Vulkanaska och regnmakare

Det är spännande att se hur vulkanaskan påverkar våra mentala och tekno-sociala ekologier: det vill säga vilka avtryck den lämnar, och kommer att lämna, i teknologi, politik, ekonomi, konst och vetenskap; det som är signifikant för vulkanaktiviteten, är att den inte går att skylla, som Rasmus uttrycker det, på något subjekt. Eller som Karl Palmås skriver: ”Det är något speciellt som händer nu: En stor upplevelse, delad av oss alla, som inte kan härledas tillbaka till mänsklig ondska.”. Dessutom verkar vulkanen selektivt på en viss teknologi: jetmotorn. Propellerplanen är vaccinerade mot askmolnet. Kalle fortsätter: ”Och när denna teknologi - detta handlingsutrymme - är ute ur leken, så rullar den mänskliga aktiviteten ut i nya riktningar”; vilket är oerhört spännande! Nya sociala situationer uppstår, nya möten med främmande människor, spännande samtalsämnen, alternativa lösningar skapas, konst inspireras, tankar föds, musik skapas – snarare än apokalyps, uppstår gemenskap och uppfinningar. Det är skillnaden, differensen, kontrasten som möjliggör nya tankar: det socio-teknologiska sedimentet virvlas upp med hjälp av askpelaren. Och jag kan hålla med Kalle att detta clinamen, turbulens, som rör upp de ”sedan månader förutbestämda, flödena av transporter och upplevelser”, kan upplevas positivt, förlösande, trots sin de facto begränsande effekt. Men: all respekt åt det myckna elände som många säkert upplever.

Dels föder detta intermezzo frågan om samhällets resiliens, det vill säga: hur samhället klarar av att hantera plötsliga och omvälvande förändringar, och anpassa sig därtill. Evolution per se. Våra samhällen är högst väderberoende – grödor, logistik, transport, mobilitet, energi och så vidare. Eller rättare sagt: våra samhällen är beroende av otroligt många, ibland tagen för självklara, faktorer: infrastruktur, teknologi, ekosystemstjänster, sociala strukturer, fungerande institutioner, ”gynnsamt” väder och klimat och så vidare. Denna bräcklighet å ena sidan, och robusthet å andra sidan, är vacker i sig. Det finns faktorer som vi inte kan kontrollera och styra, men väl anpassa oss till, som population. Anpassningen sker såväl på mikro- som makronivå. Christopher Kullenberg, och skribenter på Planka.nu, reflekterar, mycket läsvärt, kring hållbarheten för våra samhällsfunktioner – och speciellt flyget. Jag tänker inte gå närmare i på detta här.

Men jag skulle vilja uppehålla mig kring de mentala ekologier som uppstår här – för är det inte så att människan alltid känt sig utelämnade åt naturens krafter? Vilket också föranlett metoder för att kunna förutse olika slags skeenden i naturen. Kanske handlar det om ett försök att skingra osäkerheten? Ibland skapas det nya uppfinningar som ett evolutionärt svar på en given situation. Uppfinningen Jordbruket, kan vara ett svar på ett väderfenomen (exempelvis kallare klimat). Kanske har vi det historiska fröet till vetenskapen i denna askpelare? Återigen är gränsen mellan religion och vetenskap, tunnare än man ibland vill göra gällande.

Kanske är regnmakaren, eller shamanen, den historiska anmodern till dagens vetenskapsmän [sic!]? Sinnebilden av regnmakaren, eller shamanen, som vidskepliga religionsutövare, kanske är direkt felaktig, eller så behövs bilden måhända nyanseras en aning. Låt oss förflytta oss tiotusentals år tillbaks i historien. Vi borde ställa oss frågan vilket pragmatiskt syfte regnmakaren fyller? Regnmakaren var måhända länken mellan samhället, och dess mentala ekologier, och den yttre, komplexa och oförutsägbara omvärlden. Regnmakaren kommunicerade sitt empiriska kunskapsunderlag med hjälp av symboler, ritualer, offer, dans och andliga åtbörder, snarare än vetenskapliga tidsskrifter och mässande myndigheter. En profan företeelse således, iklädd en religiös mantel. Författaren Herman Hesse skriver:

[D]å strövande han omkring, fiskade, jagade, letade rötter, låg i gräset eller satt hopkuren i träden, vädrade, lyssnade, härmade djurens läten; han tände små eldar och jämförde rökmolnen med molnen på himlen, fick hud och hår indränkta med dimman, regn, luft, sol- och månsken, och samlade […] föremål som till utseende och beskaffenhet tycktes tillhöra olika områden där naturen i sin visdom eller nyckfullhet tycktes avslöja en del av sina spelregler och skaparhemligheter. […] Han avläste teckningen på ett löv, de nätlika åsarna på en toppmurkla och anade därvid något hemlighetsfullt, andligt, något som framtiden möjligen skulle uppenbara: tecknens magi, en förening av siffror och bokstäver, det oändligas och tusenfaldigas infångande i enheten, i systemet, i begreppet.

Regnmakaren var ett kommunicerande kärl mellan yttre förhållanden – väderfenomen, missväxt, klimat, biologiska processer - och samhället; En brygga, en översättare, från det analoga till det digitala: från naturens komplexitet, till samhällets regler och diagram. Människor tyder mönster, skapar begrepp och försöker förklara fenomen. Kontrasterna tillåter särskiljning, särskiljning tillåter tecken, tecken får betydelse för uttolkaren. Vem vet hur stor del av detta vi dessutom delar med andra biologiska varelser? Förmodligen mer än vi tror. Nåväl. Kunskap gav upphov till nya flyktlinjer via förkunnelse, möjlighet till förberedelser, trygghet i förklaringar; Hesse fortsätter:

Det fanns väderlekssituationer, spänningar i luften och värmen, det fanns moln och vindar, det fanns vissa dofter av vatten, av mylla och damm, det fanns hot och löften, det fanns stämningar och nycker hos väderdemonerna som Knecht anade och kände i sin hud, sitt hår, med alla sina sinnen […] så att han vibrerande med varje vädrets skiftning kunde koncentrera det inom sig och på så sätt blev i stånd att befalla över moln och vindar; kanske inte precis efter eget behag och gottfinnande, men på grundval av denna bundenhet och förbundenhet som helt upphävde skillnaden mellan honom och världen, mellan utan och innan. Då kunde han stå betagen med alla sinnen på spänn, han kunde hänryckt huka sig ner med alla porer öppna och inte bara känna vindar och moln leva i sitt inre, utan dirigera och uppväcka dem, ungefär som vi i vårt inre kan väcka och reproducera ett musikaliskt tema som vi är förtrogna med. Då behövde han bara hålla andan för att stormen skulle lägga sig och åskan tystna, då behövde han bara nicka eller skaka på huvudet för att hagelbyn skulle bryta lös eller hejda sig […]

Här har vi en träffande beskrivning av regnmakaren som expanderar i rummet som ett känsligt instrument vibrerandes till vädrets svängningar, insupandes okvantifierbara erfarenheter, en slags kunskapsackumulation, som kommuniceras ut till samhället. Ty skapar detta inte tröst, trygghet, mening och sammanhållning i en värld där vi är, utsatta för vädrets nycker? Samtidigt ger detta evolutionära fördelar – samhällets överlevnad: både fysisk (energitillgång – vatten, näring) och i bemärkelsen: hälsosamma mentala ekologier. För evolutionen är inte enbart slumpens nycker, som många uttolkare till den klassiska Darwinismen vill göra gällande, utan inbegriper även våra tankar: hur vi hanterar vår omvärld. Se hur det gick för Påskön. Regnmakaren i Hesses berättelse lyckades inte varna i tid för ett stjärnfall; inte för att stjärtfallet i sig skulle vara skadligt, ty det förstod regnmakaren att så inte var fallet, utan för att denna plötsliga kontrast överraskade samhället: lite som när gardinerna plötsligt dras undan i ett mörkt rum. Lika oförutsägbart och plötsligt som islandsaskan dök upp.

Det var framför allt honom, regnmakaren, som olyckan drabbade; han var ju på sätt och vis ansvarig för ordningen på himlen och i luften. Han hade alltid anat stora katastrofer: översvämningar, hagel, stormar; han hade alltid förberett och varnat mödrarna och de äldsta, han hade avvärjt det värsta, han hade sitt vetande, sitt mod och sitt förtroende till de högre makterna mellan byn och olyckan. Varför hade han denna gång inte förutsagt och förberett något?

Detta gick naturligtvis konsekvenser i samhället - instabilitet:

[D]e flesta hade redan tappat besinningen, stjärnfallet hade gjort dem vilda och förhäxat dem, det skulle kanske arta sig till en orgie av vanvett, raseri och självförintelselust, det var hög tid att samla och uppmuntra de få som ännu visade mod och sans.

Regnmakaren i berättelsen låter sig offras - offras för samhällets bästa, samtidigt som en ny regnmakare, lärjungen, tar vid. En symbolhandling, en försoningsgest. Kontrasten ger upphov till nya strukturer, innovationer blir till, kunskap ackumuleras, förs vidare från generation till generation, våra mentala ekologier berikas, nya tankesmittor förs vidare: jordbruk, metallurgi, internet, ekonomi, institutioner eller varghat. Men likväl. Osäkerheten består, kontrasterna består, frågan är hur vi anpassar oss. Ty, koldioxidpelaren, som är osynlig, skapar ingen direkt omedelbar kontrast. Klimatet blir varmare – men räcker kontrasten för att nya innovationer skall uppstå? Jag hoppas det. Förr eller senare. Idag har vi inga regnmakare eller shamaner - rudimentära föregångare till empiriska vetenskapsmän, och vårdare av mentala ekologier - som de nu kanske var. Idag har vi nationalekonomer, fondförvaltare, day-traders, SMHI, naturvetare och andra som försöker föregripa verkligheten, ständigt jagandes efter den flyktiga, flödiga, reella världen. Människors, våra samhällens, långsiktiga överlevnad beror, till syvende och sist, på vilka tankesmittor som får fäste i de mentala ekologierna. Eller: vilka tankesmittor uppstår via de symbiotiska förhållandena mellan arter, teknologi och naturfenomen. Islandvulkanen, som konstitueras via rörelser i den tektoniska plattan, skapar i sin tur tektonisk aktivitet inom de mentala ekologierna. Sedimenten rörs upp.

Källor
Förutom de direkta länkarna i texten, Herman Hesse - "Glaspärlespelet"