2011-09-16

Rio-Rio - behovet av aktiv urbanism

Rio Rio båten blir kvar meddelar ordförande i park- och naturnämnden (GP 14/9). Ett oerhört glädjande och inte minst, oväntad besked för många som har engagerat sig i frågan. Framför allt är beskedet positivt för Göteborg som stad. Politikerna som har beslutat i frågan skall ha ett stort eloge för sin prestigelöshet samt för modet att ändra beslutet!

Denna tvära kursomläggning visar dessutom att lokal urbanism och aktiva medborgare kan påverka samhällsutvecklingen – även om segern i detta specifika fall berodde på lyhörda politiker och aktiv opinionsbildning snarare än delaktighet i stadsutvecklingsprocessen och förebyggande urbanism.

Beslutet att båten skulle bort från Rosenlund efter årsskiftet (GP 1/04) rörde i gång en häftig diskussion under senvåren och bidrog till att folk från Göteborg och annorstädes engagerade sig aktivt i frågan. Debattartiklar publicerades (GP 8/04; GP 14/5), blogginlägg skrevs (1;2;3;4), namnunderskrifter skapade, sociala medier nyttjades flitigt och manifestationer anordnades. Engagerade människor träffades och arbetade mot ett gemensamt mål: att båten skulle få stanna kvar. Men framför handlade aktivismen om att på olika sätt visa att beslutet var fattat på felaktiga grunder; att nämndens och tjänstemännens bedömning att ”Rio Rio-båten tillför ingenting” inte stämde överens med den verkligheten som många av stadens aktörer upplevde och verkade i. Det vill säga att det existerade en kunskapsskillnad mellan förvaltningens uppifrån-ner perspektiv och det lokala perspektivet. En problematik som är ständigt närvarande i den modernistiska stadsplaneringstraditionen.

Många stadsplaneringsintresserade kommer osökt att tänka på hur den legendariska urbanisten Jane Jacobs under 1960-talet drevs till aktivism genom stadsplaneraren Robert Moses ”blinda” och hårdhänta framfart i New York.

Jane Jacobs propagerade för någonting så enkelt som ett nedifrån-upp-perspektiv i stadsplaneringen. En aktiv urbanism som utgår från stadens aktörer och de relationer och mönster som emanerar för våra sinnen när man sätter ”örat mot marken” och ”blicken på gatan”. Tanken att utgå från det lilla genom lokala studier av komplexa samband var omdanande och bröt mot mycket av den modernistiska tanken om skolade experter som bestämmer stadens utveckling från ett von oben-perspektiv. Däremot inte sagt att perspektiven är oförenliga, snarare kompletterande. Det måste samtidigt finnas en sammanhållande kraft som ser helheten.

Under 1970-talet växte kritiken mot funktionalismens storskaliga totalplanering i Sverige. Kritiken ledde till en nyorientering bland arkitekter och planerare som tog intryck av urbanister som Jane Jacobs. Småskalighet och brukarinflytande blev honnörsord (Åsberg, s.14). Dessvärre förändrade detta metodologiska paradigmskifte inte stadsplaneringen i praktiken på grund av stelnade juridiska, administrativa och ekonomiska strukturer (Hagson, 2004).

Trots omfattande förändringar i plan- och bygglagen under de senaste decennierna har brukarinflytandet ofta inneburit att förvaltningarna följt lagens minimikrav på samrådsförfarande och utställningar (Lindblom et al. 2001:240ff). Många mindre beslut som kan ha omfattande konsekvenser på stadens känsliga socioekonomisk samband kan fattas av enskilda tjänstemän utan något större insyn från allmänheten. Exempelvis beslutet att säga upp hyresavtalet för Rio Rio-båten. Man kan med fog påstå att stadsplaneringen i praktiken är fragmenterad vilket gör att den för medborgaren framstår som svår att överblicka och förutsäga (ibid, s. 248).

Ibland inbjuds invånarna med allehanda metoder att delta i planeringen, ibland sker planeringen i slutna rum utan någon insyn (ibid, s. 248) och ibland kläs redan färdigförhandlade planer i formella processer som är ämnade att legitimera de tysta överenskommelserna (ibid, s. 238). Man kan också problematisera övertron på den ”representativa demokratins” förmåga att företräda den mångfald av idéer och tankar som florerar i samhället eller staden.

För att komplicera bilden ytterligare finns det i många kommuner en tendens att låta exploatörerna indirekt eller direkt - genom dolda förhandlingar - styra stadsplaneringsprocessen genom att delegera mycket av planeringsarbetet till ekonomiskt starka exploatörer (ofta på grund av resursbrist på planeringskontoren, som i sig är resultatet av medveten eller omedveten politik) (ibid, s. 236ff).

Nåväl. Nog problematiserat. Det är ett faktum att vi i Sverige (och i många andra länder) inte lyckats med att ”på riktigt” införliva medborgarna i stadsplaneringsprocessen i någon högre grad (förutom några halvhjärtade försök men där man ändå inte har lyckats att undvika uppifrånstyrningen och godtycklig filtrering av åsikter) (ibid, s. 242-245).

En nyckelförutsättning för ”hållbar utveckling” är just delaktighet. Hållbarhetsforskningen lyfter ständigt fram bristen på reell delaktighet och inflytande som ett av de viktigaste hindren för att kunna nå en hållbar utveckling. Det handlar inte bara om ökad legitimitet för operativa beslut när invånarna och samhällets olika aktörer själva varit med och förhandlat fram visioner, samhällsmål och strategierna för att nå dit (Sidaway 2005). Delaktigheten syftar också till att inkludera lokal kunskap och erfarenhet i stadsplaneringsprocessen. Det handlar om att inkludera vad ”invånarna […] värdesätter i livet och varför” enligt Jane Jacobs och att respektera hur städerna fungerar i grunden (s. 436). En tes som fortfarande står sig. En hållbar stadsutveckling förutsätter att alla människor får utrymme och möjlighet att sätta sin prägel på staden.

För att kunna nå dit krävs det en organisation som även inkluderar det lokala perspektivet (exempelvis kunskap och erfarenheter) genom proaktiv urbanism som utgår från vår ”livsmiljö”. Det är vi gemensamt som bestämmer hur samhället eller staden skall utvecklas: från det lilla (ex: om Rio-Rio båten skall vara kvar på Rosenlund) till det stora med övergripande visioner och samhällsmål. Ordet expert härstammar från experience och i någon mån är vi alla experter på vår livsmiljö.

Småskaligheten och brukarinflytandet var honnörsorden på 70-talet så låt oss skapa forum och metoder för att realisera de orden 40 år senare. Vi måste våga tänka nytt, utanför de konventionella ”förvaltningstraditionerna” och organisationsmodellerna som ”sitter i väggarna” på de kommunala förvaltningarna landet runt. Visst, det kommer att kosta mer i termer av tid och resurser, men vi måste se detta som en investering i ett långsiktigt hållbart samhälle.

Nåväl. Inlägget tog utgångspunkten i fallet Rio-Rio. Vi har på några månader gjort en resa från ”Rio Rio-båten tillför ingenting” till "Rio Rio är ett positivt inslag i området. Vi har förstått att båten är en viktig mötesplats för många olika slags människor, säger Marina Johansson (S), kommunalråd och ordförande i park- och naturnämnden.".

Gott så! Låt oss sända en tacksam tanke till nämnden och parkförvaltningen, kanske rentav en blomma! Och tack alla de människor som har engagerat sig i frågan!

PS. Det kommer snart ett mer konkret inlägg om visionsarbetet i Borås (”Borås 2025”) och behovet av en ’strategisk allians’ med stadens aktörer och en hållbarhetsorganisation samt vikten av delaktighet och inflytande kopplat till hållbarhesdiskursen.

Se också Yimby's studiecirkel om just Jane Jacobs.


Referenser

Jacobs, Jane (2004) ”Den amerikanska storstadens liv och förfall”. Daidalos AB, Göteborg

Hagson, Anders (2004) "Stads- och trafikplaneringens paradigm". Chalmers Tekniska Högskola.

Lindblom, A. (reds), Begtsson, B., Borevi, K., Elander, I., Hertting, N., Khakee, A., Lind, H., Persson, T., Sandstedt, E., Strömberg, T., Turner, B. (2001) "Den nya bostadspolitiken". Första upplagan, april 2001. Författarna & Borea Bokförlag.

Sidaway, Roger (2005) ”Resolving environmental disputes: from conflict to consensus”. Earthscan, UK.

Åsberg, Johannes (2010) "En radikal och progressiv stadspolitik - en provisorisk utopi". Arenagruppen.


1 kommentar:

viktoria sa...

jag tycker du på ett bra sätt förklarar flera problem med stadsplaneringen idag. klart är att park och natur ska ha en eloge för ändrat beslut men jag ställer mig ändå lite tveksam till hela grejen och hur demokratiskt det egentligen är ändå. du tar ju upp det till viss del men man kan ju också diskutera hur olika grupper har olika förmåga att påverka beslut. det ju lätt vissa människor och grupper som har rätt språk och möjlighet att uttrycka sig (samma språk som beslutsfattarna) plus att man också måste veta att man kan påverka och göra sin röst hörd, många tror nog att man inte har någon möjlighet, särskilt efter att uppsägningen gjorts som i detta fall. det är ju verkligen inte säkert att det hade fått samma utfall om det bara var ägarna och de grupper som är där mest som protesterat. det är lättare för vissa grupper vilket gör att stadsplaneringen även när den för dialog fortfarande utformas efter de vältaliga och jag kan ofta tycka att det är de andras röst som är den viktigaste.