2007-02-14

Psykiskt ohälsa

Bris ordföranden Ingela Thalén skriver ett intressant debattinlägg i dagens DN, om det ökade problemet med psykiskt ohälsa bland barn och ungdomar.
Statistiken från BRIS visar på en 20-procentig ökning av larm som berör psykiskt ohälsa, och det är en rätt tydlig signal som måste fångas upp bland politikerna.

Statistiken är också rätt tydlig när det gäller antalet självmordsförsök (ej fullbordade eller misslyckade självmord) bland ungdomar i åldersgruppen 15-24 år, som har visat sig öka markant de senaste åren.

Detta rimmar illa med att antalet kuratorer och skolpsykologer skärs ner på skolorna.

Och jag kan hålla med Ingela, om att elevvårdspersonalen behöver en fördjupad och adekvat utbildning inom området, men det krävs också en tydlig organisation, målmedvetenhet, och förankring bland skolledare och politiker. Samarbetet måste bli bättre mellan aktörerna som i sammanhanget är: Lärare, kuratorer, Syo-konsulenten, skolläkare eller syster, skolledare, föräldrar och även socialtjänsten och BUP.

Utöver att kvantitativt öka antalet skolpsykologer och kuratorer så måste det även till organisatoriska förändringar med tydliga roller och ansvar.
Det är ett ansvar som tillfaller skolledaren, men även politiker som beslutar om resursfördelningen.

Det går att lösa, och det finns många skolor som har kommit väldigt långt i arbetet med elevhälsa och mobbning, men det är fortfarande otillräckligt, och siffrorna talar sitt tydliga språk.

6 kommentarer:

Tony sa...

Viktiga frågor du lyfter, Heiti. Vi har just fått en återrapportering kring den psykiska ohälsan i regionen, och som vanligt ligger Västra Götaland i topp när det gäller förskrivning av psykofarmaka. Troligtvis en mix av tradition/vana, och brist på andra behandlingsmetoder, såsom samtalsterapi.

Regionen och kommunerna borde förstärka med beteendevetare, kuratorer och psykologer på skolor och ungdomsmottagningar. Medicinering kan lindra symptom, men är väldigt sällan ett botemedel...

Thomas Svensson sa...

Jag håller med om att denna ökande psykiska ohälsa är ett stort problem, men precis som medicinering bara är en lindring av symptomen, är väl också kuratorer det?

Måste man inte i första hand försöka finna orsakerna till ohälsan och göra något åt den. Inte på det personliga planet, som kuratorn och psykologen är begränsade till att göra, utan på det samhälleliga planet.

Jobbar vi för mycket, ställs det för stora individualistiska krav på barnen, finns det för lite social kontakt mellan olika åldersgrupper, ...

Heiti Ernits sa...

Thomas:
Jag håller med om att man måste komma tillrätta med de grundläggande problemen i samhället.
Och insattser skall självklart sättas in där man ser kopplingar till psykiskt ohälsa.

Men därmed inte sagt att kuratorer och psykologer endast är symptomlindring (i analogi med psykofarmaka). Skillnaden på psykofarmaka och samtalsterapi är att man med den sistnämda metoden löser problemen (eller lär dig att hantera dessa).
Psykofarmaka skall endast sättas in då personen lider av tillstånd som omöjligör (eller försvårar) terapi, och skall endast ses som ett komplement i de svåraste fallen.

Men precis som Tony sa, så ägnar lärarkåren för de mesta åt symptombehandling, en oroväckande benägenhet (eller brist på alternativ) att ta den lättare vägen(både för patienten och läkaren) med att skriva ut psykofarmaka.

Det finns områden där psykologer/kuratorer inte kan göra någonting åt, och samma sak gäller politiken.
En kombination av de båda är ju att föredra.

Anonym sa...

Med en ökande befolkning i världen kombinerat med en ökad medelivslängd och saker som underlättar våra vardagliga liv, gör att vi kan fundera mera på saker i livet. Kanske har en bidragande orsak till psykiskt ohälsa och en obalans i vården.

"Man kan bevisa allt med statistik, utom sanningen" James Callaghan.

/DC

Johanna Falk sa...

En kombinatioon av medicin och terapi är ett måste. Att bara skriva ut psykofarmaka är vanvård!

Mamselamsen sa...

Jag har också skrivit om detta... fast ur en helt annan synvinkel. För om den psykiska ohälsan stiger, månste man ju hand om själva sjukan... inte symptomen.