Skattetryck och moral

Jag tycker nästan synd om moderaterna, det är säkert, det gör jag.
För de är ju absolut inte ensamma om det här.
Men moderaterna faller på sitt eget grepp, då hela deras ideologiska uppbyggnad handlar om att människor fuskar; Talesättet att ”Man känner andra genom sig själv” har aldrig stämt bättre.

Men jag tycker ännu mer synd om alla de politiker som kämpar runt om i landet med små medel och inte sällan upplever en stor arbetsbelastning.
För i syvende och sist så är det politiker i allmänhet som får sig, oförtjänt, en släng av den tilltagande politikerföraktet.
Nu är det ju så att politiker är ingenting annat än vanliga människor som valt att engagera sig i samhället.
Och vanliga människor fuskar, nyttomaximerar och jobbar svart i rätt så hög utsträckning; för det har vi ju lärt oss.
Varför skulle då politiker vara annorlunda? Och följdfrågan är om väljarna har rätt att kräva detta av oss?
Det vill säga: ställa högre moraliska krav på sina förtroendevalda.
Själva begreppet Förtroendevald ger oss en vägledning.
Att vara förtroendevald är att vara en politiker som väljarna förväntas att ha förtroende för.

Sen kan man ju fundera på vad som ryms i begreppet förtroende, vilket i sammanhanget inte bör förväxlas med förtroendet mellan individer i en relation.
I ena sidan handlar ett politiskt förtroende om att kunna företräda en viss väljargrupp; Ett demokratiskt förtroende således.
Att kunna uppfylla sina vallöften, och effektivt kunna företräda sina väljares åsikter bör väl sägas lyfta förtroendet för politikern i fråga.

Men å andra sidan, förväntas politiker föregå med ett gott exempel; Även så när det gäller privata spörsmål. Och det är här gränserna mellan det privata och politiska suddas ut.
Att leva som man lär, upphöjs till ett maxim, som politiker förväntas att följa.
Det är spelets regler.

Pallar man äpplen en dag förlorar man inte per automatik sitt politiska förtroendekapital.

Däremot mister man all kreditabilitet när ens agerande så tydligt står emot den förda politiken.
Att å ena sidan köpa svart arbetskraft och samtidigt ropa på hårdare lagstiftning inom området kan väl nog så tydligt illustrera en intressekonflikt och ett moraliskt förfall.

Att man haft tidigare försyndelsen innan man klivit in på det politiska arenan borde inte vara något att förvånas över, och skall, tycker jag, man kunna bortse från.
Men att samtidigt som man är förtroendevald, begå brottsliga handlingar, tycker jag är väldigt olyckligt. Att vara politiker och förtroendevald är att också axla ett större ansvar.

Att sen förklara makarna Cederschiölds agerande på grund av det höga skattetrycket är skrattretande.
Och man kan fundera på hur man resonerar när man köper svart arbetskraft samtidigt som man är politiskt aktiv. Någonstans är man övertygad om att man aldrig kommer att åka fast.
Varför väljer man att ta den risken när man samtidigt är en offentlig person?