärld – vilket vi snabbt inser skiljer sig rätt mycket från det moderna ”frikopplade” rationalitetsbegreppet, som egentligen kan sägas ha sitt ursprung i det kartesianska paradigmet, där tanken är frikopplad från Naturen och handlande.

Fortsättning följer….

Några klassiska ”gröna” slutsatser som vi kan dra från detta är: (1) mångfaldstanken, (2) att världen hänger ihop som en helhet, (3) att det inte finns någon ”gräns” för vad vi kan uträtta med våra kroppar, (4) långsiktigt handlande, (5) positiv människosyn, (6) naturen som någonting dynamisk, (7) icke-vålds- och glädjefilosofi och en (8) sund pragmatisk skepsis mot vetenskapens utfästelser.



Källor:
Naess, A. – The Selected works of Arne Naess
Spinoza, B. – Etiken
Aspeling, G. - "Tankens vägar: en översikt av filosofins utveckling", Band II


Jimmy Sand skriver om Miljöpolitik och grön ideologi, Tomas Melin skriver om pragmatism kontra ideologisk "renhet", Thomas Svensson skriver om solenergi, Charlotte skriver om IPRED, Maria Ferm skriver om att Göra Hägglund (KD) öppnar upp för att samregera med Sverigedemokraterna.