Skatteväxling

Att regeringen höjt koldioxidskatten har väkt ont blod hos många; Valsvek menar delar av de borgerliga väljarna, medan andra ser det som ett exempel på ansvarsfull politik och ett sätt att möta rådande klimatproblemen.
Rent principiellt kan jag förstå de besvikna väljarna, med tanke på att moderaterna i början av valrörelsen avfärdade miljöproblemen som något perifert, samt att kristendemokraterna de facto gick till val på sänkta bensinpriser.
Men utifrån klimatperspektiv, så jag skulle vilja påstå att det är det första vettiga åtgärden regeringen har gjort inom klimatpolitiken (även om jag tycker att höjningen är i det minsta slaget)
Det vi ser idag är en skatteväxling i sin enklaste form, i linje med den miljöpartistiska idén.
Det vill säga: sänk skatten på arbete och höj skatten på miljöförstörande aktiviteter i lika stor utsträckning.
Morot och piska på samma gång, där det i sämsta fall går jämt upp, men väljer man att minska sin miljöpåverkan så får man del av skattesänkningarna istället.
Men det finns en nackdel. Om folk skall lämna bilen hemma så måste det finnas vettiga alternativ tillhands.
Glesbygdsproblematiken har regeringen löst med en höjning av reseavdraget, men
för att kunna bedriva politik av detta slaget så måste kraftiga satsningar göras inom kollektivtrafiken.
Med både billigare turer (helst enhetstaxa), fler rutter och frekventare avgångar.
Användningen av bil- och cykelpooler måste stimuleras och fler cykelvägar byggas.
Tyvärr har regeringen, och många kommuner och landsting istället gjort tvärtom.
Det vill säga: stora och dyra satsningar på vägar och prishöjningar på kollektivtrafiken.
Och jag väntar fortfarande på järnvägssatsningarna.