100 år av stadsplanering - vad kan vi lära oss?

Jag skall utgå från Peter Halls intressanta bok ”Cities of Tomorrow: An Intellectual History of Urban Planning and Design in the Twentieth Century”. Boken ger en djupodlande och intressant genomgång av senaste århundradets stadsplaneringshistoria. Frågan är vad vi kan läras oss av hundra år av modern stadsplanering. Sett i backspegeln har det handlat om trevande experiment för att kunna möta sociala, ekologiska och ekonomiska ”utmaningar” i staden och/eller försök till etablering av samhällsutopier.

En av de tidiga utmaningarna i Europa var industrialismens framväxt och migrationen till städerna; idag brottas vi med informationssamhällets och globaliseringens baksidor, samtidigt som Europas och Amerikas ”tidiga” problem förflyttats till utvecklingsländerna; även om slumproblematiken och megastäder ger upphov till helt nya sociala, ekologiska och ekonomiska problem.

Det var inte ovanligt att man i början av 1900-talet uppfattade staden som någonting högst onaturligt, som en process av civilisationens degenerering, en ”cancersvulst på samhällskroppen” (Hall:36), vilket man delvis kan förstå i ljuset av den tidiga industrialiseringen, de stora hälsoproblemen som fanns i städerna, slumbildningen och den omfattande befolkningsökningen. Städerna, och dess myllrande mångfald, uppfattades som ett problem, och inte sällan som ett hot mot ordningen.

En som hade en motsatt syn på staden var urbanisten Jane Jacobs (1916-2006) som såg på staden som ett vackert och dynamiskt ekosystem (Jacobs:16ff); även om hennes stadssyn etablerades i en annan tidsperiod och kontext. Det finns naturligtvis många andra synsätt på staden mellan dessa två ytterligheter.

Hur vi uppfattar staden tror jag har stor bäring på hur vi ”trivs” i vårt urbana habitat, samt vilka politiska och planeringsmässiga strategier som utvecklas ur förhållningssättet. Stadsplaneringen som praktik har genomsyrats av olika ideologiska, vetenskapliga och filosofiska samhällsströmmar under 1800- och 1900-talet. Från att varit ett ideologiskt och politisk verktyg för att förverkliga en utopi eller styra befolkningen i en viss riktning, blev stadsplaneringen först i mitten på 1900-talet en profession (Hall:355).

Vi har också haft att göra med två stora samhällsplaneringsmetodologier: nerifrån upp respektive den auktoritära uppifrån ner perspektivet. Staden har varit, och är fortfarande, ett ideologiskt slagfält. Man kan generellt säga att vi har haft tre huvudtraditioner som historiskt har konstituerat stadsplaneringen: (1) en anarkistisk tradition som handlar om frivillighet, deltagande, decentralisation, självorganisation och gemensam välfärd;

(2) en socialistisk tradition som handlar om kollektivt beslutsfattande, centralisation och funktionalism; (3) samt en marknadsdriven paradigm som handlar om att ”tillgång och efterfrågan” skall optimera stadens tillblivelse och planeringen skall enbart syfta till att ”oil the machinery [of wealth creation]” (Hall:379) genom att locka till sig kapital och investerare samt genom att frilägga ytor för företagen.

Det är också intressant, om än något ironiskt, att notera att den anarkistiska traditionen så småningom anammades av marknadsparadigmet (Hall:293;380). Kanske kan man se det som en reaktion, eller kritik, mot misslyckandet av den byråkratiska och centralistiska traditionen (ex: miljonprogrammen). Eller så var det utvecklingen i den planekonomiska sovjetunionen som närde den ideologiska debatten under 1980-talet. En utveckling som fick förkroppsliga hela den socialistiska, centraliserade, traditionen. Alternativt användes dessa ”misslyckanden” som ett slagträ i debatten för att förfäkta en viss ideologi: i detta fall nyliberalismen.

Ett problem är att det ofta är ”vattentäta skott” mellan dessa planeringsideologier, vilket gör att vi tvingas argumentera i termer av motsatsförhållanden. Det är naturligtvis mycket mer komplicerat än så.

Men vilket fall som helst kan man - utifrån Hall’s expose över stadsplaneringens historia - argumentera för att det över hundraåriga experimentet med olika stadsplaneringsparadigm har bidragit till insikten att städer alltid är nyckfulla, dynamiska och oförutsägbara strukturer. Vi har saknat, och saknar fortfarande, adekvata metoder för att beskriva en stads inre dynamik.

Den rationella, ”vetenskapliga”, ingenjörsstyrda och uppifrån-ner planeringsmetoden, som hade sin storhetstid under första hälften av 1900-talet, har bidragit till många kulturellt, estetiskt och socialt förstörda stadsdelar världen över (Hall: 254ff). Inte minst i Sverige. Den arkitekt som har fått förkroppsliga detta paradigm är fransmannen Le Corbusier (1887 – 1965). Städer är inte mekaniska och rationella artefakter som går att ”plocka isär och sätta ihop”, vilket är ett synsätt som Le Corbusier, och många av hans samtida, gav uttryck för. Johannes Åsberg skriver (2010:9):

Funktionalismen, som hade sitt ursprung i de tankar som formulerats under 1920 talet av Le Corbusier och Bauhausskolan, innebar ett radikalt brott med traditionellt stadsbyggande. Man sökte ett nytt, rationellt och effektivt sätt att bygga städer. Resultatet var en planeringsideologi anpassad för "maskinåldern". Det gällde att ersätta den gamla, smutsiga, trånga, mörka och kaotiska staden med en ny, ren, öppen, ljus och ordnad stad. Med hjälp av industriell massproduktion skulle alla få råd med bostäder av högsta kvalitet och optimal tillgång till sol, luft och grönska. Genom att tillämpa den administrativa logik som slagit igenom i modern industri (taylorism, fordism, scientific managment) på stadens större skala skulle "stadsfabriken" optimera sin effektivitet och en mer genomgripande centralstyrning och kontroll över samhället skulle bli möjlig.

Under 1940 och 50-talet upplevde stadsplaneringen en kort spirande optimism i och med informationsteknologins intåg i stadsplaneringen (ibid:355) och då speciellt cybernetiken. Men snart stärktes åter insikten om stadens undflyende karaktär, sedan man insett att det är svårt (om inte omöjligt) att skapa adekvata modeller för att beskriva stadens utveckling (ibid:363). Det är en smärtsam sanning som många härskare – exempelvis den bazaardrivna dynamik som bidrog till revolutionen i Iran (Brugmann:76) - demokratiskt valda politiker, sociala ingenjörer, stadsplanerare och forskare har blivit varse om.

Staden, som dynamisk och komplex struktur, är delvis kontraintuitiv. Ofta kan planerarnas intentioner få motsatta effekter än förväntade i en stad eller stadsdel. Inte minst handlar det om att det i staden råder en massa motsatta intressen och maktstrukturer. Men vi kan också i ljuset av det ovan sagda förstå perverteringen av Howards utopi om en ”trädgårdsstad” som visade sig bli någonting helt annat än från början avsett (Hall:8). Professor Jay Forrester menar att sådana ”planeringsmisslyckanden” - vare sig stora eller små - beror på stadens dynamiska och rörliga karaktär, kontra planerarnas mer statiska ”mentala modeller” (Moody 1970).

Utifrån detta faktum har bland annat aktivisten Jane Jacobs (Hall:254;282) samt arkitekten Christopher Alexander (ibid:281) tidigt förfäktat att planeringen måste utgå gräsrötternas lokala kunnande i stadsplaneringen. Vi måste inkludera människorna som lever i sitt urbana habitat i stadsplaneringsprocessen. Det är i grund ett kunskapsteoretiskt problem: En stadsplanerare kan aldrig ha ”samma” kunskap som kommer nerifrån upp från de lokala deltagarna. Men staden är, som jag tidigare antydde, en myllrande ekologi av olika, och inte sällan motsatta, intressen, som är svåra att ”fånga upp” i planeringsprocessen. Detta gör att stadsplaneringen inte enbart är en deskriptiv och ingenjörsmässig praktik, utan är sammanflätad med normativa strukturer. Vilket är ett ämne jag snart skall återkomma till.

Det kan tolkas som att pendeln åter vänder mot den anarkistiska traditionen. En viktig lärdom som vi kan dra av historien att det inte finns optimala och universella lösningar som går att applicera uppifrån ned på alla städer. Den modernistiska och teknooptimistiska traditionen – oavsett ideologisk hemvist - som strävar efter ”total decontextualization” (Hall: 232) missar det faktum att staden är en historisk och organisk entitet. Det krävs att man tar hänsyn till kontexten och att man inkluderar den lokala kunskapen i stadsplaneringen (Brugmann:105ff).

Även om den ekonomiska standarden har ökat för många människor i världen, inser vi rätt snabbt att det flesta problemen kvarstår - trots ett sekel av stadsplanering - i städerna (Hall: 424). Städer har historiskt sett länge varit fristäder och genererat sociala och ekonomiska utvecklingsmöjligheter för sina invånare (Brugmann:25).

Men många städer har också idag blivit fängelser, bestående av många olika slags barriärer, som effektivt utesluter vissa element och inkluderar andra. Det är intressant att kunna ge både Jane Jacobs och Lewis Mumford (1895-1990) rätt när de ser olika på den moderna staden: möjlighet till ”frihet” och personlig utveckling respektive som ett ”fängelse” (Hall:255). Likheterna nu som då är slående: kraftig segregation och inkomstklyftor med alienation, fattigdom och utanförskap som följd; ökad samhällsmetabolism i förhållande till tillgänglig naturkapital (ökande trend): därmed ett alldeles för stort ekologisk fotavtryck per capita i västvärlden; sociala orättvisor kvarstår; bristen på delaktighet är ofta slående även i de mest demokratiska städerna; maktstrukturer, ojämlikhet och barriärer genererar territorier i staden som renderar specifika rörelsemönster samt styr tillgången till resurser osv.

Sätter man detta i relation till att majoriteten av världens befolkning idag bor i städer blir frågan om hållbar stadsutveckling mer än brännande. Hur ser den framtida stadsplaneringen ut? Historien har måhända lärt oss ödmjukhet inför staden som ett komplext socioekonomisk och ekologisk struktur. Kanske kan man säga att ingenjörernas och marknadens historiska misslyckanden tvingar oss att anta ett experimentellt, normativt, ständigt reviderande, ett steg-för-steg stadsplaneringsmetodik som tar hänsyn till den ekologiska, sociala och ekonomiska kontexten, vilket måhända lämpar sig för det kommande århundradet.

Men inte minst: Kan vi komma dithän där staden ses som någonting mycket vackert: ett känsligt, blommande och kulturellt produktivt ekosystem som kopplar samman kulturer, tankar och människor? Att älska sin ”stad” blir nödvändig för hållbar utveckling; det krävs att det uppstår en ”känsla för platsen” och dit når vi inte om vi inte trivs eller känner oss delaktiga i vårt urbana habitat. Vi kan höra Patrick Geddes emfatiska röst eka i historiens labyrint: ”vad var det jag sa”.

Referenser
Brugmann, Jeb (2009) ”Welcome to The Urban Revolution – How Cities are changing the World”. Bloomsbury Press. New York.

Moody Harold T. (1970) "Urban Dynamics: A Review of Forrester's Model of an Urban Area". Economic Geography, Vol. 46, No. 4 (Oct., 1970), s. 620-626

Hall, Peter (2002) ”Cities of Tomorrow – An Intellectual History of Urban Planning and Design in the Twentieh Century”. Third Edition. Blackwell publishing. UK. Sidorna 60-63

Jacobs, Jane (2004) ”Den amerikanska storstadens liv och förfall”. Daidalos AB, Göteborg

Lyttkens, C. H. (2009) ”Människan – en ohållbar historia?”. Kurskompendium. Göteborgs
Universitet.

Åsberg, Johannes (2010) "En radikal och progressiv stadspolitik - en provisorisk utopi". Arenaagruppen.

Bloggar

Jimmy Sand om tillväxtkritiken

Thomas Svensson om Michel Onfray