Vi alla är Cyborger

Del II; Del I, hittas här.

Jag tänkte spinna vidare lite kring Cyborg-begreppet från förra inlägget.

Cyborgen, som den framställs i science fiction-litteraturen, är inte sällan framställd som ”obehaglig” eller som någonting skiljt från våra mänskliga normer; han/hon/den upplevs som någonting skrämmande eller hotande. Cyborgen – precis som Frankenstein – är ett monster enligt vår definition. Monster kommer från latinets monstrum eller monstros, som betyder ”att varna”. Monstret har alltid definierat gemenskapens gränser i de västerländska föreställningsvärldarna, skriver Donna Haraway (Haraway, s.222).

Kanske handlar det om ett obehag för det okända - eller rent av rädsla för den förmodade överlägsenheten som Cyborgen kan besitta - eller varför inte en främlingsfientlighet gentemot den ”Andre” som är ”annorlunda” och skiljd från oss själva. Delvis tror jag att obehaget handlar om att vi inte på ett enkelt sätt kan ”definiera” cyborgen – den undflyr våra kategoriseringsförsök.

Jag skulle vilja utvidga Cyborg-begreppet, och lite provocerande påstå att vi alltid har varit Cyborger – tillsammans med de flesta andra levande varelser.

Cyborgen har kommit att förknippas med en högteknologisk fusion mellan teknologi och organisk organism: en såkallad cybernetisk organism. Pacemaker, hörselapparat, hjärnimplantat, proteser, och så vidare – är alla exempel på cybernetisk symbios mellan det artificiella och organiska. Men vi skulle idag knappast kalla en person som har en pacemaker, för Cyborg – även om det per definition skulle vara riktigt. Samtidigt tror jag att det är viktigt att utvidga begreppet ytterligare. Det är i mötet mellan det artificiella – techne - och oss själva som Cyborgiseringen uppstår. Homo faber – den händige människan (en egenskap, som dock, inte enbart är förbehållen för oss själva) – har lärt sig att använda sig av hjälpmedel (artefakter) för interaktion med sin omvärld.

[O]rden ”teknik” och ”teknologi” kommer från grekiskan. Grekiskan techne översätts bäst med svenskans ”färdighet” eller med ”konst” i den betydelse av ordet, som åsyftar ”kokkonst” eller ”läkekonst”. Också de sköna konsterna kallade grekerna technai, färdigheter.
(von Wright, s. 71)

En käpp kan användas: till att göra eld med, att gräva med, till att jaga bort skrämmande element med, eller varför inte som en hävstång, eller som ett hjälpmedel för att bära upp trötta ben. Poängen är att i mötet mellan artefakten och oss själva uppstår det en symbios – käppen som stöttar upp, blir en protes, och därmed en – temporär eller permanent - del av vår kropp. Kroppen slutar således inte vid huden, den kan expandera i rummet med hjälp av techne. Våra artificiella kläder, agerar inte enbart klimatskydd, men kan också agera som kommunikativa komponenter i kulturella kontexter. Käpp, hammare, eld, kläder, dator, bloggar, internet, sociala medier, pacemaker, glasögon, hus, bestick – allt detta kan användas som hjälpmedel eller kompensation. Även djuren använder techne för interaktion med sin omvärld: bobyggande, användandet av fångstnät, verktygsanvändande och -tillverkning, är inte ovanligt bland djuren, vilket modern biologisk forskning har visar.

Cyborgiseringen uppstår, enligt denna vida definition, i mötet mellan techne och organismen. Natur och Kultur är, per denna definition, inte separata sfärer – utan vi bör egentligen prata om Naturkulturer för att bejaka symbiosen mellan det organiska och icke-organiska.

Filosoferna Gilles Deleuze och Felix Guattari har, med hjälp av biologen Jakob von Uexküll, vackert beskrivit denna symbios:

Fåglarnas sång har inte bara sina egna kontrapunktiska relationer, utan kan också finna sådana relationer till andra arters sång, och kan själv imitera dessa andra sångarter som om det gällde att ockupera ett maximum av frekvenser. Spindelväven innehåller ”ett subtilt porträtt av flugan” som tjänar som dess kontrapunkt. Molluskens hus, skalet, bildar när dess invånare är död kontrapunkten till eremitkräftan, som gör den till sin egen boning tack vare sin stjärt, som inte tjänar till att simma utan till att gripa, och tillåter den att fånga in det tomma skalet. Fästingen är konstruerad på så sätt at den finner sin kontrapunkt i vilket som helst däggdjur som passerar under dess gren, liksom eklöven, organiserade som en takläggning, finner den i regndroppen som strömmar över den. Detta är inte en finalistisk utan melodisk uppfattning, där man inte längre vet vad som tillhör konsten eller naturen (”den naturliga tekniken”): det finns kontrapunkt varje gång en melodi uppträder som ”motiv” i en annan melodi, liksom i bröllopen mellan humlan och vargens käftar.
(Deleuze och Mångfaldens veck, s. 222)

Den naturliga tekniken, är själva mötet eller symbiosen mellan konsten och naturen. Cyborgen behöver inte längre vara ett hotfullt monster, som har till uppgift att definiera en gräns mellan Natur och Kultur, eller en gräns mellat ett ”Vi” och ”de Andra”, utan förstås som en Naturlig och integrerad del av oss själva och våra samhällen.

Litteratur:
Donna Haraway - "Apor, cyborger och Kvinnor - att återuppfinna naturen"
Helena Mattson, Sven-Olov Wallenstein - "Deleuze och mångfaldens veck"
Georg Henrik von Wright - "Humanismen som livshållning"

Cyborger, Donna haraway, naturkulturer, Dikotomieru, Ekosofi, Gilles Deleuze, Gregory Bateson, Cybernetik, Karl Palmås, Mihail Kogâlniceanu, Homo Faber, Jakob von Uexküll, Kalevi Kull, Jesper Hoffmeyer, Monster, Ekosemiotik, Postmodernism