Man kan ha mycket åsikter om den katolska kyrkan och dess märkliga förehavanden, men man kan inte beskylla de för att vara tråkiga. Den världsomfattande debatten, och uttalanden från Vatikanen och dess företrädare, kring filmen Avatar är rätt så uppiggande. Jag ser framför mig de brinnande skolastiska debatterna för ett antal århundraden sedan – som då visserligen ofta mer handlade om liv och död. Vad är Vatikanen rädd för? Svaret är delvis teologisk, och förklarar också varför Spinoza på sin tid var bespottad och hatad. Dels handlar det om att Avatar framställer naturen i sig som gudomlig (helig): där vi alla varelser är sammanlänkade och ömsesidigt beroende av varandra. Spinozas gud är inneboende (immanent) i naturen – vilket alltid har varit en heretisk åsikt. Och dels handlar det om att människan i ett ekosofiskt perspektiv, inte längre har en särställning gentemot andra organismer eller ting – vilket människan har enligt den klassiska kristna ontologin: från gud, änglar, människor, djur, växter till mineraler. Dessutom skriver Maria Hasselgren – talesperson för den katolska kyrkan i Sverige - att: ”Filmen Avatar framställer dessutom människan som något ont, som förstör naturen genom sin framfart. Detta är något helt främmande för katolsk människosyn som betonar att Gud är god, och att människan, som är skapad till Guds avbild därför i sig själv är god”. Vilket är en argumentation i den högre skolastiska skolan. Debatten kan nog delvis lustigt nog förstås via Spinozas Conatus-tanke: Vad har kyrkan – som institution – för existensberättigande i en platt ontologi? Tänk om allt skulle vara lika heligt: hemska tanke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar