Hästmannen

Hoppas ni såg gårdagens dokumentär om ”Hästmannen”, en fruktansvärt gripande berättelse, om småländska bonden Stig-Anders och hans kreatur.
Han är en levande, och unik länk, till vårt förflutna, till en tid där människor levde i harmoni och balans med djur och natur, det är som att färdas 150 år tillbaka i tiden.
Han arbetar hårt, och det är mödosamt, utsattheten blir tydlig framför allt när stormen Per slår hårt mot den lilla människan; ensamheten är slående, när det inte finns en son eller dotter som kan föra gården och kunskaper vidare i generationer.

Framför allt blir kontrasterna tydliga, när dem små glädjeämnena uppdagas, som kan bestå i en upphittad karbin, eller djurens välbefinnande.
Han arbetar i sin egen rytm, en rytm som är anpassad till omgivningen, omgivning med djur, natur och årstider, begreppet stress appellerar inte till samma innebörd som för den postmodärna människan.

Jag blev berörd, Stig gav mig är en nyttig läxa, en tankeställare om varifrån vi kommer och vart vi strävar. Och jag kommer att bära med mig honom länge.

Dokumentären går i repris den 8 och 10 Mars (SVT), om ni redan inte har sett den.

(Foto: Peter Gerdehag )