Elinor Ostrom - och allmänningarnas tragedi

Årets ekonomipris går bland annat till ekonomen och statsvetaren Elinor Ostrom; Detta är oerhört glädjande, då hennes arbeten kan komma att ha en stor betydelse på hur vi ser på allmänningar, samhällsorganisationer eller ekonomiska institutioner (organisationer, företag etc) i stort. Ostroms banbrytande arbete när det gäller allmänningar (”commons”) har flyttat fram positionerna inom vitt skilda vetenskapsfält som ekonomi, miljövetenskap, sociologi, ekologi och statskunskap, där hennes empiriska studier har motbevisat en gammal och ifrågasatt tes inom (bland annat) nationalekonomin (främst den neoklassiska), som förenklat går ut på att allmänningar som kan brukas ’gratis’ (s.k. ”open access”) också överutnyttjas tills ekosystemet - alternativt resursen – urholkas eller bryter samman. Förenklat "free-rider-problemet" leder till det som kallas för "overgrazing".

Denna tes har populariserats och drivits av ekologen Garrett Hardin i sin berömda artikel från 1968, ”The Tragedy of the Commons”. Han byggde sina grundläggande antaganden om människan på de rådande ekonomiska teoretiska strömmingarna om den rationella, själviska – vinstmaximerande människan.

Det klassiska exemplet handlar om bonden som vill maximera sin vinst på en utvald allmänning som han delar med fler bönder. Bonden ställer sig frågan: ”What is the utility to me of adding one more animal to my herd?”; vilket får honom att addera n+1 boskapsdjur in absurdum. Som en konsekvens blir allmänningen (“jordlotten”) överutnyttjad när den ekologiska funktionen bryter samman. Därmed uppstår det som Harding (1968) kallar för allmänningarnas tragedi. Hardings slutsats var att regleringen av allmänningar inte kan ske via självorganisation – utan måste antigen privatiseras eller hamna under statlig kontroll. I ett Amerikanskt kontext – där statens ses som ett hot mot den individuella friheten - hamnade tonvikten på privatiseringar.

Hardings teori har kritiserats för sin bristande empiri, samt den alltför förenklade bilden som teorin ger uttryck för (”The Tragedy of the Commons: Twenty-two Years Later”, Feeny, D. et al, ”Human Ecology 18”, 1990). Dessutom kompliceras bilden ifall man utvidgar allmänningsbegreppet till att omfatta kulturella-, ekologiska-, och andra typer av allmänningar. Men sanningen är att denna teoribildning passade väl ihop med den neoklassiska teoribildningen om människan som en vinstmaximerande, självisk och rationell (kalkylerande) varelse, och med den privatiseringsiver som rådde (och råder) i Amerika.

Nu till Ostrom.

Ostrom gjorde empiriska studier om hur det egentligen förhöll sig med olika slags allmänningar och hur dessa förvaltades runt om i världen, samt vila vilka metoder och förutsättningar som gav bäst resultat. I sitt arbete ”Governing the Commons – The evolution of Institutions for Collective Actions” (1990), kom Ostrom fram till att det inte alls såg så eländigt ut som Harding (1968) hade förutsett/förutspått. Det fanns gott om exempel på fritillträdes (”open acces”) allmänningar (samfälligheter) som förvaltas gemensamt i samförstånd och på ett effektivt sätt; forskningen upptäckte att det inom vitt skilda områden som fiske, bevattning, skogsbruk, vattenresurser, betesmarker och så vidare, hade utvecklats mekanismer för beslutsfattande och efterlevnad. Några viktiga punkter som Ostrom identifierade för goda resultat:

(i) Reglerna skall brukarna själva utforma [bottom-up, min anmärkning]
(ii) Tydligt avgränsad resurs och/eller brukare
(iii) Effektiv övervakning
(iv) En jämn och rättvis fördelning av ”vinsterna” från systemet
(v) Social kontroll mot regelbrott
(vi) Snabba konfliktlösningsmetoder

Men Ostrom lyfte också fram att det i vissa fall handlade om homogena och mindre samhällen – eller med andra ord: samhällen som hade det nära till resursen/allmänningen som de skulle fördela. Däremot har Ostrom också påtalat att dessa punkter även kan appliceras när vi kommer till globala satsningar som klimat- och miljöarbete.

Summering.

För att prata ekonomiska: det behöver inte existera en divergens mellan individuell och kollektiv rationalitet; människan som varelse är inte en självisk och nyttomaximerande robot (”homo economicus”), utan en relationsbunden, social, och samarbetsvillig varelse. Problemet är att detta skifte i tankeekologin tar tid:

”The problem posed by Hardin over 20 years ago [1990] captured the attention of a multu-diciplinary collection of scholars and practitioners, including anthropologists, development planners, ecologists, economists, geographers, political scientists, resource scientists, and sociologist [...] However, as with many seminal but simple models, Hardin’s analysis has been shown by subsequent studies to be over simplified and deterministic”(Feeny et. al. 1990 )

Det finns många intressanta slutsatser som man kan dra kring Ostroms arbeten – skall försöka återkomma till ämnet. Se också klippet som handlar om skillnaden mellan Bazaarer och Katedraler (när det kommer till organisationer) - matchar bra Ostroms empiri!

Se också ett litet annat perspektiv på allmänningar:

(1) Beter Barnes ide om ”Reclaimins the Commons” via stiftelser.
(2) Kulturella allmänningar
(3) Motion till miljöpartiets partikongress om allmänningar.