Budgetdebatt 2013 - inledning

Utopi. Det ordet härstammar från grekiska ou-topos. Och betyder ingen plats. Ordet har dessutom en dubbel betydelse och kan även betyda bra plats. Det finns en inbyggd hopplöshet i begreppet. Det ligger nära till hands att tolka begreppet som att det perfekta och goda samhället inte existerar eller kan existera i realiteten. En något mer pessimistisk tolkning skulle kunna vara: att det perfekta idealsamhället kan till och med vara en dystopi. Från att varit ett positivt begrepp så har utopibegreppet förvandlats till någonting negativt under 1900-talet. Kanske med rätta. Historien har varit en sträng lärare. Vi har sett hur fel det kan gå när en enskild tanke eller formel om hur samhälle skall ordnas -- dras till sin ytterlighet: från kommunism till marknadsfundamentalism. Från övertro till politikens och intellektets förmåga -- till övertro på marknadens förmåga att alstra välstånd utan att errodera den ekologiska bas som är förutsättningen för allt liv på planeten. Det är i ljuset av dessa misslyckanden - misslyckanden av grandiösa idéer som appliceras uppifrån ner på samhället - som vi skall tolka Herbert Tingstens berömda uttalande om “ideologiernas död”.

Jag tror dock att vi behöver återta utopibegreppet. Fast inte som ett begrepp som betecknar en slutgiltig tanke eller ett slutgiltigt idealtillstånd. Vi behöver “provisoriska utopier” för att låna ett begrepp från Ernst Wigforss. Det är ett ödmjukt, förhandlingsbart och sökande förhållningssätt till etablerade sanningar och samhällsmodeller.

Det är en vision om ett ständigt sökande efter lösningar på konkreta samhällsproblem samtidigt som blicken är fäst mot en framtidsbild om det hållbara samhället -- ett samhälle där människor lever ett gott liv i samklang med planetens förutsättningar. En anspråkslös vision. Men livsnödvändig. Men destå svårare att omsätta i handling. För -- samhället är inte en motor som går att plocka isär och ihop enligt en färdig ideologisk schema. En auktoritär metafor som var förhärskande inte alltför längesedan.

Vi lever i en annan tid idag. I en tid där vi står inför mycket allvarliga klimatförändringar; omfattande miljöförstöring och matförsörjningskris i många delar av världen, samtidigt som det i andra delar av världen dagligen slängs mer än hälften av all tjänlig mat. Vi lever i en tid av snabb urbanisering och omfattande social segregation. Vi lever i en tid där främlingsfientlighet och sociala klyftor ökar. Vi lever i en tid där våra högteknologiska samhällen står och faller med tillgången av fossil energi. Vi får inte för ett ögonblick glömma allvaret i dessa frågor.

Det vore lätt att tappa modet och börja ropa på starka ledare. Grandiösa lösningar. Vackra utopier där ändamålen helgar medlen. Det är inte lösningen. Det finns inga enkla lösningar. Vi behöver provisoriska utopier som formas gemensamt av alla samhällsaktörer med visionen om det hållbara samhället som ledstjärna. Vi lever i en tid där politikens huvuduppdrag borde vara att skapa sådana arenor för samhällsutveckling och dialog. Arenor där man länkar samman akademin, experter, civilsamhället, näringslivet och medborgare; Arenor som söker lösningar på konkreta samhällsproblem med ambitionen att skapa ekologisk och socialt hållbara samhällen: Från det lilla, lokala, gatuperspektivet till det stora samhällsövergripande perspektivet.

Det är när alla samhällsaktörer jobbar åt samma håll som den kritiska massan för samhällsförändring på allvar gör sig gällande. Medborgarnas och näringslivets engagemang är avgörande ifall vi skall nå en hållbar utveckling av samhället. Det känns därför glädjande att vi i Borås har börjat arbeta med dessa frågor på ett aktivt sätt vilket också budgetförslaget visar. Visionsarbetet, rådrumskonceptet och medborgardialogsprojektet är led i detta arbete. Ett led i att skapa de arenor och forum för medborgarinflytade och hållbar stadsplanering.

Varför skulle detta vara svårare? Dialog och inflytande är alltid svårare än färdiga lösningar som appliceras uppifrån ner. Både stora och små målkonflikter kommer att vara oundvikliga. De måste vi föra upp på förhandlingsbordet och lösa gemensamt. Klimatfrågan - som så många andra brännade frågor -  är kopplad till värderingar, beteenden och livsvillkor. Systematisk inflytande och dialog kommer att ta mer resurser och tid i anspråk. Det måste det få göra. De extra resurserna - i form av tid och pengar - som detta systematiska arbete kräver -- är en direkt investering i det hållbara samhället. Vi, politiker måste inse detta. Vi måste också inse att vi får dela makten med fler människor ----

För att knyta ihop detta. Låt oss återta utopibegreppet med målet om det hållbara samhället. Låt oss forma provisoriska utopier i vårt ödmjuka sökande efter svar på de problem som föreligger i samhället. Låt oss bidra till ett långsiktigt hållbart samhälle och lämna över en planet till de kommande generationerna, som är i minst lika bra skick, om inte bättre, än den vi har idag. Mer av samma är inte lösningen. Mer av samma leder till en dystopi. Tack för ordet.