Jag har tidigare enbart antytt – utan att för den skull motiverat mitt ställningstagande - att jag är positiv till initiativet att Miljöpartiet skall ta ställning till om ifall partiet skall lämna kravet på ett utträde från den Europeiska unionen. Det finns flera orsaker till varför jag tycker så, vilket jag strax skall komma till; samtidigt ser jag ingen motsättning i att behålla min skeptiska och kritiska inställning till hur EU:s institutionella och politiska utformningen ser ut i dagsläget, tvärtom: jag är övertygad om att det är en förutsättning för att kunna driva en tuffare EU-politik.Jag instämmer till fullo med Maria Wetterstrand, i att EU i dagsläget är en av de bästa inrättningarna vi har till vårt förfogande för att kunna möta klimatförändringarna: det krävs omedelbara, långtgående insatser och gränsöverskridande samarbete mellan nationerna, för att på ett effektivt sätt kunna stävja den negativa utvecklingen. Samtidigt får man inte glömma bort att EU enbart är en spelare i mängden bland aktörerna i världen, dock en viktig -- och relativt mäktig -- sådan.
Jag har mycket svårt att se att någon annan organisation skulle kunna få samma auktoritet och legitimitet, som EU åtnjuter, på den korta aktionstid som vi har till förfogande.
En annan viktig aspekt, där EU kan göra en betydande insats, är på det sociopolitiska planet som jag ser består av två stora utmaningar. Dels ökade flyktingströmmar på grund av klimatförändringarna och dels den ökande konfliktrisken som de sinande naturresurserna ger upphov till. Den sistnämnda har vi nu i dagarna sett tecken på när oljepriset stigit, här har EU än så länge varit ståndaktiga och inte gett efter för kortsiktiga intressen. EU har de facto varit en stabiliserande faktor sen andra världskriget.
I den skenande modernitetens fotspår har vi lämnat ett sargat ekosystem bakom oss: miljöförstöring, klimatförändringar och utslagna människor. Denna civilisationskritik är ingalunda ny men frukterna av modernitetens framfart har ännu inte till fullo skördats.
Vi lever i ett ”risksamhälle”, för att använda sig av sociologen Ulrich Becks begrepp. Beteckningen ”risksamhälle” innebär ett samhälle där varje åtagande, varje satsning innebär en risk och där katastrofer hotar alla stora sofistikerade system, alltifrån den datoriserade produktionen och kommunikationen via de allt bräckligare politiska systemen till världshandelns – marknadens – hyperkänsliga ekvilibrium. Globaliseringen har skapat ett känsligt ekosystem där vi alla påverkas av – och påverkar – avlägsna händelser och processer. Ulrich Becks begrepp ”risk” ’är således globalt i sig och syftar på det faktum att klimatförändringar, radioaktivt nedfall, förändrade arbetsvillkor, eller varför inte flyktingströmmar, inte respekterar några ”nationalstatliga” gränser.
De utmaningar som vi står inför känner inga gränser och kräver därför en global dagordning, bortom snäva privata och nationella intressen.
Reaktionen mot globaliseringen ur ett kulturellt perspektiv kan bli en tilltagande nationalism, ökad främlingsfientlighet och intolerans. Ulrich Beck menar att en kosmopolitisk driven politik - ett ständigt gränsöppnande - är nödvändig för att stävja den utvecklingen. Det Grekiska ordets första led är kosmos, värld och det andra ledet är polites, medborgare: världsmedborgare. Precis som att naturen, djuren och människor hänger tätt ihop i ett ekosystem, hänger också världen ihop allt tätare genom institutioner, ekonomier, företag och kulturer.
Själva verkligheten har blivit kosmopolitisk menar Beck: idag lever människor i ett ömsesidigt beroende och konfronteras med gemensamma risker uppkomna ur just detta ömsesidiga beroende. Vi behöver en ”kosmopolitisk” blick menar Beck, för att överhuvudtaget kunna förstå och orientera oss i vår verklighet. Jag tror att Miljöpartiet har, på grund av sin ideologiska konstruktion, lättare att anamma detta synsätt. Den ”kosmopolitiska blicken” handlar om en känsla för gränslöshet, att världen är ens hem; en förmåga att uppfatta exempelvis globala orättvisor utan att först sila empatin genom det nationella filtret: en världssolidaritet med människor, djur och natur om man så vill. Samtidigt menar Beck att den kosmopolitiska blicken ingalunda utesluter den nationella eller det lokala, utan kompletterar dem (!)
Med utgång från dessa tankar tycker jag att det nästan blir en självmotsägelse när man samtidigt, som man driver en kosmopolitisk politik och aktivt jobbar med globala frågor, försöker driva en politik som syftar till uteslutande och icke-samarbete. Jag vet att det är lite orättvist att lägga fram det så, men så uppfattas tyvärr miljöpartiets politik av många väljare.
EU är ingalunda en perfekt organisation, den är full av brister och förtjänar mycket skarp kritik. Samtidigt är EU den bästa plattformen vi har till vårt förfogande för att kunna sprida vår politik och våra idéer. EU kan också bli den plattform från vart vi kan möta de olika problemen (”riskerna”) som globaliseringen, miljöförstöringen och klimatförändringarna medför. Jag är övertygad om att vi gör redan idag ett mycket gott arbete inom EU, men jag är också övertygad om att vi, ifall vi accepterar EU som institution och plattform, kommer också få mer trovärdighet och auktoritet som ett civilisationskritiskt och kosmopolitiskt parti.
Ensam står tyvärr inte stark.
Därför tänker jag rösta Nej! Till utträdeskravet i medlemsomröstningen.
Taggar: EU ,Utträdeskrav,Miljöpartiet,Kosmopolitism,Ulrich Beck,Risksamhälle,Ekosystem,Civilisationskritik
10 kommentarer:
Instämmer till fullo i ditt resonemang!
Vi ses på torsdag!
Och jag instämmer inte och kommer att rösta för ett bibehållande av utträdeskravet. EU är för stort och vi kan lättare göra ett efterföljansvärt exempel av Sverige om vi får bestämma själva. Jag tror att förändringar måste ske underifrån, inte från toppen och då är det kontakter med enskilda människor i andra länder som är viktiga.
Per Almgren
Bra skrivet! Särskilt gillar jag biten om kosmopolitism.
EU är en superstat i vardande som bygger höga murar mot omvärlden. Det har inget med kosmopolitism att göra. På vilket sätt tycker du att EU:s flyktingpolitik är kosmopolitisk?
När det gäller klimatet så är EU ingen lösning. EU kan inte gå fram snabbare än den grupp av länder inom EU som vill gå långsammast och det finns alldeles för många länder inom EU som inte vill föra en seriös klimatpolitik. Som det ser ut idag kommer EU att föra en politik som inte räcker till för att klara 2-gradersmålet. Att sätta sitt hopp till EU i klimatfrågan är bokstavligen livsfarligt.
@Max:
"Att sätta sitt hopp till EU i klimatfrågan är bokstavligen livsfarligt."
Vem har talat om att sätta sitt hopp till EU? Vem har påstått att Sverige, och de andra länder som vill det, inte kan gå snabbare fram än övriga unionen? EU är ett samarbetsorgan (av flera) och lägger bara golvet för samarbetet. Den intressanta frågan är vad som är att föredra: ett system av nationalstater i mer eller mindre öppet väpnad konflikt med varandra, som före Romfördraget?
Därmed skulle jag aldrig påstå att EU är bra på alla sätt och vis. Du lyfter bland annat migrationspolitiken. Jag instämmer och kan lägga till jordbrukspolitiken och bristen på en social dimension som ytterligare ett par problemområden.
Men politikens innehåll är en sak - politikens form är en annan. Min utopi är ett federalt Europa där subsidaritetsprincipen verkligen respekteras (där den horisontella maktdelningen är än starkare än i Sverige). Att det reellt existerande EU inte står i full överensstämmelse med den utopin har jag förstås problem med. Men ett svenskt utträde ur EU för oss inte närmare utopin.
Per:
Även om samhället kan agera ”efterföljansvärt” så finns det inga garantier att resten av världen för den skull hänger på. Jag tycker att det är vanskligt att försöka klä samhällskroppen i en människoskepnad: att samhället agerar som en ”god” människa och att andra tar efter ens ”goda” beteende. Men jag kan förstå tanken, jag har själv förespråkat att Sverige skall vara ett gott omdöme, men steget därifrån till att andra samhällen tar efter är väldigt lång.
Vi kan väl agera efterföljansvärt redan idag? Ta t.ex. Storbritannien, de går långt före inom många miljöområden idag och är djärva i sina satsningar. Vad förhindrar Sverige? Vi kan väl vara ännu radikalare?
Vi kan inte ens få våra egna politiker (inom Sverige) att agera på ett ”efterföljansvärt” sätt, hur skall vi då kunna påverka hur andra länder agerar? Om vi för enkelhets skull håller oss inom Europa så dominerar egenintressen de flesta ländernas politik. Det enda sättet att vända den trenden är med beslut på en ”toppnivå”: t.ex. diverse miljöregelverk som blir tvingande för alla länder i Europa. Väljer man gå före och ha ett tuffare regelverk, fine!, men det är positivt att alla länder inom Europa tvingas att lägga ribban på en gemensam miniminivå.
Att EU är för stort behöver inte vara ett problem, snarare tvärtom. Det är viktigt att öppna gränserna, att ytterligare expandera, att bjuda in till gränsöverskridande samarbete. Detta gagnar både kultur och bidrar till stabilitet (är samhällen redan idag i realiteten väldigt sammanlänkade). Men däremot kan man skarpt kritisera det demokratiska underskottet.
Jag tror också att förändringarna måste ske underifrån när det gäller många saker. Man kan vända på steken. Alla förändringar börjar inifrån, utifrån ens egna värderingar och referensramar. För att ta ett konkret exempel: Hur skall man rent praktiskt få genom ett regelverk för att alla medlemsländer skall sluta använda farliga kemikalier alternativt ersätta kemikalier med alternativa (ofta dyrare) produkter? Utan lagstiftning, utan miljöregler? Hur skall man motivera kemiskt-tekniska industrin att sluta tillverka en viss lönsam kemikalie? Hur skall man få ett etablerat företag välja en annan dyrare kemikalie? Förändring inifrån och från botten, javisst, men i praktiken blir den nog väldigt svårt.
EU har kommit en bit när det gäller kemikalierna, vilket har utmynnat i kemikalielagen REACH (även om den är urvattnad så är den bättre än ingenting) och RoHS. Det är många företag i Sverige som har nu blivit tvungna att byta ut kemikalier; Sverige har inte legat före här, EU-direktivet blev tvingande, och positivt ur ett miljöperspektiv, för hela Europa!
Sen finns det innihelskotta mycket man kan kritisera EU för. Men tyvärr räcker inte gräsrotsambitionen för att komma tillrätta med miljö- och klimatproblemen, och EU är tyvärr den enda sättet idag att få med länderna på någon slags grundnivå.
Max:
Jag tycker att Jimmy har svarat bra på din kommentar.
Som svar på din direkta fråga:
Nej, eu:s flyktingpolitik är inte kosmopolitisk, men vi kan kämpa för att den skall bli.
Mycket väl skrivet! // Per, Sthlm
"jag är positiv till initiativet att Miljöpartiet skall ta ställning till om ifall partiet skall lämna kravet på ett utträde från den Europeiska unionen"
Du är alltså positiv till ett initiativ till ett ställningstagande om ett krav på en åtgärd... Själv yrkar jag bifall på avslaget till yrkandet om bifall på motionen. :)
Haha! bra där. Bidde lite konstigt :)
Skicka en kommentar