Barnarbete

Idag är det Världsdagen mot barnarbete, vilket stiftades av FN för snart fem år sedan.
FN:s arbetsorgan, ILO (International Labour Organization), uppskattar att runt 250 miljoner barn mellan 4 och 14 år jobbar under oacceptabla förhållanden runt om i världen.
Det finns självklart grader i helvetet, i de värsta fallen jobbar barn från 4 år, upp till 16 timmar per dygn, för obefintlig lön och inte sällan i farliga arbetsmiljöer.
På UNICEF:s hemsida kan man läsa mer ingående om problemet.

Idag anklagas dessutom företag i Kina för att använda barnarbete för att producera produkter för OS nästa år. Allt för att pressa kostnaderna, made in China, billigt och konkurrenskraftigt.

Det finns vissa liberala debattörer som menar att detta är en naturlig ”process”, att det i utvecklingsländerna sker en ekonomisk utveckling där mer kapital leder till ökad sysselsättning och ger ökade ekonomiska förutsättningar.
Vilket i slutändan leder till bättre villkor för arbetarna, vilket motverkar behovet av barnarbete. Det frågas också från samma håll, vad alternativet för dessa barn skulle vara, prostitution?

Detta är en kraftig förenkling, vilket tycker jag visar på den timbroianska övertron på marknaden och globaliseringen.
Problemet är komplicerad, det medger jag, men framför allt handlar det om att vi konsumenter ständigt drivs att handla den billigaste varan, utan att fördenskull ta hänsyn till de etiska aspekterna av tillverkningen.
Kan vi skylla på eller luta oss mot marknadens inneboende mekanismer? Eller kan vi konsumenter driva utvecklingen?

Framför allt är märkningen av varor en viktig markör och guide för konsumenterna.
När det gäller etiskt märkning har Rättvisemärkning (Fairtrade) växt kraftigt de senaste åren.
Syftet är att märkningen skall garantera rättvis betalning, goda arbetsförhållanden, långsiktighet, motverka barnarbete, respekt för mänskliga rättigheter och miljön, vilken på sikt möjliggör ekonomiskt och social utveckling.

Att producenterna får skäligt betalt, för att kunna leva ett drägligt liv och kunna garantera sina barn skolgång, får väl minst sagt anses som en grundläggande rättighet.
Så ja, timbro, ni gillar inte Rättvisemärkt, den inkräktar på marknadens mekanismer, men marknaden löser inga problem, in vivo, det är dessvärre en utopi, men vi konsumenter kan göra en stor skillnad.

Borås Stad har som ambition att bli Fair Trade City, och kommer att då (om vi lyckas) bli den tredje i staden i Sverige efter Malmö, Munkfors och Lund.