Vad säger psykologerna?

Psykologen och psykoterapeuten Marta Cullberg och läkaren och psykoanalytikern Tomas Böhm ger i Psykologitidningen (nr: 4/2008) ett psykologiskt perspektiv på olika förnekandemekanismer som står i vägen för ett bra och effektiv klimatarbete. Vidare skriver de att de flesta klimatexperter är överens om att politiker reagerar för långsamt och orealistiskt med tanke på den ekologiska katastrof vi står inför, men samtidigt belyser de det problematiska med att när politiker föreslår nedskärningar och indragningar för allas bästa så är det inte alltid så ’populärt’ bland väljarna. Vidare skriver de att politikerna måste ta ansvar och fungera som goda förebilder på miljöområdet och att ett starkt ledarskap betyder mycket för att få människor med på de omställningar som är nödvändiga.

Vi vet att larmrapporter skapar en oro och ångest som människor försöker håll ifrån sig (försvarsmekanismer, min anmärkning). Vi behöver arbeta för att hjälpa människor att komma över de psykologiska förnekandemekanismer som står i vägen för beslutsamma förändringar. Man hör ofta följande argument:

1) Varför ska just vi gå före? Vi kan vänta på att andra länder tar initiativ.
Detta kallas ansvarsutspädning – man förväntar sig att andra ska ta mer ansvar än man själv.

2) Experterna är ju oeniga, man skall inte stirra sig blind på domedagsprofetior! Argumentet kallas förnekande av innebörd. Det här är ett sätt att skjuta frågan ifrån sig.

3) Larmrapporter har alltid funnits om världen skal gå under borde den ha gjort det redan. Detta är också förnekande av ansvar och en form av rättvis-värld-tänkande, där vi antar att världen är ordnad på bästa sätt och inget man ska försöka påverka.

4) Vi borde inte oroa oss, man kommer att hitta på tekniska lösningar.
Tekniska lösningar är en viktig del av receptet men det tar tid och det innebär att vi inte kan stoppa huvudet i sanden, och förneka allvaret i dagens situation.

5) Människor tror ofta att det som aldrig har hänt förut inte han hända. Detta är en vanlig tankefälla, som till exempel länge fick människor att tro att förintelsen under nazismen inte var möjlig.


Jag har kortat ner argumenten. En lika god drivkraft skulle kunna vara motsatsen, dvs. ångest, ilska och frustration, kan vändas till en positiv kraft för att driva en förändring. Ett av de bästa sätten att skingra ångest kan också vara att ’dekonstruera’ begreppet klimatförändringar och fylla det med kunskap och engagemang, vilket är förenligt med den kognitivt inriktade psykologiska skolan. Psykoanalysen (den motsatta skolan), även om den är intressant i sig, har sina tidsmässiga brister som gör den tyvärr alltför olämplig för att snabbt komma tillrätta (=vända ångest och förlamning till något konstruktivt och drivande) med klimatångesten. Det sista stycket är min lekmanna analys, som ni gott kan bortse från. =)