Gemenskapens gränser, del I

Jag skall utgå från DN journalisten Ingrid Hedströms artikel om Romernas situation i Ungern och koppla ihop detta med en central tanke inom ekosofi – eller mer specifikt till det som Arne Naess kallar för identifikation – eller rättare sagt brister på identifikation. Men först en kort historisk expose.

En våg av hatbrott drar över krisens Ungern när landets romska befolkning blir syndabockar. Brotten som begås är groteska, övergreppen är i legio, barn och kvinnor skonas inte – vilket tydligt pekar på att Romer (som tillskriven grupp) har avhumaniserats för länge sedan. De högerextrema krafterna växer runt om i Europa. Historien tycks åter gå i cirklar; för detta är inget nytt. Romerna har varit ett förföljt folk – även om man bör akta för att kalla Romer för ett homogent folkslag – under flera hundra år. Pogromerna har ofta underbyggs via slagord som: ”inte mänskliga”, ”ett samhällsproblem”, liv ovärdiga att levas”, ”ett tjuvpack”, och så vidare.

Romerna har ett gemensamt ursprung – även om den höga andelen illitterata – men också på grund av en viss rädsla för att peta i det förgångna - medfört, att mycket av den gemensamma historien inte bildat en fond för en kulturell medvetenhet. Romerna har sitt ursprung som ett indiskt folkslag, som togs till slavar runt mitten på 1300-talet – vilket bekräftas av flera historiska källor, där det har framgått av bokföringen, att man handlade med Romerna som man gör med boskap. Den exakta historien är höjt i dunkel. Men en teori är att Zigenarna skulle ha följt med som livegna hos de tatarer som invaderat Moldova längst norra krimvägen, men som blev kvar när tartarerna besegrades av Ungerska och rumänska herrar. Under mer än fyrahundra år, fram till 1856, var zigenarna slavar i Valakiet och Moldova, de feodala furstendömen som tillsammans med Transsylvanien nu utgör det moderna Rumänien. Fram till 1500-talet, upprätthölls furstendömets styrka i allt större utsträckning genom slavarbete. Men slavarna användes också flitigt av det Habsburgska furstendömet. Enligt gamla växelkurser, kunde man bland annat byta en Zigenare mot en gris, eller ett nygift par mot några tunnor vin; det var till och med möjligt att sälja ”en halv zigenare”, vilket betydde en kvinna med hälften av de barn hon eventuellt födde.

Men till skillnad från det historiska medvetandet som många etniska grupper, med härstamning från Afrika, har om slaveriets historia – och den sentida upprättelsen i form av de svartas rättigheter bland annat i Amerika -, saknas denna insikt oftast hos Zigenarna, men inte minst saknas ofta denna historiska kunskap hos stora delar av befolkningar som lever sida vid sida med romer. Det är också märkligt att nationalencyklopedin inte nämner romernas slaveri med ett enda ord (däremot finns det en version på Wikipedia, som tar upp ämnet). Som statsmannen – och den ivrige förkämpen för slaveriets avskaffande – Mihail Kogâlniceanu (1817-1891) uttryckte det mer än tjugofem år före slaveriets upphävande i furstendömena:

"[Européerna] bildar välgörenhetssällskap för slaveriets avskaffande i Amerika, medan det samtidigt i skötet av deras egen kontinent, i Europa, finns fyrahundra tusen zigenare som är slavar, och tvåhundra tusen andra som är begravda i okunnighetens och barbariets mörker!"

Isabel Fonseca tillägger: ”[h]undrafemtio år senare är slaveriet avskaffat i den stad som bär den store mannens namn [Mihail Kogâlniceanu], men okunnigheten och barbariets mörker består.” (Fonseca, s. 250)

Det är inte brist på historiska källor som är orsaken till okunnigheten, men också ett visst mått av ointresse från allmänheten (det är känsligt), men också på grund av bristen på romernas egna röster i debatten. Erika Lakatos säger till DN:

”Väldigt få av oss kan ta sig in i mediebranschen, säger Erika Lakatos, utbildad fotograf, lärare och sångerska”, och fortsätter med att problematisera denna diskriminering ”[o]ch om jag med mina två examina inte kan få ett jobb, kan ni tänka er hur det är för dem som är lågutbildade?”

Romerna som förmodad homogen folkgrupp - med förmodade gemensamma egenskaper - är stigmatiserade. Romerna har diskriminerats, deporterats, avhysts, förföljt, utnyttjats, och i många fall dödats, under flera hundra år. Vilket fått till följd att romer aktivt isolerat sig från andra folkslag – som de kallar för gadje (de orena) –, genom avancerade ritualer för rening, och mycket stark sammanhållning inom gruppen, vilket har en exkluderande och skyddande verkan. Även språket – som är oerhört svårgenomträngligt - agerar ett slags skydd. Det finns antropologer som talar om romernas starka ”fiendeminne” (begreppet myntades av Shelby Steele) – vilket underbygger deras starka avståndstagande från ”gadje”.

Vad bygger våra fördomar och våra rädslor? Varför och hur kan grupper av människor avhumaniseras på detta sätt, som tillåter övergrepp och förföljelse? Kan problemet ligga i våra generella kategoriseringar och vår brist på identifikation med det som är ”annorlunda”? Som jag skrev tidigare (parafraserar Donna Haraway): ”monstret har alltid definierat gemenskapens gränser i de västerländska föreställningsvärldarna”. Frågan är vem (eller vad) vi definierar som monster: ondskans axelmakter, terrorister, islamister, homosexuella, judar, invandrare, zigenare, den ostyriga kvinnan i symbios med det nyckfulla hotfulla naturen (tänk på Lars von triers film Antichrist), eller rent av "Kapitalister" och ”överklass” (tänk på retoriken med klasskrig)?

Kan alltför godtyckliga gränser leda till exklusion och förtryck? Om detta kommer det att komma ett inlägg inom kort.

Källor:
Nationalencyklopedin
Isabel Fonseca - "Begrav mig stående - Zigenare och deras resa"
Tinet Elmgren - "Zigenare som slavar" (Url)

Ayla skriver också om ämnet i anslutning till DN's artikelserie.

Romer, Zigenare, Rasism, Främlingsfientlighet, Identifikation, Fiendeminne, Isabel Fonseca,Högerextremism, Mihail Kogâlniceanu, Ekosofi, Avhumanisering, Lars von Trier, Antrichrist