Stadens ekologi II

[…] som vetenskap är ekologin trofast mot den dualistiska traditionen, och den är därför huvudsakligen intresserad av djurs och växters rent fysiskt-kemiska samspel.
Men denna forskningstradition avskär man sig inte bara från sådana – förmodligen avgörande – insikter i naturens logik som bara studier av semiosfären skulle kunna ge, utan man håller också fast vid en gräns mellan stad och land som är huvudansvarig för många moderna människors hopplösa förhållande till naturen, som vacklar mellan arrogans och romantik. Semiosfären stannar inte vid stadsgränsen. Den förändras visserligen radikalt på så sätt att trafikens och industriområdens kommunikationsformer nu kommer att dominera semiosfären. Staden är faktiskt ett slags semiotiskt häxkittel. Men som sådan är den fortfarande en del av semiosfären, och den del – särkilt unga – tycks trivas mycket bra i den. Och med vilken rätt skulle man egentligen kunna fördöma denna fascination inför stadens upphetsade semios? Det är kort sagt svårt att se hur ekologin ska kunna bli en vägvisare för vår naturförvaltning när den håller fast vid att dela upp världen i två skilda avdelningar, naturens och kulturens, och däremot upprätthåller hela den emotionella struktur och fantasi som gör oss främmande för naturen.


Jesper Hoffmeyer (1997, {1993}), ”Livstecken – betydelsens naturhistoria”, s. 171

Läs mer om staden som ekologi hos Jimmy, Johannes, Karl, GP samt här och här.