Vad kostar humanitet?

På SVT brännpunkt, uppmärksammar flera organisationer de papperslösa flyktingarnas situation när det gäller att få tillgång (snarare bristen på tillgång) till vård i Sverige. Till papperslösa flyktingar räknas personer som saknar arbets- och/eller uppehållstillstånd i det landet de vistas. De gömda eller papperslösa människor som vistas i Sverige borde få tillgång till vård på samma villkor som övriga invånare, oavsett deras situation i samhället; det är, eller borde vara, en grundläggande mänsklig rättighet. Idag har människorna i den situationen enbart rätt till akutvård och ingenting annat, vilket är precis som det skrivs i artikeln: ovärdigt ett solidariskt och demokratiskt samhälle. Den kritik som lyfts fram i debattartikeln skall naturligtvis även den förra regeringen ta åt sig; varför man inte agerat tidigare vet jag inte: okunskap eller ovilja, båda är lika oroande. Det oroar mig – Nej, det är tragiskt - att regeringen så tydligt slingrar sig när det gäller villkoren i det nya underlaget till lagförändringarna; kritiken har dock inte uteblivit. Och som det ser ut nu så kommer de papperslösa flyktingarna återigen undantas från lagförslaget. Andemeningen tycks vara: Vägrar man åka hem så har man sig själv att skylla.


Om ett avslagsbeslut har meddelats följer av överenskommelsen att vård ska erbjudas till dess att beslutet om avvisning eller utvisning har verkställts. Detta gäller dock inte vuxna som håller sig undan verkställighet av ett utvisnings- eller avvisningsbeslut.
Proposition 2007/08:105 s 16.

Precis samma horribla villkor gäller också för de asylsökande (vuxna individer) som fått utvisningsbeslut men där utvisningen inte kan verkställas. Till exempel kan detta uppstå när situationen i landet inte medger en utvisning; vilket i sig kan tyckas vara märkligt, för det borde, i sig, legitimera ett uppehållstillstånd, men så är inte fallet. I realiteten hamnar dessa människor mellan stolarna. För i teorin är dessa människor redan utvisade, men i realiteten så kan denna limbo, detta vakuum, pågå under flera år om det vill sig illa. De mister rätten till sjukvård, rätten till arbete, möjlighet för utbildning och rätten till andra samhällstjänster som vi tar för självklara. I det tillståndet medges inte heller några anspråk på ersättning enligt socialbidragsnormen. Då ansvaret inte ligger på någon tydlig instans (förutom hos polismyndigheten) så hamnar kostnaden och ansvaret, under tiden de vistas i landet, till viss del på kommunerna. De flesta är berättigade en ersättning på 40 kronor om dagen(!) och ersättning för boendekostnad, vilket är långt under fattigdomsgränsen.

Detta är visserligen inget nytt och massor av frivilligorganisationer (t.ex. Röda korset, FARR, Amnesty, Caritas, Sveriges kristna råd etc.) har försökt att lyfta frågan utan att få något större medial eller politisk respons. Vi har ett moraliskt ansvar att se till att flyktingpolitiken är human och ger akt på de mänskliga rättigheterna, detta oavsett om vi har en ’restriktiv’ eller ’flyktingvänlig’ asylpolitik.

Jag måste säga som Johanna Nylander: det är väl rätt att blunda för mänskliga rättigheter, om man tror att det kommer kosta att upprätthålla dem.


Jag återkommer vid tillfälle med ett inlägg om problemet med de nya migrationsdomstolarna vilka ha visat sig vara nästan värre och mer godtyckligare än den bespottade, numera avreglerade, Utlänningsnämnden.


Andra som har skrivit om detta: Svensson och Charlotte.