Ett fall för Hercule Poirot?

I helgen tilldrog sig en händelse som skulle kunna räknas till kategorin ”saker som inte händer mig”.
Vi fick inbrott i våran källare, och vi var de lyckligt utvalda, ty alla andra förråd var intakta.
Alla omständigheter talar emot att detta var ett utfall av ”Smash and Grab”.

För tio backar öl, några Bag-in-Box bär man inte med sig hur som helst, det kan jag själv intyga. (Om för er som nu förfäras över den stora mängden alkohol som vi har förfogat över, så kan jag lugna er med att detta var resterna efter vårt bröllop, och inte månadsransonen för April, som elaka tungor vill göra gällande)
Den selektiva handlingen tyder på en viss förspaningsverksamhet och planering.
Dörren var omsorgsfullt uppklippt, och även nogsamt stängd efter gärningen.
Gärningsmännen (jag förmodar att de var minst två), har enbart siktat in sig på alkoholen, allt annat ligger orört, de har ratat en dator, mikrovågsugn och andra små och goda bidrag till den svarta marknaden, vilket förvisso tyder på en viss intelligens, ty datorn var 10 år gammal, men kan också tyda på att bovarna var väldigt törstiga.
Att förflytta den relativt stora mängden alkohol, med den sammanlagda vikten på 120kg, måste ha krävts en viss styrka, och även goda förutsättningar med logistik.
De två ölen som ramlat ut vid själva akten, tyder på en viss nervositet och fumlighet, vilket talar för tesen att gärningen har utförts av yngre förmågor.
Stölden har med all sannolikhet varit välplanerad och ypperligt organiserad.
Och skall man ändå bli bestulen, så skall det helst göras med grace och elegans.
Man brukar ju säga att man inte skall gråta över spilld öl, men jag har ändå svårt att låta bli.