Nytändning

Skönt att det är över – medlemsomröstningen (som visade prov på att demokrati inte enbart handlar om att vara röstboskap åt partitoppen) visade tydligt att majoriteten ville ta bort utträdeskravet. Fantastiskt roligt tycker jag.

Omröstningen handlade inte om att förändra realpolitiken – utan snarare att acceptera EU som en politisk plattform. Det behövs ett EU-kritiskt parti som samtidigt har visioner och tankar om hur man skall kunna bygga ett grönare och mer solidariskt Europa.

Med anledning av detta har ett antal miljöpartister skrivit en debattartikel i GP.

Jag har tidigare nämnt Ulrich Beck som en av mina förebilder när det gäller förhållningssättet gentemot EU. En annan sociolog - som jag stötte på nyligen - som kan vara intressant i sammanhanget är den numera avlidna fransmannen Pierre Bourdieu.

Bourdieu (1999) menar på att varje nationalstat ensamt inte kan gå sin egen väg; då slår den nyliberala repressionen till, kapital och företag flyr landet, och valutan skjuts i sank -- därför finns behovet av en kritisk internationalism som motkraft mot den nationalism som i vissa fall anses som reaktion på den nyliberala världsordningen. Bourdieu menar att för den kritiska internationalismen krävs det starka nya institutioner - institutioner som kan stå emot den sociala nedbrytningsprocess som pågår överallt.

Vad Bourdieu läser in i begreppet kritisk internationalism är påfallande lik begreppet reflexiv modernism – som används av sociologerna Beck, Giddens och Lash. Bourdieu förespråkar skapandet av en Europeisk socialstat – som skall agera för bevarandet av välfärdsfunktioner och motverka de negativa aspekterna av alltför fria marknadskrafter (finanskrisen någon?).

Detta menar Bourdieu krävs för att motverka social dumpning och ”flexbilisering” av arbetsmarknaden. Vidare menar han att den fria konkurrensen omöjliggör (eller försvårar) för ett enskilt land gå före när det gäller ”förbättrande” åtgärder för arbetarnas villkor.
Historien har visat att företag är högst benägna att omlokalisera företag där löne-, miljö- eller personalkostnaderna är lägst – eller alternativt har en ”fördelaktigare” (ur företagets synpunkt) lagstiftning inom finans-, miljö- eller djurskyddsområdet.

Bourdieu menar att det är av högsta vikt att mot ett ekonomiskt Europa, som tenderar att rasera sociala rättigheter, ställa ett socialt medvetet Europa. För att kunna undvika abstrakta och overksamma programförklaringar krävs det aktiva och legitima fackförbund– även på den Europeiska nivån: det vill säga transnationella fackförbund som strävar efter enhetlighet inom EU. Bourdieu menar att vi måste sträva efter minimiöverenskommelser inom lönesektorn (differentierad alltefter område i syfte att beakta de regionala skillnader); vidta åtgärder mot korruption och skattebedrägeri som tenderar att minska näringslivets bidrag till offentliga utgifter vilket i sin tur leder till alltför hög beskattning på arbete. Det kan också vara en ide att införa en gemensam socialrätt; det kan handla om minimiersättningar, sänkningar av arbetsgivaravgifter, rätten till utbildning, anställning och bostad liksom skapandet av en i egentlig mening social utrikespolitik i syfte att skapa en ömsesidig hållning. Det kan också vara av intresse att verka för en gemensam och långsiktig investeringspolitik - det kan handla om miljö-,energi- eller infrastruktursatsningar, eller satsningar på bostäder, hållbar utveckling, FoU inom hälso-, klimat- eller miljöområdet eller varför inte skapa en investeringsbuffert för småföretagare och frilansarbetare. Och så vidare.

Bourdieu är – liksom Beck – övertygad om att vi måste rasera nationalstatstänkandet och de rättigheter och maktobalanserna som följt därav. Jag kan bara instämma. Att det krävs ett större samarbete mellan länderna inom Europa (och andra länder) och att det krävs krafttag för att kunna mota de framtida (och pågående) problemen är både Beck och Bourdieu rörande överens om.

”Kort sagt: tvärtemot alla olyckskorpar som försöker övertyga er om att ert öde ligger i händerna på likgiltiga, oberoende och överlägsna krafter, till exempel ”finansmarknaden” eller ”globaliseringens” mekanismer, vill jag i förhoppning om att kunna övertyga er bestämt hävda att er (och vår!) framtid, dvs. alla européers framtid, till stor del beror på er själva […]”
Pierre Bourdieu, 1999, Moteld s.90

Framtiden är öppen, låt oss hädanefter komma med visioner om ett grönare och mer solidariskt Europa.


Fler reaktioner: Karl Palmås, Christian Valtersson, Johan Hellström, Anders Wallner, Emilia Hagberg, Alex Lindskog, Lennart Olsen, Birger Schlaug, Maria Ferm, Emma Liliestam, Henrik Alexandersson, Rose-Marie Karpee, Johannes Danielson, Emma Ode och Rasmus Ling
Media: DN, SvD, SvD igen, GP, SR och SVT.