Skolpolitik och Vygotskij

Skoldebatten förs för fullt runt om i landet. Slagordsretorik, enkla lösningar och symptombehandlingar tycks vara politikernas melodi även inom skolans domäner.

Det finns naturligtvis en kärna av sanning i problemformuleringen. Det finns mycket som tyder att den Svenska skolan har tappat i kvalitet, men detta, tror jag, beror snarare på resursbrist och i många fall på en undermålig skolledning med politiker inräknat. Självfallet kan man utvidga komplexiteten i problemet. Skolan är en reproduktion av samhället och kan därför inte ses som en isolerad enhet. Samhällsklimatet är betydligt hårdare idag och att barn och ungdomar mår sämre än på längre är också ett faktum. Debatten om livskvalitet och att familjerna får allt mindre tid att umgås hamnar i skymundan om det nu allt förs. Intentionen från regeringens håll tycks främst vara inriktad på symptombehandling utan att för den skull söka orsakssamband. Att lärare skall få beslagta mobiltelefoner, att poliser skall eskortera skolkare, att betyg skall ges i de lägre årskurserna och införandet av ordningsbetyg är några av de senaste utspelen när det gäller skolpolitiken. Det finns inget som tyder på att dessa utspel skulle ha någon förankring inom den pedagogiska forskningen, allt tyder snarare på populism. Det finns många pedagoger idag som, med rätta, bävar inför det som komma skall; Lika många pedagoger står frågande inför regeringens problemformuleringar. Att ställa begreppet ”flumskola” mot begreppet ”ordning och reda” är falsk dikotomi, men ack så effektiv retorik. Skillnaden i problemformuleringen i de olika lägren uppstår främst på grund av olikheter i val av perspektiv och i viss mån ideologi. Så vad är alternativet?

Idétraditionen att se skolan, samhället och individen som en helhet kallas för det sociokulturella perspektivet, men ibland också det kulturhistoriska perspektivet.

Den biologism, sprungen ur behaviorismen, och rationella objektivism som har präglat psykologin och i viss mån pedagogiken under hela 1900-talet har börjat ge vika. Den Amerikanska psykologen Jerome Bruner sammanfattar i boken ”The Culture of Eduacation” vårt sekels förändrande inställning till människans medvetande och inlärning:

”Människan medvetande utvecklas i ett kulturellt och socialt sammanhang. Det finns inga på förhand givna utvecklingsstadier. Människan skapar ”redskap” för att tolka och konstruera sin föreställningsvärld. Det är en kulturell angelägenhet som äger rum i ett socialt samspel med andra människor. Hon är intresserad av att undervisa det uppväxande släktet, och kultur traderas samtidigt som det skapat något nytt, dvs. förändras. Människan är i grunden kreativ. Undervisningen handlar om mångtydiga texter, och dessa förhåller sig till en viss kontext. Därför har t.ex. intresset för berättelser – människans sätt att beskriva verkligheten utifrån sina intentioner och behov – kommit i fokus. Lärandet ses som relationellt och dialogiskt. Det behövs ett humanistiskt synsätt och det är viktigt att vara kontextkänsligt och inte kontextoberoende som det naturvetenskapliga, rationella synsättet förordar.”

(Översättning Gunilla Lindqvist)

En av förgrundsfigurerna för detta tankesätt är Lev Vygotskij. Vygotskij är mer aktuell idag än någonsin i den pedagogiska debatten (men även inom forskningen). Vygotskijs idéer har sedermera vidareutvecklas av forskare och psykologer världen över men har även inspirerat till många nya begrepp och tankesätt. En av de med mest tongivande utvecklingspsykologerna som har vidareutvecklat Vygotskijs teorier är Urie Bronfenbrenner. Bronfenbrenner är mest känd för sin ekologiska systemteori. Andra viktiga förgrundsgestalter för detta synsätt är Émile Durkheim, George Mead och Kurt Lewin.

Mead, Kurt och Vygotskij utvecklade sina teorier ungefär samtidigt; Vem som influerade vem, är svårt att säga, känt är dock att Vygotskij utvecklade sina idéer väldigt tidigt dock spreds inte hand idéer under hans korta livstid. Tonvikten hos Vygotskij ligger i lärandet och kunskapsbildningen. Läroplanskommitténs betänkande Skola för utbildning (SOU 1992:94) är delvis inspirerad av Vygotskij. Själv råkade jag på Vygotskijs idéer av en slump medan jag sökte argument i skoldebatten men samtidigt försökte förstå grunderna till den miljöpartistiska hållningen till skolan och lärandet. Detta var för några veckor sen jag upptäckte denna Pandoras ask. Jag skall försöka kortfattat beröra några av Vygotskijs idéer och sedan i ett annat inlägg inom kort försöka koppla dessa idéer till några politiska riktlinjer.

****

Lev Semjonovitj Vygotskij (1896-1934) var en Judisk-vitrysk psykolog och pedagog vars banbrytande teorier har lämnat djupa avtryck i modern utvecklingspsykologi och pedagogik. Lejonparten av Vygotskijs arbeten blev inte allmänt kända under hans livstid, det dröjde ända in till 1960-talet innan hans idéer fick en viss utbredning. Men det är först under de två senaste decennierna som Vygotskijs idéer blivit allmänt kända. Det finns i dag inte någon komplett utgåva av Vygotskijs produktion, vilket delvis beror på att Vygotskijs arbeten förbjöds i Sovjetunionen i mitten på 30-talet. Man kan spåra Vygotskijs filosofiska grundhållning från de idétraditioner som intresserade sig just för dialektiska förhållanden mellan enhet och förändring (Herakleitos, Demokritos, Epikuros, Spinoza, Hegel m.fl.).

Lev Vygotskij var bland annat tillsammans med Alexander Luria en av grundarna till neuropsykologin. Det unika är att Vygotskij försöker skapa en dialog mellan det naturvetenskapliga och humanistiska synen på människan i en tidsålder då dogmatiska och tydligt avgränsade tankesystem rådde. Samma år som Vygotskij föddes även Schweizaren Jean Piaget (1896-1980) vars teorier fortfarande är tongivande inom pedagogiken. Både Vygotskij och Piaget har bildat skola inom utvecklingspsykologin med vitt skilda utgångspunkter.

Grovt förenklad tillämpar Vygotskij ett sociokulturellt perspektiv på kunskapsutvecklingen; Vilket Vygotskij kallade för den kulturhistoriska teorin. En annan benämning på inriktningen är socialkonstruktivism. Vygotskij ser omgivningen [strukturer] och samspelet mellan andra (människor, omgivning, naturen, samhälle osv.) som avgörande för individens utveckling och prestation. Kunskapsutveckling sker alltså inte isolerat hos individen utan mellan individer i ett samspel. Lärandet handlar mycket om verktyg och omgivningar enligt Vygotskij. Enligt Vygotskij krävs en aktiv elev, en aktiv lärare och en aktiv miljö. Miljön påverkar eleven, den är aktiv och dynamisk, och läraren har en viktig roll i att organisera miljön.

Språket har en central roll i Vykotskijs teorier, den är inte tänkandets uttryck utan också dess byggsten. Samma tanke är också central hos filosofen Ludwig Wittgenstein. Språket och tanken befinner sig i ett dialektiskt förhållande enligt Vygotskij. Vygotskij säger att tänkandet förlöper i språket.

”I orden finns generationer av mänskligt tänkande nedlagt och därmed också generationer av mänskligt kunnande bevarat. När en människa föds och möter språket, möter hos också de sätt att tänka som orden pekar ut. När hon lär sig språket får hon tillgång till den förståelse av världen som mänskligheten format genom historien”

Lev Vygotskij (1999) Språk och Tanke.

Utvecklingen sker genom relationer och strävar till den kulturella förståelsen. Arvet har en underordnad roll i Vykotskijs teorier: Arvet sätter visserligen vissa ramar (fysiska begränsningar) men utvecklingen är i högre grad beroende av de sociala [yttre] faktorerna.

Piaget däremot menade att språket och det sociala samspelet har en viss underordnad betydelse medan arvet är mest avgörande för en människas utveckling. Piaget ansåg att hans synsätt var universiellt och därför betonade han inte kulturens betydelse eller de sociala skillnaderna för undervisningens resultat. Piaget är också den främsta företrädaren för den kognitivistiska skolan.

Inlärning handlar enligt Vygotskij främst om ett socialt samspel. För att eleven skall lära sig krävs alltså deltagande och erfarenhet. En likhet mellan Vygotskij och Piaget är att de båda betonar vikten av att individens aktiva handlande ligger till grund för kunskapsutvecklingen.

Lärarens huvuduppgift blir att bjuda på givande och entusiasmerande uppgifter och se till att det finns möjligheter för interaktion. Läraren bör agera förebild för eleverna och själv delta i högre grad i problemlösningar. Bland annat ser inte Vygotskij fusk eller imitationer av andra som någonting negativt, utan menar att det är en del utvecklingsprocessen (!).

Vygotskij var också kritiskt till att bara en förklaringsmodell används för att förklara människors utveckling. Hans kritik riktades både mot Skinners behaviorism och Piagets kognitiva teorier. Han hävdade att utvecklingen måste ses som ett resultat av flera olika processer. Vygotskij var negativ mot föreställningen där eviga sanningar skall förmedlas från lärare till elev. Kunskap är inget som bara existerar enligt Vygotskij utan är en konstruktion av verkligheten, skapad av människor i syfte att förstå och förklara omvärlden. ”Lär mig hellre att glömma” är en viktig devis för att få klart för sig vad som är viktig kunskap säger Vygotskij och hans kritik mot formalundervisningen. Vygotskij var vidare negativ mot att kunskap allt som oftast plockas ur sitt sammanhang och överförs isolerat. Mening och motivation, menar han, kan bara ges om momenten ingår som en del i en helhet. Men Vygotskij är samtidigt väldigt noga med att påpeka att man inte får framställa komplexa förhållanden i dualistiska motsättningar; Det är inte barnens intresse eller läroplanen som gäller, utan det är både och. Det är en inställning som tycks genomsyra Vygotskijs tänkande.

I den traditionella skolan blir eleverna – i sämsta fall- passiva mottagare av lärarens föreskrifter och undervisning. Inte sällan uppfattas eleven som en tomt kärl eller en tom tavla; Tabula Rasa som John Locke utryckte det. Kärlet skall fyllas med kunskap och sedan skall innehållet mätas genom betygsättning. Vygotskij opponerade kraftigt mot synsättet. Lärandet sker i ett samspel mellan skola, lärare, andra elever, omgivning men också föräldrar. Med rätt handledning, miljö, verktyg och stöd uppfostrar eleven sig själv. Modern forskning kallar detta för metainlärning; det vill säga: lära sig hur man lär sig.

”…trädgårdsmästaren inverkar på blommans växande genom att höja temperaturen, reglera fuktigheten, avlägsna växter intill, gallra och tillsätta jord och gödning. På samma sätt uppfostrar pedagogen barnet genom att förändra miljön..” (Vygotskij och skolan, s 21)

Samtidigt som Vygotskij betonade kollektivets och omgivningarnas betydelse så betonade han också vikten av att undervisningen skall vara individanpassad. Därför är relationen och dialogen mellan elev och lärare av högsta vikt. Läraren skall tillvara ta alla förmågor hos eleven och hitta det positiva hos varje elev. Man pratar idag om ett pedagogiskt paradigmskifte där dialogism är ett centralt begrepp.

”… Man behöver ytterst lite för att undervisa, men för att leda eleven till egen kunskap måste man kunna väldigt mycket mer…”

Citat av L. Vygotskij

Fantasin, lek och kreativitet är viktiga nyckelord för Vygotskij när det gäller lärandet. Enligt honom är fantasin grunden för allt skapande inom alla områden från konst till teknik.

Vygotskijs tankar hade flera gemensamma beröringspunkter med psykologen och reformpedagogen John Dewey. Dewey räknas till den filosofiska traditionen som kallas för pragmatismen. Vygotskij liksom Dewey förespråkade inlärningsmetoder där imitation och lek [nyfikenhet] används för problemlösning. Dewey myndade bland annat begreppet ”Learing By Doing” och menade liksom Vygotskij att teori, praktik, handling och reflektion hänger ihop. Den reformpedagogiska rörelsen som John Dewey räknas till är inte en enhetlig rörelse, men man kan enas om följande riktlinjer vilka också sammanfaller med Vygotskijs teorier.

* Utnyttja och inte undertrycka barnets naturliga resurser

* Intresse som huvudmotivation istället för plikt och tvång

* Allsidig utveckling istället för ensidig intellektualism

* En utvecklingsbetingad undervisning med betoning på individuella skillnader

* Aktivitet som ledande metodisk princip

* Tema- och helhetsundervisning istället för logisk-systematisk ämnesindelning

* Lärare som mer av en handledare än kunskapsförmedlare och maktutövare

* Bättre kontakt mellan skolan och närmiljön

Vygotskij var också kritiskt mot trubbigheten i betygssystemen. Betygen främjar konkurrens, tvingar elever att läsa samma fakta oavsett förkunskaper och intresse och leder till att kunskapen splittras upp i småbitar som eleverna sedan glömmer. Men däremot behöver betyg i en viss omfattning inte vara fel, men betyg får aldrig bli målet menar Vygotskij. Lusten och glädjen får inte försvinna.

Kortfattat kan man sammanfatt Vygotskijs bidrag till pedagogiken och psykologin med dessa punkter: Lärandes ses som socio-kulturell-historisk praxis, lärandet har en social karaktär, lärandet är medierat, lärandet som en aktivitet är situerad och att lärandet är en kreativ process.

****

Jag tror att jag sätter punkt här. Jag har bara skrapat lite på ytan, det finns väldigt mycket mer intressanta teorier och pedagogiska tankar av Vygotskij. Lejonparten av stoftet har jag hämtat från Vygotskij och Skolan av Gunilla Lindqvist och Leif Strandbergs Vygotskij i praktiken. Gunilla Lindqvist återger flera av Vygotskij originaltexter men försöker också placera idéerna i historiska sammanhang. Leif Strandberg har tolkat Vygotskijs teorier och applicerar dessa på den praktiska undervisningen. Båda böckerna är mycket läsvärda. Andra böcker som jag har använt mig av är Utbildningens idéhistoria av Carl Ivar Sandström och Pedagogiska Utvecklingslinjer av Henry Egidius.

Man dra några politiska slutsatset utifrån dessa idéer, och jag skall inom en snar framtid återkomma med ett inlägg om detta.

Jerome Bruner, Lev Vygotskij, Lev Vygotsky, Urie Bronfenbrenner, Emile Durkheim, George Mead, Kurt Lewin, Alexander Luria, Jean Piaget, Ludwig Wittgenstein, Frederic Skinner, Jürgen Habermas, John Locke, William James, John Dewey, Gunilla Lindqvist, Leif Strandberg, Ekologisk Systemteori, Sociokulturalism, Socialkonstruktivism, Utvecklingspsykologi, Kulturhistoriska perspektivet, Pragmatism, Björklund, Skolpolitik