Naturvård i Amazonas

Lars Palmgren rapporterar i dagens eko om ett intressant fall av naturvårdsprojekt från Brasilien. Fallet är ett intressant exempel på både en livsstilsförändring och ett lyckat naturvårdsprojekt.

Att Amazonas regnskogar är hotade både på grund av klimatförändringar och på grund av skogsskövligt, är idag ett faktum. Att det föreligger en intressekonflikt mellan brukare och regering är inte heller förvånande; problematiken är ingalunda unik. Snarare uppstår liknande problem världen runt: Miljö- och klimatintressen krockar ofta med de individuella eller samhälleliga intressena; även om båda intressen i praktiken är sammanvävda och ömsesidigt beroende, så upplever man en konflikt mellan stat och de berörda.

Alternativet i många fall har varit att isolera det man vill skydda från mänsklig påverkan: exempelvis via statligt skyddade naturvårds- eller nationalparker. Vilket egentligen är en fortsättning på det rådande paradigmet att separera natur från kultur. Syftet har måhända varit vällovligt, men resultatet inte alltid så lyckat. Ett historiskt (olyckligt) exempel i sammanhanget kan nämnas den såkallade ”Ekhatet”. Ekhatet växte fram hos den Svenska befolkningen efter att staten (1558) bland annat skyddsförklarade eken, som var en viktig resurs för skeppsbygge. Skyddet gällde alla ekar generellt, även de som inte var tjänliga som råvara. Detta tilltag skapade en stor ilska hos bönderna, vilket sakta ackumulerades under trehundra år. När lagen skingrades på 1800-talet slaktades miljontals ekar under loppet av några få år. Detta kan tjäna som ett klassiskt exempel på misslyckad skyddsimplementering (även om skyddet i detta fall inte primärt berörde miljöaspekter), som till stor del beror på bristande (eller ingen) dialog samt den bristande insikten om att naturen inte går reparera från kulturen.

Tankar, kultur och natur går hand i hand och går inte att separera.

Tack vare idog gräsrotsaktivitet och en lyssnande regering har man i Jaramacuá förhandlat fram en lösning som både innebär ett skydd av skogen och en integration med ortsbefolkningen. Byborna har slutat begagna svedjebruk och ser nu till att skydda skogen för ytterligare exploatering. Regeringen har i sin tur integrerat byn infrastrukturmässigt med närmaste tätort. Dessutom har byborna växlat till att bedriva ekoturism och försöker nu att nå ut med traditionella hantverksprodukter.

Detta kostar. Det kostar i ökad dialog, utbildning, medling och förhandling. Men samtidigt vinner man på ett långsiktigt perspektiv när tanke- och beteendemönster förändras till det positiva, i en riktning mot det hållbara och ekologiskt medvetna samhället. En viktig insikt är att tankemönster går i arv (se. "kulturella mem"). Bondens hat förs vidare till nästa generation.

Även i Sverige finns lyckade exempel på problemet: Den bärande idén bakom Kosterhavets Nationalpark är integrationen med ortsbefolkningen. Kosterhavets Nationalpark lyfts ständigt fram som en lösning som är långsiktigt hållbar.

Jag passar också på för att pusha för Burmakommiteen.