Att införa eller icke införa, det är frågan.

Från det ena till det andra.
Läste på Tonys blogg om att socialdemokraterna vill driva frågan om ett absolut nej till friåret vid eventuell valseger 2010. Thomas Östros, ekonomisk talesperson för socialdemokraterna, nickade ivrigt när detta dryftades, samstämmigheten nådde, enligt säkra källor, oanade höjder.
Varför denna ovilja mot friårskonceptet?
Friåret är en snillrik och modern politiskt konstruktion, som alla parter har att vinna på.
Friåret är ingenting abstrakt eller luddigt; jag, och säker många med mig, känner personligen människor som har haft en stor nytta av friåret.
Jag känner flera som har fått jobb genom denna reform, efter att ha stått utanför arbetsmarknaden under en längre tid.

I sin enkelhet handlar det om att 85 procent av a-kassan betalas i ersättning åt den som tar ledigt från sitt arbete under ett år, under förutsättningen att arbetsgivaren samtidigt erbjuder platsen åt någon arbetssökande, de långtidsarbetslösa prioriteras i förstahand.

Å ena sidan så ger reformen människan friheten och möjligheten att kunna pröva på något nytt här i livet, samtidigt som en annan får en chans att kliva in i arbetslivet.
Det kan handla om en vilja att starta eget utan att riskera allt för mycket ifall planerna inte slår väl ut.
För andra handlar det om personlig utveckling: pröva på en konstnärsbana, eller varför inte försöka författa en bok, gå en utbildning, ägna tiden åt familjen, eller kanske rentav ta en välförtjänt vilopaus efter en långvarig yrkesverksamhet.
Resultat av detta: Ökad arbetsglädje, mindre ohälsa, ett nystartat företag, återvunnen arbetsgnista, ny författare ser dagens ljus och så vidare.

För att sälja in detta till en ekonom eller beslutsfattande chef, skulle jag säga effektivare och produktivare medarbetare och minskade sjukskivningar, ty det är det enda som räknas idag, i kvartalsekonomins kölvatten.


Å andra sidan ger reformer flera arbetsmarknadsvinster.
Arbetsgivaren som ger friåret får en möjlighet att pröva en person som de kanske inte annars hade vågat anställa av någon anledning, också detta till en lägre kostnad.
Slår det sig väl ut innebär detta i förlängning en förstärkning av personalstyrkan.
Får man inte stanna kvar efter friårets slut, så är det absolut inte bortkastat.
Nämligen på grund av Arbetslivserfarenheten!
Ni som sökt jobb vet hur förbaskat viktig och frustrerande den biten kan vara.
Utbildad upp till tänderna, men ingen arbetslivserfarenhet, kan slå undan benen på många jobbsökande.
Konceptet genererar också en större rörlighet på arbetsmarknaden, ett begrepp som många nationalekonomer brukar lovsjunga om.
För er som inte känner till detta så är möjligheten att bevilja friåret frivilligt för arbetsgivara.

Vilka är förlorarna då?
Friårtagarna förlorar visserligen ekonomiskt på friåret, men vinner kanske någonting som är mycket mer värt än pengar.
Den här reformen tjänar alla på i en förlängning, såväl samhället, individen och arbetsgivaren.

Ni socialdemokrater, eller andra, som inte gillar friåret är välkomna att slå hål på mina
illusioner.
Det kan ju hända att jag gjort mig själv både döv och blind på uppenbara brister i modellen.

En mer omfattande och välskriven inlägg om Friåret hittas här.