2009-04-28

Husets minne och de urbana ekologierna

Biologen Kalevi Kull påstår att människan lever med ett minne som glömmer. Det kan först tyckas vara ett självklart påstående – men citatet har inte lämnat mig ro.

Våra genetiska arvsanlag är ett slags minne – ett fragmenterat och ofullständigt minne från vårt kulturella och miljömässiga arv. Våra artefakter är ett annat slags minne: våra byggnader, konstföremål, verktyg – alla med olika långa ”livstid” och varierande relationer till oss människor. Ett hus kan ”minnas” flera tusen år, medan andra föremål förmultnar efter några få år. Minnet finns inte inuti ”föremålet” eller i ”genen”, utan skapas i kommunikativ relation mellan oss och vår omgivning och/eller våra gener.

Människans miljö innefattar hennes utvecklingshistoria och knyter henne samman med andra människor, skrev den finländska psykologen Timo Järvilehto.

Lite poetiskt kan man säga att ett gammalt hus berättar en historia för oss – den kommunicerar i relation till betraktaren, miljöns förändringar, huskroppens förvandling, invånarnas bakgrund och leverne. Med andra ord, så hjälper gamla hus att ”fylla” i luckorna i vårt fragmentariska och ofullständiga minne – det vill säga, våra artefakter hjälper att fullkomliga vår kulturella och mänskliga narrativ. Husen existerar som aktörer (aktanter) inom våra ekosystem (våra urbana ekologier) och står - tillskillnad från passiva historieböcker - dagligen och i ständig relation till varandra och oss själva. De berättar inte enbart om det förgångna, de lagrar även ”nutiden”.

Stadsteoretikern Jane Jacobs hävdar att ”nya idéer behöver gamla hus”. Husen är aktörer (aktanter) inom våra tankekologier. Det bekräftar något som vi flesta erfarenhetsmässigt vet – att gamla hus inspirerar oss och skapar ett dynamiskt förhållande mellan människa och omgivning: med en mångfald av kreativa uttryck och nytänkande som följd.

Den moderna framstegsmyten (som har en riktning), kan sägas vara sprungen ur tanken om obegränsat minne, enligt Kalevi Kull, för annars öppnar man upp för möjligheten för historien som cirkulär. Våra fel upprepas, våra ”mjuka” (etik, moral, politik etc.) framsteg glöms – en skrämmande tanke för människan som samhällsvarelse. När upplysningstänkaren Jean Antoine Condorcet under den franska revolutionen utbrast: ”en dag kommer det ögonblick då solen bara lyser över fria människor som inte känns vid någon annan herre än sitt eget förnuft”, var det en idé om en enhetlig upplysning mellan den mjuka (etiken, konsten, religionen och den vetenskapliga världsbilden) och hårda upplysningen (teknologin och de exakta vetenskaperna). För Condorcet var framsteget inte begränsat till kunskapen. Den innebar också ett moraliskt fullkomnande av människan.

Olyckligtvis har man inte sällan tolkat uttalandet som ett brandtal för det ”rena förnuftet” eller ”rationalismen”. Rationalismen gör upp med historien, vår kultur, våra minnen. Felet med funktionalismen, skriver arkitektprofessor Kai Nyman, var att den övergav traditionen eller människosläktets erfarenhet som grundval för planeringen och ersatte den med rationalism. I ljuset av detta kan man bättre förstå socialdemokraternas rivningsiver på 50- och 60-talen. Bort med det gamla, våra minnen (minnet av elände och fattigdom), borgerligheten, och in med nya, rationella, likriktade och funktionella: den sköna nya världen.

Precis som i filmen ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”, har forskarna nu hittat metoder för att radera våra minnen. Det säger mycket om vår samtid. Historien tycks onekligen vara cirkulär.

Det är oerhört viktigt att vi bevarar och vårdar, våra gamla hus – de är viktiga rariteter i det urbana ekosystemet där de bidrar till den urbana mångfalden. De bidrar till oss själva och våra samhällen; de är en del av oss, vår utvecklingshistoria och förhoppningsvis, vår framtid.

Det är anledningen till varför jag har engagerat mig i Gårda i Göteborg samt Trädgår’n i Borås.

Foto: Per Wilkens.

Läs också.

, , , , , , , , , , , , , ,

1 kommentar:

Kalle P sa...

Wow - oerhört lyckat - skall kolla texten!