2009-01-13

En betraktelse i halvtid

För två år sedan fick jag äran att tjänstgöra som nämndeman i Borås Tingsrätt, vilket föranleder mig att göra en liten reflektion; de två åren har gått otroligt fort och har varit enormt givande och intressanta. Generellt tjänstgör man en gång i månaden förutom under semesterperioden; ersättning utgår för förlorad arbetsinkomst inklusive en lösenutbetalning på 500 kronor per heldag. Big no-no:s finns det gott om: det skulle inte se så bra ut, om man som nämndeman, kom inspringandes i shorts och Hawaii-skjorta; tiderna måste hållas punktligt, man får vare sig tala med offret eller förrövaren och man får för guds skull inte somna under förhandlingen – elaka rykten florerar kring nämndemän - av modell äldre – som titt som tätt somnar under förhandlingarna. Jag måste erkänna att jag har lyckats med konststycket att komma två minuter för sent till en förhandling (förhandlingen hade inte dragit igång) och jag fick en skarp tillrättavisning – av en av mina nämndemannakollegor. Med rätta. Jag hade gjort bort nämndemannakåren i en värld där nämndemän inte står högt i kurs hos de profesionella juristerna. Jag kan ju tillägga att ifall en nämndeman uteblir, så måste förhandlingarna ställas in – en kostnad på staten på cirka 10.000-15.000 kr. Man kommer således inte för sent och man ringer inte på morgonen och påstår att man har ont i halsen.

Jag tänkte kortfattat skriva om några personliga reflektioner om hur jag upplever rättssystemet på det lokala planet – mina slutsatser är kanhända inte giltiga på ett generellt plan, och de är väldigt subjektiva; men jag tycker mig ändå se vissa ständigt upprepade mönster.

Åklagare
Jag upplever ”kompetensen” hos åklagare som oerhört varierande; det kan handla om brottsrubricering, hur insatt i ärendet man är (inte sällan händer det att åklagare övertar kollegans mål i sista stund), vilka frågor man ställer och hur man ställer dessa, samt hur väl insatt åklagaren är i teknikaliteter. Inte sällan blir man oerhört frustrerad som nämndeman på grund av att relevanta frågor inte uppdagas. Som nämndeman har man möjlighet att skriva handskrivna lappar till domaren som i sin tur kan välja att ställa frågan till vittnet, offret eller gärningsmannen: men detta utnyttjas inte aktivt. Inte sällan får man ogiltigförklara åtalen på grund av felaktig brottrubricering eller bristande engagemang från åklagarens sida. Det händer väldigt ofta. Men det finns naturligtvis många duktiga åklagare – så jag drar inte alla över samma kam.

Nämndemannakåren
Nämndemannakåren är minst sagt föråldrad. Medelåldern ligger idag på över 50 år. Alltför många nämndemän har tjänstgjort under väldigt lång tid. Nämndemännen skall representera samhället – frågan är hur representativ denna grupp är idag. Kanske är kravet på partipolitiskt engagemang förlegat? Så varför inte upplåta hälften av nämndemannaplatser till allmänheten?


Inställda mål
Detta händer oerhört ofta – och tar väldigt mycket skattemedel i anspråk. Ofta beroende på att gärningsmannen inte dyker upp, att kontakt inte i förväg har etablerats med parterna (t.ex. att någon av parterna har bytt bostadsort) eller att åklagaren inte kallat parterna på ”rätt sätt” (ex. genom att vitesförlägga en uteblivning).

Socialtjänsten
De största bristerna och de allvarligaste konsekvenserna uppdagas ofta när socialtjänsten på ett eller annat sätt varit delaktiga. Det finns nog oerhört mycket att skriva om detta – men man kan konstatera att det finns oerhörda brister på hur socialtjänsten hanterar ungdomar i ”riskzonen”. Jag har haft flera mål där unga människor drivits till desperata handlingar enkom för att få socialtjänstens uppmärksamhet. Till handläggarnas försvar kan man säga att socialförvaltningar ofta själva är offer för politiska ingrepp och ekonomiska nedskärningar. En svår sits således – här behövs det tydliga förstärkningar. Proaktivitet.


Återkommande fall
Detta är mer ett rättsfilosofiskt problem. Blir man år efter år dömd för olovlig körning (t.ex. om man saknar- eller har blivit av med körkortet) samtidigt som man blir dömd för rattfylleri, så är det högst uppenbart att personen har alkoholproblem. Det intressanta är att personen inte kan dömas till vård – enligt rättspraxis så tar man enbart hänsyn till det begångna brottet – som i sin tur inte räcker till (brottet är tillräckligt grovt) för att döma personen till vård. Det är bara att vänta tills personen kör på någon, så att vård kan utdömas.

------------


Trots all tragedi och elände, så försäkrar jag att det samtidigt är mycket givande och intressant. Och lite extra nytta gör man i de fall, där man som nämndeman opponerar sig mot en dom genom att lägga en protokollsanteckning. I tingsrätten kan nämndemännen i princip ”rösta ned” domaren, men redan i hovrätten är juristerna i majoritet. Personligen har jag opponerat mig i två rättsfall - där den anklagade enligt mitt tycke var oskyldig till brottet – det kändes väldigt bra efteråt -- det trots, att domen inte blev till personens "fördel".

2 kommentarer:

Thomas Svensson sa...

Intressant läsning Heiti!

Jag undrar ibland hur verklighetstrogna TV-serier från rättegångar är. Exempelvis den utmärkta BBC-produktionen Criminal Justice som just avslutats i SVT. Själv skulle jag genast tappa förtroendet för en åklagare som uppenbarligen är ute efter att sätta dit den förhörde med hjälp av retorisk elegans.

Men, jag förmodar att det inte är så många mordrättegångar i Borås tingsrätt och att åklagarnas ointresse är ett större problem än deras vältalighet.

Heiti Ernits sa...

Tack Thomas!

Nja. Det svenska rättssystemet är oerhört "strikt" i sin filosofiska konstruktion. Det handlar nästan aldrig om retorik - utan att man ställer relevanta frågor för att kunna - så att säga - få den åtalade försäga sig, eller komma med motsägelsefulla fakta. Dvs. försökta uttröna om den åtalade talar sanning eller ljuger. Inte långa utläggningar från åklagare eller advokater således.

Sen håller åklagaren och advokaten(alternativs den åtalade ifall han/hon saknar försvarare) ett slutanförande. Då sammanställer man oftast det som har framkommit redan - och man drar kanske vissa slutsatser. Oftast har man som "jury" en hyfsat klar bild av situationen långt innan slutanförandet.

Så, problemet som jag ser det, ligger redan på ett tidigare plan. Det händer att "man missar" rätt uppenbara frågor, som kunde ha avgjort om situationen eller händelsen ägde en sannolikhet eller inte....som nämndeman ställs man då egentligen inför ett ofullständigt faktaunderlag....