Lyckorus?

Debatten om lycka, vad som gör människor lyckliga, och huruvida man genom förd politik kan skapa förutsättningar för maximerad lycka, har på allvar dragit igång under den sista tiden, samtidigt som resultaten haglar inom lyckoforskningen.
Jag var på en föreläsning om lycka av filosofen Bengt Brülde för några veckor sedan på Högskolan i Borås, hade tänkt skriva om det, men den ambitiöse Jimmy hann före mig.

Om detta ämne har också Joachim Vogel, Björn Halleröd och Elisabeth Landgren-Möller skrivit på DN-Debatt.

Frågan aktualiserades åter under helgens kongress, vilket tycktes få vissa politiska reportrar och ledare dra lite ironiskt på mungiporna. (Inlägg om detta hittar ni på Birger Schlaugs blogg).

Miljöpartisten Annika Lillemets, som skrev motionen ”Politik för Lycka” skriver om ämnet på Birgers Blogg:

” Lycka hellre än ensidig fokusering på blind ekonomisk tillväxt som överordnat politiskt mål – är vi flummiga, vi som tror på det? Må så vara. Aristoteles, Jeremy Bentham, Tony Blair och brittiske tory-ledaren David Cameron – jag och mina gröna vänner är i gott sällskap.

Verkligt flummigt är att fortsätta tro på ständigt ökad ekonomisk tillväxt i en värld med begränsade naturresurser som vi redan överutnyttjar.
I Storbritannien och andra länder som kommit längre än Sverige i det avseendet förs nu en seriös diskussion om hur man med politiska beslut baserade på forskningsresultat kan öka förutsättningarna för att göra människor lyckligare, inte bara rikare.
BBC har gjort en sevärd World Database of Happiness.
Amerikanerna Diener och Seligman har sammanställt en bred kunskapsöversikt över floden av studier av förutsättningar för lycka (Beyond Money. Toward an Economy of Well-Being. Psychological Science in Public Interest, 5), liksom brittiska Donovan och Halpern (”Life Satisfaction: the state of knowledge and implications for Government”, 2002).

“World Values Survey” är en omfattande enkät till 90 000 personer i 46 länder som har genomförts fyra gånger sedan 1982.
Dessa visar att goda sociala relationer, frihet och demokrati, trygghet, mål och mening i livet, lagom mycket meningsfullt arbete och god hälsa är viktigt för människors lycka.

Det är fullt möjligt att öka lyckan med politiska beslut genom att till exempel minska arbetslöshet, överdrivet lönearbete och stress, förebygga och lindra psykisk ohälsa och onfördela från rika till fattiga – om den politiska viljan finns.

Professor Layard skriver utförligt om vad detta kan innebära i sin bok ”Happiness, Lessons from a New Science”. Det är också intressant att en majoritet av svenskarna länge sagt sig föredra kortare arbetstid än högre lön (t ex SIFO 2003).

En brittisk regeringsrapport (ovan nämnda ”Life Satisfaction...”) drar slutsatsen att vi nu vet så mycket om lycka och hur den kan påverkas av politiska beslut och åtgärder att det är befogat att ha ökad lycka som politiskt mål.

Visserligen är metoderna för att mäta livskvalitet ännu relativt outvecklade jämfört med de traditionella ekonomiska men det är bättre att mäta relevanta fakta grovt än irrelevanta precist (ur Christer Sannes nyligen utgivna bok ”Keynes barnbarn" En bättre framtid med arbete och välfärd”).
I Storbritannien arbetar både regering och opposition för att finna former för att förbättra förutsättningarna för att människor ska bli lyckligare, inte bara rikare.
Jag tror tiden är mogen för en synvända även i Sverige. Stress, utslagning, miljöförstöring och andlig tomhet i den råa konsumismens spår gör att alltfler inser att vi måste anpassa samhället till verkligheten.
Folkmajoriteten har länge prioriterat livskvalitet i form av exempelvis arbetstidsförkortning och rättvis fördelning före högre lön och mer överflödskonsumtion.
Nu gäller det att eliten börjar lyssna.”