Stakeholderism (Del II)

Förra inlägget (del I) svällde över bredderna – och jag skall försöka fatta mig kortare denna gång. Vi har kort berört urbäddningen av ekonomin (från dess sociala och ekologiska ramar), rationaliseringen, samt den marknadsliberala ”låt gå” principen och den enfaldiga vinstmaximeringen enkom till (aktie)ägarna där företagen enbart ses som resursomvandlande vinstmaskiner. Det finns alternativ till detta synsätt – men som tyvärr fortfarande inte hörs i den politisk-ekonomiska debatten i Sverige. Donaldson går så långt att han jämför det nya paradigmet men den kopernikanska revolutionen: som han kallar för den ”Normativa Revolutionen” inom ekonomisk teori. För de som gillar etiketter skulle detta synsätt kunna kallas för ett grönt vänsterliberalt perspektiv.

Tanken att ett företag – eller en godtycklig organisation – konstitueras av, och påverkas av, olika intressenter, utgår från Chester I. Barnard (30-talet) och vidareutvecklades av Herbert Simon efter andra världskriget. Intressenterna, eller stakeholders, definerar Freeman som:”any group or individual who can affect or is affected by the aschievment of an organization’s purpose”. Med intressenterna avses alltså de individer, grupper och organisationer som har relationer med företaget eller organisationen. Organisationen – eller företaget – är beroende av sina ägare, finansiärer, de anställda, kunderna, leverantörerna, långivarna, staten/kommunen, opinionsbildande grupper och så vidare – men också av gratis ekosystemstjänster. Företaget är alltså inbäddad i en social struktur – där ”stakeholderteorin” föreskriver att företagsledningens uppgift delvis är att balansera de olika intressenterna.

Det vill säga: företaget är inte en oberoende resursomvandlande vinstmaskin utan en människoskapad institution som är delaktig i samhällsväven.

”Corporations, larger and richer that most of us, are, if nothing else, artifacts. We made them; we created them; and we will make them diffrently in the future.” (Donaldson:174). '

Företaget interagerar med våra socioekologiska system; enklare uttryckt: de nyttjar våra naturresurser (ibland gratis eller förhållandevis billigt), påverkar och påverkas av olika sociala system, och smutsar inte sällan ned vår omgivning utan att betala hela priset för detta (externaliteter), men skapar också vissa ”värden” som ligger till grund för deras existensberättigande.

Synen på att företaget agerar i verkligheten, inbäddad i ekologiska och sociala strukturer, och inte på en abstrakt marknad av tillgång/efterfrågan, får konsekvenser på hur företaget – som organisation – ser på sig själv och sin egen roll i samhället. Som Freeman skriver: ”stakeholder theory focuses us on the multiplicity of ways that companies and entrepreneurs are out there creating value, making our lives better, and changing the world”. Detta perspektiv sammanfaller också med den kraftigt växande CSR rörelsen (Corporate Social Responsibility). Alltså: företaget skall inte enbart maximera vinsten för sina ägare, utan är en samhällsaktör, som erkänner intressenternas inneboende värde, och aktivt försöker bidra med att skapa välfärd för dessa. Förtaget agerar alltså normativt: vad ställer jag till för skada kortsiktigt och långsiktigt? Tar jag hänsyn till kommande generationer och naturen? Vilken roll har jag i samhället? Hur bidrar jag bäst till lokalsamhället?

Jag tänker inte gå in på debatten kring den klassiska motsättningen mellan ”vinstmaximeringen för ägarna” (Milton Friedman) och ”samhällsnytta för intressenterna” (R. Edward Freeman): utan konstaterar helt frankt att Friedmans neoliberala ståndpunkt är en förlängning av den verklighetsfrånvända låt-gå traditionen som vi kort berörde i förra inlägget.

Dags att summera: Stakeholderismen innebär ett aktivare – och ett mer delaktig – civilsamhälle och ett socialt ansvarstagande i högre grad inom den privata (detta begrepp går att problematisera ytterligare) näringslivet och ett främjande av lokalsamhällets sociala kapital. För att återknyta till Jimmy Sands inlägg, så innebär att staten i sig inte behöver vara någonting negativt: staten är bara en organisation bland organisationer i egenskap av en intressent. Förhållandet mellan företaget och staten bör analyseras pragmatiskt och inte ideologiskt: det finns företag som är rikare, större och mäktigare än många stater. Analysen borde snarare handla om hur relationerna fungerar i realiteten: vilka effekter som manifesteras i relationen. Dessutom är det intressant att problematisera företagsledningens roll i ljuset av den posthumanistiska debatten – men jag lovade att hålla mig kort denna gång.

Läs också Elinor Ostroms forskning kring allmänningens tragedi.

Källor:

Bradley R. Agle, Thomas Donaldsson, R. Edward Freeman, Michael C. Jensen, Ronald K. Mitchell, Donna J. Wood - "Dialogue: toward superior stakegolder Theory".

Bruzelius, L.H, Skärvad, P-H. (2008) "Integrerad organisationslära". Studentlitteratur.