Skifte i tankeekologin när det gäller depression?

Rent statistiskt drabbas mer än var fjärde Svensk av ett ångestsyndrom någon gång under sin livstid, och var femte drabbas av depression; runt 700 000 personer tar antidepressiva mediciner årligen i Sverige (källa: Apoteket). Utskrivningen av antidepressiva mediciner ökar alltjämt. Detta kan man inte ta lätt på – för myntet har flera allvarliga baksidor. Med tanke på den höga siffran – och den accelererande tendensen - finns det de som pratar om en folksjukdom.
Oavsett orsakerna och det ökade antalet fall – för det kan man nog länge spekulera kring – så är samhället uppbyggt kring symptomlindring: läkarbesök - 15 minuter - och några piller i handen. Ja, det är effektivt ur ett samhällsperspektiv om man skall vara cynisk. Dock är det oerhört angeläget att fråga varför, och vad skall vi göra åt saken; så jag blev oerhört glad när Socialstyrelsen förra veckan öppnade upp med nya riktlinjer för kognitiv beteendeterapi (KBT) i vården: i första hand terapi, i andra hand mediciner är de nya riktlinjerna. KBT har visat sig vara minst lika effektiv, och till och med bättre, än antidepressiva mediciner för att komma åt en depression; där även effekterna visat sig vara långvarigare.
Man kan ju tycka att det är förvånande att läkarvetenskapen har ”upptäckt” detta anno 2009 – men bättre sent än aldrig (for the record: även sockerpiller har i vissa fall visat sig vara lika effektiva som antidepressiv medicin – kanske är den mänskiga kontakten i försökssituationen som ger resultat…omtanke?) Sen kan man ju påstå att KBT i sig också är symptombehandling, men det är ändå ett steg i rätt riktning – man börjar se människan, och människan i samband men andra människor, omgivning och samhället. Låt oss hoppas att detta leder till vidare insikter. Kanske ser vi ett paradigmskifte?

Det är mycket möjligt att denna kartesianska tanke om det kroppslösa medvetandet, ligger bakom våra dagars bild av medvetandet som ett mjukvaruprogram. […] Kanske finns det spår av denna kartesianska kroppslöshet också bakom vissa hjärnforskarnas [och läkarnas, psykiatrikernas] uppfattning att man bara behöver ta hänsyn till vas som händer i hjärnan för att förklara medvetandet. Resten av organismen och den omgivande fysiska och sociala miljön kan man bortse från – liksom från detta faktum att denna omgivande miljö till en del är resultatet av organismens tidigare handlingar. […] Föreställningen om det kroppslösa medvetandet tycks också format den västerländska medicinens sätt att studera och behandla sjukdomar. (Antonio R. Damasio, ”Descartes misstag”, s. 278-279)