Motion - inför mobila gatukonstväggar i Borås

1. Sammanfattning

Motionärerna föreslår att Borås Stad skall etablera ett koncept med ‘mobila gatukonstväggar’. Förslaget tror vi bidrar till ett mer hållbart samhälle samt till en mer spännande och attraktiv stadsmiljö. Dessutom rimmar konceptet väl med Borås Stads ambitiösa konstsatsning och skulle genom sin “unikhet” bidra till att sätta Borås på kartan. 

2. Bakgrund

2.2 Spontankonst, Street-art och graffiti

Street-art eller gatukonst beskriver en konstform som utövas i offentliga utrymmen, på exempelvis gator. Begreppet innefattar många olika slags konstformer: graffiti, kakel, textilier, stenciler, klistermärken, affischer, virkningar, videoprojektioner, dans eller sång i stadsrummet, byggnationer/artefakter (exempelvis rondellhundar) och så vidare. Det är inte sällan som gatukonst tangerar till aktivism; konstformen kan vara samhällskritisk, mana till förändring och/eller syfta till att omdefiniera begrepp eller platser i stadsrummet, men kan samtidigt handla om ren estetik och skaparglädje. 

Banksy, gatukonst

Graffiti – eller ristningar - som uttryckssätt tros ha funnits så länge människan existerat. Målningarna i den idag äldsta kända grottan, Grotte Chauvet, antas vara minst trettiotretusen år gamla (Rosengren 2007:49). Förklaringsmodellerna för bilderna är många och spretiga; kanske handlar det rent av om ren skaparglädje och/eller önskan att lämna ett avtryck. Graffitin som begrepp användes för första gången av arkeologen Raphael Garrucci (1856) i syfte att skilja folkliga, spontana inskriptioner från officiella på antika monument och skulpturer (Segerud 2007:6). Modern graffiti är tätt förknippat med urbaniseringsprocessen; Graffiti i gatumiljö förekom tidigt i de utvecklade städerna kring Medelhavet. Graffitin kunde handla om allt från politisk karikatyr, textmeddelanden till samhällskritiska budskap och religiösa symboler som ristats in i byggnader eller artefakter. Men det var först på 1970-talet som graffitin som företeelse fick stilistiska ambitioner (Jacobson 1996:4). Idag är graffitin en bred och disparat företeelse med kopplingar till många subkulturer, praktiker och stilar. Lundborg (2010:9) vill skilja på spontankonst där exempelvis graffiti kan ingå och klotter. Spontankonst uppförs i det offentliga utrymmet med en konstnärlig intention medan klotter uppförs utan konstnärlig intension menar hon. Göran Christensen, chef för Malmö konstmuseum, definierar klotter som ett uttryck för förstörelselusta och graffiti som en konstform (Johansson 2006). Denna motion ansluter till ovanstående definition.

2.3 Konstens roll i det hållbara samhället

Traditionellt har offentlig konst placerats i stadsrummet av orsaker som att höja det estetiska värdet av platsen: såsom monument över krigsförbrytelser/erövringar, eller för att introducera konst i det dagliga livet (Lundborg 2010:7). Men konsten och utformningen av stadsrummet är inte enbart en estetisk verksamhet. Stadens offentliga rum, dess byggnader, monument, gator kan förstås som en berättelse om staden. En berättelse som inbegriper stadens historia, kollektiva minnen och politiska och ekonomiska maktrelationer (Thörn 2006). Dessa berättelser knyter samman gångna händelser, generationer och livsöden med människor som rör sig i stadsrummet samtidig som nya berättelser ständigt blir till. 

Urbanisten och stadsforskaren Jane Jacobs menar att konstens roll i stadsmiljön kan ”[…] hjälpa oss förstå livet, för att visa oss vad saker och ting betyder, för att beskriva relationen mellan det liv var och en av oss förkroppsligar och livet utanför oss" (Jacobs 2006:403). Spontankonsten i det urbana landskapet är en samtidsmarkör. 

Banksy, Israelmuren

Filosofen och demokratiförkämpen John Dewey såg konsten som en universell mellanmänsklig kommunikationsform; han menade att konsten stimulerar fantasin som gör det möjligt att empatiskt försätta oss i våra medmänniskors livssituation (Guillet de Monthoux 1993:52). Dewey var övertygad att konsten skulle leda till mer demokratiska samhällen. Författaren Santayana George menade att konsten har förmågan att bryta igenom de murar som skiljer människor åt, murar som är ogenomträngliga i vanliga organisationsformer. När gatukonstnären Banksy målar en liten flicka som genom att hålla i ballonger flyger över ”Israelmuren”[1] så händer det någonting intressant med betraktaren som liknar det som Dewey och Santayana var inne på. Man får genom konsten en intuitiv förståelse av drömmar, rädslor, förhoppningar, livsöden och fragment av de tankeströmningar som flödar i samhället. Spontankonsten kanske kan ”lyckas” där klassiska organisationsformer och institutioner har misslyckas. Konstens viktiga roll i ”Hållbarhetsdiskursen” är ofta alltför försummad i forskningen och samhällsdebatten.

2.4 Konsten i stadsrummet

Majoriteten av jordens befolkning bor idag i städer; denna urbaniseringstrend ser ut att fortsätta. Stadens täthet och funktionella blandning skapar grogrunden för en mångfald av verksamheter och kulturella utbyten. Städer är inte enbart attraktiva som arbetsplatser utan attraherar också människor som trivs i staden och njuter av den urbana mångfalden.

Ett urbant landskap innehåller många olikartade komponenter: arkitektur/gestaltning, infrastruktur, människor, verksamheter, konst, natur, artefakter, transportmedel och så vidare. Bortsett från det sociala rör vi och lever i ett ständigt flöde av ljus, ljud, känsel och lukter. Alla dessa flöden genererar levande urbana landskap; det är samspelet mellan dessa krafter som påverkar hur vi upplever och i slutändan trivs i vår miljö. Solens värmande strålar en våreftermiddag, lukten av nybakt bröd, fukten mot ansiktet från Viskan, gatumusikanten i fjärran, sorlet från ett utomhuscafé, utmanande arkitektur eller intresseväckande spontankonst på gatan.

Miljöpsykologerna S. Kaplan och R. Kaplan menar att människan föredrar områden som såväl möjliggör som stimulerar insamlande av kunskap (Böhler 2004:84). De menar vidare att ”komplexitet”; ”sammanhang”; "läsbarhet” och ”gåtfullhet” är viktiga faktorer när vi orienterar oss i vår omgivning. Intrycket av ett område är ”komplext” uppmuntrar till vidare undersökning. ”Gåtfullheten” gör området mer spännande, då vi får intrycket av att det finns mer information att inhämta. ”Läsbarheten” handlar om hur vi förstår och tolkar en viss omgivning. Miljöpsykologerna menar att det är de två sistnämnda faktorer som är de viktigaste för att vi skall trivas i ett område (ibid).

Spontankonsten bidrar starkt till ”gåtfullheten” i det urbana landskapet. Borås Stad har det mycket lovvärda och positiva ambitionen att bli Sveriges skulpturstad. Samtidigt får vi inte glömma den kreativa spontankonsten. Stadsforskaren och urbanisten Jane Jacobs skriver att ”den moderna stadsplaneringen betungas av den olämpliga målsättningen av att omvandla städerna till genomtänkta konstverk” (Jacobs:406). Det är först när den enskilda människan tillåts att ”ta plats” i rummet, som rummet blir en plats (”Space to Place”). En känsla för platsen förutsätter delaktighet och att människor tillåts sätta sin prägel på staden. Det måste finnas utrymme för det spontana, kreativa och oplanerade för en hållbar stadsutveckling.

2.5 Konstformer på urbana allmänningar

Staden är också ett politiskt och socialt kulturlandskap. Som Catharina Thörn skrev innehåller detta politiska och sociala kulturlandskap ”stadens historia, kollektiva minnen och politiska och ekonomiska maktrelationer” (Thörn:10). Vad och vem som ”äger rum” i staden konstitueras i någon mening av formella och informella nätverk, lagstiftning, kultur, aktuella och historiska politiska beslut, ekonomiska förutsättningar, slump och så vidare.

Frågorna som uppstår i detta perspektiv handlar om hur och i vilken omfattning vi skall exponeras för exempelvis reklam i stadsmiljön; hur arkitekturen och byggnader gestaltas; vilka konstverk som skall etableras och på vilken plats; vilka ekonomiska aktörer har rätt till attraktiva lägen; hur infrastrukturen skall utformas och etableras och så vidare.

I någon mån sker det en ständig ”struggle for urban space” (Brugmann:163) i städerna. Hur städerna utvecklas och hur stadens allmänningar (gator, torg, offentliga rum och parker) brukas och förändras angår alla stadens invånare. Det handlar inte enbart om att skapa legitimitet för den representativa demokratin och den offentliga byråkratin, utan också om att lyfta den stora mångfalden av uttrycksformer, livsstilar, behov, tankar/kunskap och drömmar som finns i samhället, in i stadsplaneringspraktiken (Healey 1997).

Det krävs medvetna politiska beslut och/eller överenskommelser mellan de olika urbana aktörerna hur staden skall utvecklas. Det är viktigt att inkludera alla grupper (med betoning på de marginaliserade i samhället) i stadsutvecklingen för att minska risken med att ekonomiskt starka aktörer blir den dominerande faktorn i stadsutvecklingen (Brugmann 2009; Jacobs 2006). Alla invånare har rätten till sin stad. I vilken omfattning och vilka aktörer som skall ”äga rum” i stadsrummet borde i ”de bästa av världarna” avgöras genom mellanmänskliga förhandlingar. I praktiken saknas det ofta adekvata organisationsformer för sådana aktiviteter. Erfarenheten visar att den representativa demokratin (med tillhörande tjänstemannaorganisation) är relativt ”trög” inför lokalt initierade, spontana och/eller småskaliga projekt.

Spontankonsten borde enligt ovannämnda perspektiv ha en självklar plats i stadens urbana kulturlandskap. Ett konkret problem är att spontankonsten – speciellt graffiti – kan orsaka intressekonflikter i stadsrum som genomsyras av starka intressenter och/eller exponeras för ett omfattande befolkningsgenomflöde. Ett annat problem att oönskad spontankonst som ämnar lämna ett avtryck (ex: graffiti på en husfasad) kan orsaka negativa ekonomiska konsekvenser för fastighetsägaren (saneringskostnad). Ett konkret och pragmatiskt sätt att närma sig detta problem – i brist på förhandlingsmekanismer och deliberativa demokratiska procedurer - är införandet av så kallade ”mobila gatukonstväggar”.

3. Lösningsförslag

3.1 Mobila Gatukonstväggar

Exempelvis mobil

Mobila gatukonstväggar kan vara ett sätt att lösa denna intressekonflikt samtidigt som ett visst mått av spontanitet och oförutsägbarhet behålls i konceptet. De så kallade ”lagliga” graffitiväggar som etableras på olika håll i landet har en mer ”statisk karaktär” och bidrar kanske inte i lika hög grad till den levande stadsbilden och ”gåtfullheten” i det urbana landskapet. Det är av högsta vikt att väggarna (eller tavlorna) har (1) olika fysiska dimensioner (storlek och utformning); (2) de skall kunna etableras/monteras på olika sätt (exempelvis hängas på fastighetsväggar eller ställas på marken) samt att väggarna skall (3) flyttas runt slumpmässigt och/eller ”hängas om” i stadsmiljön med jämna intervaller. Det är också viktigt att (4) väggarna/tavlorna utformas på ett sådant sätt att färgen inte råkar hamna på bakomliggande material (ex: husvägg). Beroende på hur väl konceptet utlöper bör man fundera över ifall väggarna/tavlorna skall ha en begränsad ”livstid” varefter de töms på sitt innehåll. Det hade också varit spännande ifall väggarna/tavlorna kunde auktioneras eller slumpas ut till kommuninvånare eller tillåtas rentav plockas hem utan kostnad.

Som namnet antyder behöver inte enbart graffiti appliceras på dessa gatukonstväggar utan allsköns spontankonst skall kunna utföras på där: foto, meddelanden, kakel, virkningar, stenciler, klassisk måleri och så vidare.

En positiv effekt av att väggarna flyttas runt i stadsmiljön mellan stadsdelar och kvarter är att berättelserna får en större spridning i det urbana landskapet. Ett kreativt projekt exempelvis på Göta kan då exponeras även i centrala Borås eller andra stadsdelar. Dessa väggar/tavlor kan komma att utgöra ett intressant, spännande och unikt inslag i stadsmiljön och kan komma att bli viktiga urbana landmärken.

Motionärerna är övertygade om att privata fastighets- och markägare kan ställa sig positiva till detta koncept[2]; i slutändan handlar det om att skapa ett mer hållbart samhälle där människor tillåts att ”äga rum” i offentligheten samtidigt som man bejakar konstens förlösande kraft och dess viktiga roll i ett hållbart samhälle. 

Förutom hållbarhetsaspekterna med spontankonsten finns det i Borås relativt stor efterfrågan på så kallade “lagliga grafittiväggar”. Bland annat har Ungdomsrådet tillsammans med kulturföreningen “Tåget!” länge drivit frågan vilket gör motionen än mer angelägen att bifalla. 

[1] se bilderna http://tinyurl.com/42zxb99

[2] Detta kräver en initial inventering från kommunens sida

3. Yrkande

Därför föreslår vi Heiti Ernits (MP), Ida Legenmark (V), Sofia Bohlin (S) och Anna Grahn (Väg):

Att kommunfullmäktige beslutar att Borås Stad skall etablera ett koncept med ‘mobila gatukonstväggar’ enligt lösningsförslaget i motionen.

4. Referenser

Böhler, Tom (2004) ”Vindkraft, landskap och mening. En studie om vindkraft och människans rumsliga preferenser”. Globala Studier. Göteborgs Universitet.

Brugmann, Jeb (2009) ”Welcome to The Urban Revolution – How Cities are changing the World”. Bloomsbury Press. New York.

Johansson, Karin (2006). ”Kulturminister vill ha hårda tag mot graffiti”. Sydsvenskan 24 oktober 2006.

Guillet de Monthoux, Pierre (1993) ”Det sublimas konstnärliga ledning”. Studier i företagsekonomi. Nrenius & Santérus förlag. Göteborg.

Healey, Patsy (1997) “Collaborative Planning: Shaping places in fragmented societies”. Hong kong: macmillan press Ltd.

Jacobs, Jane (2004) ”Den amerikanska storstadens liv och förfall”. Daidalos AB, Göteborg

Jacobsson, Staffan (1996) ”Den spraymålade bilden – grafittimåleriet som bildform, konströrelse och läroprocess”. Lund. Aerosol Art Archives.

Lundborg, Hanna (2010) “Staden och Konsten”. Konstfack, Ädellab/Metallformgivning

Rosengren, Mats (2007) ”de Sautuolas språng”. Glänta, 4.07

Thörn, Catharina (2006). ”Kampen om staden och offentlighetens omvandling”. Storstadensomvandlingar. Daidalos: Göteborg

Santayana, George (1955) "The Sense of Beauty". Sidorna 110-112

Segerud, Linus (2007) “Graffiti, konst eller klotter?”. Luleå Tekniska Universitet.

Rio-Rio - behovet av aktiv urbanism

Rio Rio båten blir kvar meddelar ordförande i park- och naturnämnden (GP 14/9). Ett oerhört glädjande och inte minst, oväntad besked för många som har engagerat sig i frågan. Framför allt är beskedet positivt för Göteborg som stad. Politikerna som har beslutat i frågan skall ha ett stort eloge för sin prestigelöshet samt för modet att ändra beslutet!

Denna tvära kursomläggning visar dessutom att lokal urbanism och aktiva medborgare kan påverka samhällsutvecklingen – även om segern i detta specifika fall berodde på lyhörda politiker och aktiv opinionsbildning snarare än delaktighet i stadsutvecklingsprocessen och förebyggande urbanism.

Beslutet att båten skulle bort från Rosenlund efter årsskiftet (GP 1/04) rörde i gång en häftig diskussion under senvåren och bidrog till att folk från Göteborg och annorstädes engagerade sig aktivt i frågan. Debattartiklar publicerades (GP 8/04; GP 14/5), blogginlägg skrevs (1;2;3;4), namnunderskrifter skapade, sociala medier nyttjades flitigt och manifestationer anordnades. Engagerade människor träffades och arbetade mot ett gemensamt mål: att båten skulle få stanna kvar. Men framför handlade aktivismen om att på olika sätt visa att beslutet var fattat på felaktiga grunder; att nämndens och tjänstemännens bedömning att ”Rio Rio-båten tillför ingenting” inte stämde överens med den verkligheten som många av stadens aktörer upplevde och verkade i. Det vill säga att det existerade en kunskapsskillnad mellan förvaltningens uppifrån-ner perspektiv och det lokala perspektivet. En problematik som är ständigt närvarande i den modernistiska stadsplaneringstraditionen.

Många stadsplaneringsintresserade kommer osökt att tänka på hur den legendariska urbanisten Jane Jacobs under 1960-talet drevs till aktivism genom stadsplaneraren Robert Moses ”blinda” och hårdhänta framfart i New York.

Jane Jacobs propagerade för någonting så enkelt som ett nedifrån-upp-perspektiv i stadsplaneringen. En aktiv urbanism som utgår från stadens aktörer och de relationer och mönster som emanerar för våra sinnen när man sätter ”örat mot marken” och ”blicken på gatan”. Tanken att utgå från det lilla genom lokala studier av komplexa samband var omdanande och bröt mot mycket av den modernistiska tanken om skolade experter som bestämmer stadens utveckling från ett von oben-perspektiv. Däremot inte sagt att perspektiven är oförenliga, snarare kompletterande. Det måste samtidigt finnas en sammanhållande kraft som ser helheten.

Under 1970-talet växte kritiken mot funktionalismens storskaliga totalplanering i Sverige. Kritiken ledde till en nyorientering bland arkitekter och planerare som tog intryck av urbanister som Jane Jacobs. Småskalighet och brukarinflytande blev honnörsord (Åsberg, s.14). Dessvärre förändrade detta metodologiska paradigmskifte inte stadsplaneringen i praktiken på grund av stelnade juridiska, administrativa och ekonomiska strukturer (Hagson, 2004).

Trots omfattande förändringar i plan- och bygglagen under de senaste decennierna har brukarinflytandet ofta inneburit att förvaltningarna följt lagens minimikrav på samrådsförfarande och utställningar (Lindblom et al. 2001:240ff). Många mindre beslut som kan ha omfattande konsekvenser på stadens känsliga socioekonomisk samband kan fattas av enskilda tjänstemän utan något större insyn från allmänheten. Exempelvis beslutet att säga upp hyresavtalet för Rio Rio-båten. Man kan med fog påstå att stadsplaneringen i praktiken är fragmenterad vilket gör att den för medborgaren framstår som svår att överblicka och förutsäga (ibid, s. 248).

Ibland inbjuds invånarna med allehanda metoder att delta i planeringen, ibland sker planeringen i slutna rum utan någon insyn (ibid, s. 248) och ibland kläs redan färdigförhandlade planer i formella processer som är ämnade att legitimera de tysta överenskommelserna (ibid, s. 238). Man kan också problematisera övertron på den ”representativa demokratins” förmåga att företräda den mångfald av idéer och tankar som florerar i samhället eller staden.

För att komplicera bilden ytterligare finns det i många kommuner en tendens att låta exploatörerna indirekt eller direkt - genom dolda förhandlingar - styra stadsplaneringsprocessen genom att delegera mycket av planeringsarbetet till ekonomiskt starka exploatörer (ofta på grund av resursbrist på planeringskontoren, som i sig är resultatet av medveten eller omedveten politik) (ibid, s. 236ff).

Nåväl. Nog problematiserat. Det är ett faktum att vi i Sverige (och i många andra länder) inte lyckats med att ”på riktigt” införliva medborgarna i stadsplaneringsprocessen i någon högre grad (förutom några halvhjärtade försök men där man ändå inte har lyckats att undvika uppifrånstyrningen och godtycklig filtrering av åsikter) (ibid, s. 242-245).

En nyckelförutsättning för ”hållbar utveckling” är just delaktighet. Hållbarhetsforskningen lyfter ständigt fram bristen på reell delaktighet och inflytande som ett av de viktigaste hindren för att kunna nå en hållbar utveckling. Det handlar inte bara om ökad legitimitet för operativa beslut när invånarna och samhällets olika aktörer själva varit med och förhandlat fram visioner, samhällsmål och strategierna för att nå dit (Sidaway 2005). Delaktigheten syftar också till att inkludera lokal kunskap och erfarenhet i stadsplaneringsprocessen. Det handlar om att inkludera vad ”invånarna […] värdesätter i livet och varför” enligt Jane Jacobs och att respektera hur städerna fungerar i grunden (s. 436). En tes som fortfarande står sig. En hållbar stadsutveckling förutsätter att alla människor får utrymme och möjlighet att sätta sin prägel på staden.

För att kunna nå dit krävs det en organisation som även inkluderar det lokala perspektivet (exempelvis kunskap och erfarenheter) genom proaktiv urbanism som utgår från vår ”livsmiljö”. Det är vi gemensamt som bestämmer hur samhället eller staden skall utvecklas: från det lilla (ex: om Rio-Rio båten skall vara kvar på Rosenlund) till det stora med övergripande visioner och samhällsmål. Ordet expert härstammar från experience och i någon mån är vi alla experter på vår livsmiljö.

Småskaligheten och brukarinflytandet var honnörsorden på 70-talet så låt oss skapa forum och metoder för att realisera de orden 40 år senare. Vi måste våga tänka nytt, utanför de konventionella ”förvaltningstraditionerna” och organisationsmodellerna som ”sitter i väggarna” på de kommunala förvaltningarna landet runt. Visst, det kommer att kosta mer i termer av tid och resurser, men vi måste se detta som en investering i ett långsiktigt hållbart samhälle.

Nåväl. Inlägget tog utgångspunkten i fallet Rio-Rio. Vi har på några månader gjort en resa från ”Rio Rio-båten tillför ingenting” till "Rio Rio är ett positivt inslag i området. Vi har förstått att båten är en viktig mötesplats för många olika slags människor, säger Marina Johansson (S), kommunalråd och ordförande i park- och naturnämnden.".

Gott så! Låt oss sända en tacksam tanke till nämnden och parkförvaltningen, kanske rentav en blomma! Och tack alla de människor som har engagerat sig i frågan!

PS. Det kommer snart ett mer konkret inlägg om visionsarbetet i Borås (”Borås 2025”) och behovet av en ’strategisk allians’ med stadens aktörer och en hållbarhetsorganisation samt vikten av delaktighet och inflytande kopplat till hållbarhesdiskursen.

Se också Yimby's studiecirkel om just Jane Jacobs.

Referenser

Jacobs, Jane (2004) ”Den amerikanska storstadens liv och förfall”. Daidalos AB, Göteborg

Hagson, Anders (2004) "Stads- och trafikplaneringens paradigm". Chalmers Tekniska Högskola.

Lindblom, A. (reds), Begtsson, B., Borevi, K., Elander, I., Hertting, N., Khakee, A., Lind, H., Persson, T., Sandstedt, E., Strömberg, T., Turner, B. (2001) "Den nya bostadspolitiken". Första upplagan, april 2001. Författarna & Borea Bokförlag.

Sidaway, Roger (2005) ”Resolving environmental disputes: from conflict to consensus”. Earthscan, UK.

Åsberg, Johannes (2010) "En radikal och progressiv stadspolitik - en provisorisk utopi". Arenagruppen.