Urbana ekologier: ett neomaterialistiskt perspektiv

En organism, skog, stad, samhälle, cell, ekonomi, och så vidare, är ”öppna system”, som ständigt genomflödas av materia, energi och tecken (”semios”). Ett kännetecken för dessa system är att de är självorganiserande (”homeostatiska”), och att de aldrig är i jämvikt (”långt-ifrån-jämvikt”). En kropp, till exempel, är ett självorganiserande system, som reglerar oerhörda mängder parametrar (temperatur, metabolism, syrehalt, etc) i relation med sin omvärld; man kan, i organismfallet, säga att systemet ständigt utbyter materia, energi och tecken med sin omvärld, det vill säga: ”de fria eller lediga möjligheter till förändring av diverse fysiologiska och neurala variabler eller parametrar [förbrukas]. De lediga alternativen (entropi) försvinner, förtärda genom åtagande och genom att bli outbytbara delar av mönster (negentropi)” (Bateson 1998:210).

Detta är gemensamt för alla system i Universum: de rör sig ständigt mot ett tillstånd av maximal entropi – i meningen energins utspridande -, det vill säga, mot termodynamisk ”jämvikt”. Entropi kan definieras som ”den grad till vilken relationer mellan någon grupps komponenter är hopblandade, osorterade, odifferentierade, oförutsägbara eller slumpmässiga” (Bateson 1995:308). Mycket förenklat kan man säga, att ett kännetecken för alla system är, att de försöker ”överleva” (tänk inte subjekt) – det vill säga, det sker ständigt en process för att uppnå en större ”lämplighet” eller högre grad av ordning ("negativ entropi") om man så vill: systemen skapar ”ordning” inom dess ”subsystem” samtidigt som ”oordning” exporteras till omgivningen. Man säger att systemet är dissipativt. Denna process kallas för ”självorganisering”, och förmågan att självorganisera (dess kapacitet) är beroende av flera viktiga parametrar, varav de viktigaste kan sägas vara:

(1) att systemet hålls öppet.
(2) systemets förmåga att bibehålla sin dynamik (resilience).

Detta är oerhört centralt vare sig det handlar om en organism, biologiska ekosystem, städer, samhällen eller de ekonomiska systemen:

När vi undersöker en biologisk cell eller en stad blir däremot situationen helt annorlunda. Dessa system är inte bara öppna, utan existerar helt enkelt just därför att de är öppna. De livnär sig på inflödet av materia och energi från omvärlden. Vi kan isolera en kristall, men städer och levande celler dör, om vi skär av de från omgivningen. De bildar en integrerad del av den värld som de får sin näring av, och de kan inte skiljas från de flöden som de oavbrutet omvandlar. (Prigogine, s. 126)

Skär man av flödet till ett system, så ”dör” systemet, alternativt försämras dess förmåga att ”självorganisera”. Pratar vi om biologiska ekosystem – eller varför inte urbana ekosystem (städer, kvarter, bostadsområden) – så är systemets diversitet (variation) oerhört viktig för att kunna bibehålla systemet ”dynamiska karaktär”. Resilience är systemets förmåga att ”motstå” yttre påverkan. Ett korrupt eller stressat system, kan antigen sluta ”fungera” eller fungera på ett otillfredsställande sätt, med andra ord, dess förmåga att självorganisera lamslås. Gregory Bateson för fram en viktig insikt:

Stress är brist på entropi, ett tillstånd som uppstår när den yttre miljön eller en inre sjuklighet ställer överdrivna eller motstridiga krav på en organisms [eller godtycklig system] förmåga att anpassa sig. Organismen [eller systemets] brister i och behöver flexibilitet då den har förbrukat sitt förråd av tillgängliga outnyttjade alternativ. (Bateson 1995:311)


Lite förenklat kan vi säga att ”hälsosamma” system får vi om vi låter systemen vara ”öppna”, samt att vi maximerar antalet aktörer och aktanter* inom systemet (och angränsande system). Inom den biologiska systemet kan det handla om att maximera den biologiska mångfalden samt antalet förutsättningar som systemet kräver (här har biologin förvisso oerhört rudimentära kunskaper). Inom de urbana ekosystemen kan det handla om att inte skära av ”flöderna” (t.ex. genom att bygga en motorväg rakt genom staden, eller förhindra den semiotiska mångfalden i stadens semiosfär) och att värna om den urbana mångfalden (gamla byggnader (som ”bär” och ”förmedlar” en ”historia”), mångfald av kulturer, tankar, aktörer och aktanter, unika stadsinslag och så vidare). Inom de ekonomiska (eko)systemen kan det handla om att maximera antalet aktörer och aktanter*, decentralisering, maximering av antalet ekonomiska nischer och så vidare. Man kan säga att den ekonomiska krisen, delvis beror på bristen av resilience i systemet (stora och fåtal aktörer, monokulturer, gigantiska ekonomiska ”motorer” och centralisering). Ett sådant system är som ett korthus – den saknar förmåga att motstå ”exogena stötar”.




Ett kännetecken för komplexa och öppna system (långt-ifrån-jämvikt), är att de är oförutsägbara: oavsett om det gäller biologiska ekosystem, ekonomiska system eller de urbana ekologiska strukturerna. Ofta kan ändamålsenliga ingrepp (från intentionella aktörer = t.ex. människan) få motsatt verkan än det man hade uppställt på förhand. Man säger att systemet är kontraintuitiv – t.ex. kan ett program för förbättring av förhållandena i ett slumområde leda till att situationen förvärras; att pumpa in mer pengar i ett halvt kollapsat ekonomiskt (eko)system kan leda till värre kollaps; eller införandet av en art för att komma tillrätta med ett identifierat problem inom en ekologisk nisch kan få förödande konsekvenser som man på förhand inte kunde föreställa sig. Det är någonting man bör acceptera – sannolikhetskalkyler, approximationer och stokastiska modeller, kan hjälpa oss att förstå vissa skeenden – men aldrig ge oss hela bilden på förhand. Det betyder inte att vi tappar kontroller fullständigt över skeenden (det för människan en så skrämmande tanke); däremot kan det betyda att vi får en mer lyhörd och ödmjuk "inställning", vare sig det handlar om ekonomi, ekologi, stadsplanering, läkarvetenskap eller psykologi: det är snarare så att vår ”metodologi” bör förändras på basen av en förändrad epistemologi och ontologi.

Det är därför vi också bör se staden som ett ömtåligt ekosystem.

Professor Brian Walker ger (på åtta minuter), en intressant ingång till Resilience-begreppet.



Gregory Bateson, "Mönstret som förbinder", 1998
Gregory Bateson, "Ande och Natur", 1995
Ilya Prigogine och Isabelle Stengers, "Ordning ur kaos", 1985

Gregory Bateson, Ilya Prigogine, Isabelle Stengers, Manuel Delanda, Gilles Deleuze, Felix Guattari, Bruno Latour, Carolyn Merchant, Jakob von Uexküll, Dissipativa Strukturer, Självorganisation, Flödesontologi, Ontopolitik, Mikropolitik, Guerilla Gardening, Fröbombning, Neomaterialism, Yimby, Emergens, Intensitet, Urbanekologi, Umwelt, Semiosfär, Miljöpartiet, De Gröna