Karl Palmås menar att vi bör ”hacka den Frankensteinska natur-kulturella monstret”, vilket jag skall försöka göra i en serie inlägg. Att ”Hacka” innebär att försöka förstå – och handla. Jag tror, precis som Karl, inte att vi kan uppnå ”hållbar utveckling”, som håller långsiktigt, så länge vi hemsöks av sekelgamla dikotomier och platonska essenser, som vi förfogar över på grund av vårt idéhistoriska arv. Det kan hända att vi måste uppfinna nya begrepp, experimentera, handla på ett nytt sätt, och utmana vår världsbild: det vill säga ifrågasätta vår epistemologi och våra ontologiska antaganden. Som Arne Naess skriver: "It is, I think, important tn the philosophy of environmentalism to move from ethics to ontology and back. Clarification of differences in ontology may contribute significantly to the clarification of different policies and their etical basis."
Kanske tycks vi, för tillfället, befinna oss i det som Bateson kallar för ”Learning III” – det vill säga förändringar på den högsta logiska nivån där vi måste ifrågasätta själva förutsättningarna för det val vi har och gör (Bateson 1999:301). Det torde räcka med en blick på världen för att förstå att den nuvarande ”kursen” inte håller på sikt - frågan om den dagens gröna politik är tillräcklig för att på allvar utmana premisserna för vår världsbild.
Natur och Kultur är tillsynes separata enheter i den ’moderna’ människans tankevärld. Idéhistoriskt har denna separation, eller klyfta, tilltagit under loppet av några tusen år – och kulminerat i och med den moderna vetenskapens intåg. Jag har skrapat lite på ytan i denna essä, som jag medvetet provocerande döpt till ”Naturens nödvändiga död” – men för den som vill ha en mer djupgående idéhistorisk perspektiv, rekommenderar jag boken ”Naturens Död - Kvinnan, ekologin och den vetenskapliga revolutionen” av Carolyn Merchant. Jag rekommenderar även Jimmys inlägg om dilemmat med natur-kultur separationen.
(1) Vår mentala distinktion mellan Natur och Kultur.
(2) Vår sätt att tänka i motsatser – dualismer (framför allt den kartesianska dualismen mellan tanke och materia), samt
(3) Platonska essenser, som kombinerat med det dualistiska tänkandet ställer till med elände.
Dessa ’problem’ är klassiska, och har sysselsatt filosofer, politiker och tänkare under de två senaste hundra åren. Dessutom tycks fler och fler vetenskapsmän och filosofer inse att denna distinktion, eller klyfta, mellan natur och kultur, inte bara är felaktig, men också skadlig.
Klyftan leder till en separation i både tanke och handling: det vill säga, hur vi agerar gentemot naturen, djuren, artefakter, kulturer eller medmänniskor – alltså, det som vi uppfattar som skiljt från oss själva. Man brukar säga att den moderna människan har ställt sig utanför och ovanför sitt sammanhang, där naturen, djuren, ofta ses som livlösa och passiva resurser, som existerar för vår skull: vilket kan delvis ge oss en ledtråd till varför den så kallade ’moderna civilisationen’, har ställt till med elände som miljöförstöring, exploatering av kulturer och natur(er), och inte minst klimatförändringar. Några av målen för den gröna filosofin bör vara - med Jesper Hoffmeyers formulering – inte att dra människan närmare naturen, utan att dra naturen tillbaks till människan, samt ”öppna upp” för en dynamisk, aktiv och mångfaldig omvärld.
Den platonska essentialismen, som genomsyrar vår västerländska tankevärd, har kritiserats för att befästa människor, kulturer, tankar och ting, som någonting statiska, oföränderliga, kontextoberoende och universella – vilket har likriktat vår syn på världen; steget från essentialism till generalisering av tankar, människor och kulturer, är hårfin – vilket kort och kort har skapat en tankevärld (förståelserum) som har blivit okänslig för skillnader, nyanser och mångfald. Det påverkar naturligtvis för hur vi uppfattar naturen: som en statisk resurs, som kan exploateras, eller som en dynamisk och kommunikativ enhet? Essentialismen leder oss också att tänka i generella termer om människor – t.ex. när vi pratar om ”Zigenare” som en generell klump av människor, som beter sig som en gemensam kulturell entitet, istället för att prata om individer i en ständig förändring, som utgår från ett ständigt föränderlig kontext. Rasism främlingsfientlighet, raslära, nationalism etc. - kan sägas häröra ur detta generella felslut.
Vi bör istället identifiera ”den individen där” eller ”den stenen där” – för att prata med Charles Pierce.
Haraways dröm, är en ironisk dröm om ett gemensamt språk för kvinnor i den integrerade kretsen. Drömmen är också en hädelse, som skyddar mot den inre moraliska majoriteten, samtidigt som den fortfarande hävdar att det finns ett behov av gemenskap. Ironi handlar om motsägelser som inte ens dialektiskt löses upp i större enheter, om det spänningsfyllda i att hålla samman oförenliga ting, eftersom båda eller alla är nödvändiga och sanna. Ironi handlar om humor och allvarlig lek. Den är också en retorisk strategi och en politisk metod. Cyborgen tillåter kapandet av den essentiella ryggsäcken som hemsökt kvinnan och naturen genom historien. Våra kroppar, vi själva; kroppar är kartor över makt och identitet, Cyborger är inget undantag. En Cyborgkropp är inte oskuldsfull; den föddes inte i en lustgård; den söker inte någon enhetlig identitet och genererar därigenom antagonistiska dualismer i det oändliga (eller tills världen går under); den tar ironin förgiven. Att njuta av tekniken, maskinernas färdigheter, upphör att vara en synd och blir istället en aspekt av förkroppsligandet. Maskinen är inte ett det som ska ges liv, dyrkas och domineras. Maskinen – det är vi och våra processer, en aspekt av vår förkroppsligande. Vi kan vara ansvariga för maskiner; de dominerar eller hotar oss inte. Vi är ansvariga för gränser; vi är de. Cyborgen maktar i maktekologin, gör motstånd mot homogenisering, hegemoni och totaliserbara enheter. Cyborgen strävar efter heterogenitet, semiotisk mångfald och mot en mångfald av konfigurationer, tolkningar och gestalter; Cyborgen tänjer vår semiosfär – vilket skapar nya möjligheter för handlingar. ”Ofriheten” hos de enskilda artificiella delarna (joner fångade i banor, ledningar, kretskort, proteser) hos Cyborgen, skapar paradoxalt nog en ökad frihet på den molära nivån; precis som kolatomens ”ofria” vandring genom det biologiska kretsloppet. Cyborgiseringen tillåter en ökad semiotisk frihet. Den semiotiska friheten tillåter oss att anta ett större spektrum av positioner inom de bio-, sociologiska rummet, dess semiotiska nisch, för att prata med Jesper Hoffmeyer. Den semiotiska friheten kan inte graderas eller kvantifieras, utan enbart förstås som ett förståelserum, men också som förståelse för andras förståelserum. Alltså, cyborgen, eller tanken på denna postmoderna kropp, tillåter oss att se och handla en annorlunda värld: full av kreativitet, mångfald och gestalter.
Cyborgen, existerar alltså som en bro mellan det skapade och den skapande, mellan det Naturliga och Artificiella – tankebilden förmår oss kanske att inse att vi alla ständigt ingår i naturkulturer, för att använda sig av uttryck av Donna Haraway.
Gregory Bateson - "Steps to an ecology of Mind"
Donna Haraway - "Apor, cyborger och Kvinnor - att återuppfinna naturen"
Jesper Hoffmeyer -"Livstecken - betydelsens naturhistoria"
Carolyn Merchant -"Naturens död - Kvinnan, ekologin och den vetenskapliga revolutionen"
Arne Naess - "The Selected Works of Arne Naess, Volume X"
Del II, hittar du här.
Cyborger, Donna haraway, naturkulturer, Dikotomieru, Ekosofi, Gilles Deleuze, Gregory Bateson, Cybernetik, Karl Palmås, Mihail Kogâlniceanu, Homo Faber, Jakob von Uexküll, Kalevi Kull, Jesper Hoffmeyer, Monster, Ekosemiotik, Postmodernism, Frankenstein
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar