En näbb; ett vaksamt öga; björken svajar, indränkt i solens safter; en myra – va falls! – suset går genom gräset – kvitter; sång; glädje; våren förkunnas; molnet kastar en hastig skugga – som för att säga: jag ser dig! – solen ger sitt liv, där den obönhörligt hänger under himlavalvet. Saven skummas i björken - Hör! – ehuru luften genomsyras av dagg och fågelsång --- fågeln, där, brer ut vingarna; för ett ögonblick skuggas världen, den faller handlöst, spänner upp, tar spjärn mot vinden, reser åt solen. Molnen leker, stenen - eller, den stenen där – värmer sig, delar frodigt med sig av solens safter; Se där! Eken lövar, trygg och stadig, dansar med humlan i skuggans prassel. En svag doft av lavendel; vinden trycker min hand – eller var det fjärilen mån tro? Den stålblåa himmelen drunknar i den svallande majgrönskan. Se där! Blåbärskvisten strävar upp, lockar, med sina oförblommade frukter. Vinden lägger sig, mojnar, tröttnar – marken myllrar, jag lägger mig ned, där ljungen bär: blundar – en timme förflyter --- eller kanske ett år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar