Erlandsson – (Var)ulv i fårakläder?

Glädjeyran och eurofin kring vargjakten – som i förhållande till vargbefolkningen snarare borde benämnas: slakten – tycks vara omåttlig. Vargfrågan tycks bifurkera opponenterna i två diametralt motsatta läger – endera ett illa undertryckt hat eller en stark empati mot detta ståtliga djur. Frågan är högst märklig, speciellt med tanke på att det politisk-filosofiska imperativet gällande populationsförvaltningen genom historien i Sverige varit förbundet med vetenskaplig expertis. Vargfrågan och fisket har varit de två stora undantagen från detta imperativ - där kulturella faktorer och, en stark, men liten opinion fått styra frågan. Inte minst ekonomin – sett ur ett snävt introspektivt perspektiv. Att vargen fyller en viktig roll i våra ekosystem och bidrar till den biologiska mångfalden vet man sedan länge; dessutom har Sverige förbundit sig att följa FN:s konvention om biologisk mångfald. Man vet också att vargstammen med sina fåtal individer – och sin dåliga genetiska variation – inte är långsiktigt bärkraftig. Parallellerna till torskfisken är flera: i vargfallet, liksom i torskfrågan, handlar det om att toppredatorerna selektivt minskas vilket leder till minskat predationstryck, som man vet slår hårt mot ekosystemen; ofta med minskad biologisk mångfald, och en explosion av opportunistiska arter, som följd. I vissa fall kan detta föra med sig oåterkalleliga och fatala konsekvenser.

Man får inte heller glömma påverkan på de sociala systemen (påverkan på samhällen: ex. agrikultur, estetik). Ekosystemstjänsterna – som renar vår luft, binder solenergi till kemisk energi eller gör jorden bördig – är ofta beroende av en hög biologisk diversitet. Detta har Sverige förbundit sig att försvara.

Det ekologiska hänger alltså ihop med det biologiska i en dubbel bemärkelse – det sociala påverkar det biologiska (varghat->opinion->opportunism->slakt) och det biologiska i sin tur det sociala (minskad predationstryck->opportunistiska arter->minskad biologiska mångfald->negativa konsekvenser för biologiska ekosystem [ex jordbruk]). Eller det faktum att vargen i vissa fall tar oskyddad tamboskap (varg->tamboskap->ägare->opinion->vargutrotning).

Men kom ihåg: man vet att det är mest jakthundar som river får!

I Vargfallet finns det ingenting som talar om att avskjutningen skulle vara motiverad ur ett biologiskt perspektiv. Allt fakta tyder på att vargen är oerhört viktig – i sig själv, för biologisk mångfald och våra samhällen - och att den är fortfarande utrotningshotad. Snarare handlar detta om ett starkt kulturellt fenomen där varghatet ikläds i falska argument om ekonomi och/eller äganderätt. Tankesmittan ”varghatet” frodas. Frågan kanske kan förstås ur ett historiskt perspektiv - men samtidigt måste vi försöka skapa nya tankesmittor kring vargen och dess viktiga roll i våra samhällen. Annars finns risken för att vi kommer att trampa vatten i frågan.