En gammal gumma, klädd i trasor och trasiga skor, håller i en pappersmugg, knäböjandes i snön. Det är minst 8 grader kallt idag, och fukten känns påtagligt; kylan känns ända in i märgen. Hennes blick är vädjande, livsglöden lyser med sin frånvaro, och hennes händer darrar av kylan. Vart kommer hon ifrån, vem är hon, och varför har hon drivits till den yttersta förnedringen? Frågorna är fler än svaren.
Det gör ont i hjärtat att se att människor som har det så eländigt, och man vill inget annat än hjälpa, men vad är det som egentligen hjälper en människa i denna situation? Skall man ge pengar? Hur mycket? En tia, en tjugolapp, eller en hundring?
Någonstans i bakhuvudet föds en tanke:
”Ger jag pengar till denna människa, så kanske jag bidrar till ett befintligt missbruk?”
Varifrån kommer denna tanke? Har man blivit indoktrinerad, eller är det ett sätt att försöka undvika situationens allvar?
Jag har inga svar, men någonstans ligger ett misslyckande till grund; Politik? Samhälle? Missbruk?
Jag rafsar i plånboken, hittar en tjuga, lägger den i muggen, väl medveten om att detta inte kommer göra något påtaglig skillnad, och jag lider med henne.
Detta är Borås 2007, och hon är inte ensam, de är i legio; det är fullständigt oacceptabelt att människor, slås ut i samhället, i ett land som står för välfärd och solidaritet.
Ingen människa skall behöva frysa eller känna hunger, oavsett härkomst eller nationalitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar