Mentalhygien

Festivaler, i love it. Musiken, stämningen, tältandet, människorna, maten, atmosfären.
Jag har alltid sett företeelsen som en ventil för den modärna människan. Festivaler symboliserar för mig en tillflyktsort, från den hårt reglerade och pådyvlande civilisationen.
Och jag känner mig aldrig så balanserad till sinnes, som efter en festival, hur konstigt det än må låta.

Därför var det lite kul när Henrik Berggren på DN skrev om Barbara Ehrenreich bok ”Dancing in the streets”.
Hon hävdar att mänskligheten har förlorat sin förmåga att släppa loss och festa besinningslöst, vilket har varit en självklarhet för människor i tusentals år.
Där man med jämna intervaller festade, sjöng och dansade gemensamt tills man stupade. Och det var inte enbart för glädjens skull, det hade även ett mentalhygieniskt syfte. Och menar även att det inte var en tillfällighet, att depressioner och mentala sjukdomar började få en epidemisk spridning i västvärlden samtidigt som vi blev alltmer individualistiskt disciplinerade.
På grund av kapitalismen och protestantismen tappade vi kontakt med den kollektiva glädjen och blev dystra, ensamma och produktiva kuggar i modernitetens stora maskineri.

Jag har varit på Hultsfred de fem senaste åren. Festivalområdet ligger vackert belägen vid en sjö och är allt annat än själva sinnebilden för en festival. Tyvärr blir det inte av i år, men kanske Roskilde nästa sommar. Vem vet, om jag inte bryter ihop av abstinens innan dess det vill säga ;)