2008-02-14

Skolpolitik och Vygotskij

Skoldebatten förs för fullt runt om i landet. Slagordsretorik, enkla lösningar och symptombehandlingar tycks vara politikernas melodi även inom skolans domäner.
Det finns naturligtvis en kärna av sanning i problemformuleringen. Det finns mycket som tyder att den Svenska skolan har tappat i kvalitet, men detta, tror jag, beror snarare på resursbrist och i många fall på en undermålig skolledning med politiker inräknat. Självfallet kan man utvidga komplexiteten i problemet. Skolan är en reproduktion av samhället och kan därför inte ses som en isolerad enhet. Samhällsklimatet är betydligt hårdare idag och att barn och ungdomar mår sämre än på längre är också ett faktum. Debatten om livskvalitet och att familjerna får allt mindre tid att umgås hamnar i skymundan om det nu allt förs. Intentionen från regeringens håll tycks främst vara inriktad på symptombehandling utan att för den skull söka orsakssamband. Att lärare skall få beslagta mobiltelefoner, att poliser skall eskortera skolkare, att betyg skall ges i de lägre årskurserna och införandet av ordningsbetyg är några av de senaste utspelen när det gäller skolpolitiken. Det finns inget som tyder på att dessa utspel skulle ha någon förankring inom den pedagogiska forskningen, allt tyder snarare på populism. Det finns många pedagoger idag som, med rätta, bävar inför det som komma skall; Lika många pedagoger står frågande inför regeringens problemformuleringar. Att ställa begreppet ”flumskola” mot begreppet ”ordning och reda” är falsk dikotomi, men ack så effektiv retorik. Skillnaden i problemformuleringen i de olika lägren uppstår främst på grund av olikheter i val av perspektiv och i viss mån ideologi. Så vad är alternativet?

Idétraditionen att se skolan, samhället och individen som en helhet kallas för det sociokulturella perspektivet, men ibland också det kulturhistoriska perspektivet.
Den biologism, sprungen ur behaviorismen, och rationella objektivism som har präglat psykologin och i viss mån pedagogiken under hela 1900-talet har börjat ge vika. Den Amerikanska psykologen Jerome Bruner sammanfattar i boken ”The Culture of Eduacation” vårt sekels förändrande inställning till människans medvetande och inlärning:


”Människan medvetande utvecklas i ett kulturellt och socialt sammanhang. Det finns inga på förhand givna utvecklingsstadier. Människan skapar ”redskap” för att tolka och konstruera sin föreställningsvärld. Det är en kulturell angelägenhet som äger rum i ett socialt samspel med andra människor. Hon är intresserad av att undervisa det uppväxande släktet, och kultur traderas samtidigt som det skapat något nytt, dvs. förändras. Människan är i grunden kreativ. Undervisningen handlar om mångtydiga texter, och dessa förhåller sig till en viss kontext. Därför har t.ex. intresset för berättelser – människans sätt att beskriva verkligheten utifrån sina intentioner och behov – kommit i fokus. Lärandet ses som relationellt och dialogiskt. Det behövs ett humanistiskt synsätt och det är viktigt att vara kontextkänsligt och inte kontextoberoende som det naturvetenskapliga, rationella synsättet förordar.”
(Översättning Gunilla Lindqvist)



En av förgrundsfigurerna för detta tankesätt är Lev Vygotskij. Vygotskij är mer aktuell idag än någonsin i den pedagogiska debatten (men även inom forskningen). Vygotskijs idéer har sedermera vidareutvecklas av forskare och psykologer världen över men har även inspirerat till många nya begrepp och tankesätt. En av de med mest tongivande utvecklingspsykologerna som har vidareutvecklat Vygotskijs teorier är Urie Bronfenbrenner. Bronfenbrenner är mest känd för sin ekologiska systemteori. Andra viktiga förgrundsgestalter för detta synsätt är Émile Durkheim, George Mead och Kurt Lewin.
Mead, Kurt och Vygotskij utvecklade sina teorier ungefär samtidigt; Vem som influerade vem, är svårt att säga, känt är dock att Vygotskij utvecklade sina idéer väldigt tidigt dock spreds inte hand idéer under hans korta livstid. Tonvikten hos Vygotskij ligger i lärandet och kunskapsbildningen. Läroplanskommitténs betänkande Skola för utbildning (SOU 1992:94) är delvis inspirerad av Vygotskij. Själv råkade jag på Vygotskijs idéer av en slump medan jag sökte argument i skoldebatten men samtidigt försökte förstå grunderna till den miljöpartistiska hållningen till skolan och lärandet. Detta var för några veckor sen jag upptäckte denna Pandoras ask. Jag skall försöka kortfattat beröra några av Vygotskijs idéer och sedan i ett annat inlägg inom kort försöka koppla dessa idéer till några politiska riktlinjer.



****






Lev Semjonovitj Vygotskij (1896-1934) var en Judisk-vitrysk psykolog och pedagog vars banbrytande teorier har lämnat djupa avtryck i modern utvecklingspsykologi och pedagogik. Lejonparten av Vygotskijs arbeten blev inte allmänt kända under hans livstid, det dröjde ända in till 1960-talet innan hans idéer fick en viss utbredning. Men det är först under de två senaste decennierna som Vygotskijs idéer blivit allmänt kända. Det finns i dag inte någon komplett utgåva av Vygotskijs produktion, vilket delvis beror på att Vygotskijs arbeten förbjöds i Sovjetunionen i mitten på 30-talet. Man kan spåra Vygotskijs filosofiska grundhållning från de idétraditioner som intresserade sig just för dialektiska förhållanden mellan enhet och förändring (Herakleitos, Demokritos, Epikuros, Spinoza, Hegel m.fl.).

Lev Vygotskij var bland annat tillsammans med Alexander Luria en av grundarna till neuropsykologin. Det unika är att Vygotskij försöker skapa en dialog mellan det naturvetenskapliga och humanistiska synen på människan i en tidsålder då dogmatiska och tydligt avgränsade tankesystem rådde. Samma år som Vygotskij föddes även Schweizaren Jean Piaget (1896-1980) vars teorier fortfarande är tongivande inom pedagogiken. Både Vygotskij och Piaget har bildat skola inom utvecklingspsykologin med vitt skilda utgångspunkter.

Grovt förenklad tillämpar Vygotskij ett sociokulturellt perspektiv på kunskapsutvecklingen; Vilket Vygotskij kallade för den kulturhistoriska teorin. En annan benämning på inriktningen är socialkonstruktivism. Vygotskij ser omgivningen [strukturer] och samspelet mellan andra (människor, omgivning, naturen, samhälle osv.) som avgörande för individens utveckling och prestation. Kunskapsutveckling sker alltså inte isolerat hos individen utan mellan individer i ett samspel. Lärandet handlar mycket om verktyg och omgivningar enligt Vygotskij. Enligt Vygotskij krävs en aktiv elev, en aktiv lärare och en aktiv miljö. Miljön påverkar eleven, den är aktiv och dynamisk, och läraren har en viktig roll i att organisera miljön.

Språket har en central roll i Vykotskijs teorier, den är inte tänkandets uttryck utan också dess byggsten. Samma tanke är också central hos filosofen Ludwig Wittgenstein. Språket och tanken befinner sig i ett dialektiskt förhållande enligt Vygotskij. Vygotskij säger att tänkandet förlöper i språket.

”I orden finns generationer av mänskligt tänkande nedlagt och därmed också generationer av mänskligt kunnande bevarat. När en människa föds och möter språket, möter hos också de sätt att tänka som orden pekar ut. När hon lär sig språket får hon tillgång till den förståelse av världen som mänskligheten format genom historien”
Lev Vygotskij (1999) Språk och Tanke.

Utvecklingen sker genom relationer och strävar till den kulturella förståelsen. Arvet har en underordnad roll i Vykotskijs teorier: Arvet sätter visserligen vissa ramar (fysiska begränsningar) men utvecklingen är i högre grad beroende av de sociala [yttre] faktorerna.

Piaget däremot menade att språket och det sociala samspelet har en viss underordnad betydelse medan arvet är mest avgörande för en människas utveckling. Piaget ansåg att hans synsätt var universiellt och därför betonade han inte kulturens betydelse eller de sociala skillnaderna för undervisningens resultat. Piaget är också den främsta företrädaren för den kognitivistiska skolan.

Inlärning handlar enligt Vygotskij främst om ett socialt samspel. För att eleven skall lära sig krävs alltså deltagande och erfarenhet. En likhet mellan Vygotskij och Piaget är att de båda betonar vikten av att individens aktiva handlande ligger till grund för kunskapsutvecklingen.
Lärarens huvuduppgift blir att bjuda på givande och entusiasmerande uppgifter och se till att det finns möjligheter för interaktion. Läraren bör agera förebild för eleverna och själv delta i högre grad i problemlösningar. Bland annat ser inte Vygotskij fusk eller imitationer av andra som någonting negativt, utan menar att det är en del utvecklingsprocessen (!).

Vygotskij var också kritiskt till att bara en förklaringsmodell används för att förklara människors utveckling. Hans kritik riktades både mot Skinners behaviorism och Piagets kognitiva teorier. Han hävdade att utvecklingen måste ses som ett resultat av flera olika processer. Vygotskij var negativ mot föreställningen där eviga sanningar skall förmedlas från lärare till elev. Kunskap är inget som bara existerar enligt Vygotskij utan är en konstruktion av verkligheten, skapad av människor i syfte att förstå och förklara omvärlden. ”Lär mig hellre att glömma” är en viktig devis för att få klart för sig vad som är viktig kunskap säger Vygotskij och hans kritik mot formalundervisningen. Vygotskij var vidare negativ mot att kunskap allt som oftast plockas ur sitt sammanhang och överförs isolerat. Mening och motivation, menar han, kan bara ges om momenten ingår som en del i en helhet. Men Vygotskij är samtidigt väldigt noga med att påpeka att man inte får framställa komplexa förhållanden i dualistiska motsättningar; Det är inte barnens intresse eller läroplanen som gäller, utan det är både och. Det är en inställning som tycks genomsyra Vygotskijs tänkande.

I den traditionella skolan blir eleverna – i sämsta fall- passiva mottagare av lärarens föreskrifter och undervisning. Inte sällan uppfattas eleven som en tomt kärl eller en tom tavla; Tabula Rasa som John Locke utryckte det. Kärlet skall fyllas med kunskap och sedan skall innehållet mätas genom betygsättning. Vygotskij opponerade kraftigt mot synsättet. Lärandet sker i ett samspel mellan skola, lärare, andra elever, omgivning men också föräldrar. Med rätt handledning, miljö, verktyg och stöd uppfostrar eleven sig själv. Modern forskning kallar detta för metainlärning; det vill säga: lära sig hur man lär sig.

”…trädgårdsmästaren inverkar på blommans växande genom att höja temperaturen, reglera fuktigheten, avlägsna växter intill, gallra och tillsätta jord och gödning. På samma sätt uppfostrar pedagogen barnet genom att förändra miljön..” (Vygotskij och skolan, s 21)


Samtidigt som Vygotskij betonade kollektivets och omgivningarnas betydelse så betonade han också vikten av att undervisningen skall vara individanpassad. Därför är relationen och dialogen mellan elev och lärare av högsta vikt. Läraren skall tillvara ta alla förmågor hos eleven och hitta det positiva hos varje elev. Man pratar idag om ett pedagogiskt paradigmskifte där dialogism är ett centralt begrepp.


”… Man behöver ytterst lite för att undervisa, men för att leda eleven till egen kunskap måste man kunna väldigt mycket mer…”
Citat av L. Vygotskij



Fantasin, lek och kreativitet är viktiga nyckelord för Vygotskij när det gäller lärandet. Enligt honom är fantasin grunden för allt skapande inom alla områden från konst till teknik.

Vygotskijs tankar hade flera gemensamma beröringspunkter med psykologen och reformpedagogen John Dewey. Dewey räknas till den filosofiska traditionen som kallas för pragmatismen. Vygotskij liksom Dewey förespråkade inlärningsmetoder där imitation och lek [nyfikenhet] används för problemlösning. Dewey myndade bland annat begreppet ”Learing By Doing” och menade liksom Vygotskij att teori, praktik, handling och reflektion hänger ihop. Den reformpedagogiska rörelsen som John Dewey räknas till är inte en enhetlig rörelse, men man kan enas om följande riktlinjer vilka också sammanfaller med Vygotskijs teorier.

* Utnyttja och inte undertrycka barnets naturliga resurser
* Intresse som huvudmotivation istället för plikt och tvång
* Allsidig utveckling istället för ensidig intellektualism
* En utvecklingsbetingad undervisning med betoning på individuella skillnader
* Aktivitet som ledande metodisk princip
* Tema- och helhetsundervisning istället för logisk-systematisk ämnesindelning
* Lärare som mer av en handledare än kunskapsförmedlare och maktutövare
* Bättre kontakt mellan skolan och närmiljön



Vygotskij var också kritiskt mot trubbigheten i betygssystemen. Betygen främjar konkurrens, tvingar elever att läsa samma fakta oavsett förkunskaper och intresse och leder till att kunskapen splittras upp i småbitar som eleverna sedan glömmer. Men däremot behöver betyg i en viss omfattning inte vara fel, men betyg får aldrig bli målet menar Vygotskij. Lusten och glädjen får inte försvinna.

Kortfattat kan man sammanfatt Vygotskijs bidrag till pedagogiken och psykologin med dessa punkter: Lärandes ses som socio-kulturell-historisk praxis, lärandet har en social karaktär, lärandet är medierat, lärandet som en aktivitet är situerad och att lärandet är en kreativ process.




****



Jag tror att jag sätter punkt här. Jag har bara skrapat lite på ytan, det finns väldigt mycket mer intressanta teorier och pedagogiska tankar av Vygotskij. Lejonparten av stoftet har jag hämtat från Vygotskij och Skolan av Gunilla Lindqvist och Leif Strandbergs Vygotskij i praktiken. Gunilla Lindqvist återger flera av Vygotskij originaltexter men försöker också placera idéerna i historiska sammanhang. Leif Strandberg har tolkat Vygotskijs teorier och applicerar dessa på den praktiska undervisningen. Båda böckerna är mycket läsvärda. Andra böcker som jag har använt mig av är Utbildningens idéhistoria av Carl Ivar Sandström och Pedagogiska Utvecklingslinjer av Henry Egidius.
Man dra några politiska slutsatset utifrån dessa idéer, och jag skall inom en snar framtid återkomma med ett inlägg om detta.



11 kommentarer:

Anonym sa...

Ojdå!
Nu drog du samman en hel lärarutbildning i en uppsats. jag är imponerad, men också lite undrande över om du menar att dessa teorier är kombinerbara?

Vilka motsättningar är produktiva och när blir det farligt att vara eklektiskt?

Min erfarenhet är att många pedagoger inte bryr sig om grundläggande skillnader och därför inte riktigt kan förklara problem som uppstår i verksamheten.

Anonym sa...

Ett mycket intressant inlägg, Heiti. Det är verkligen kul när någon bloggare anstränger sig lite utöver de snabba kommentarerna och försöker fördjupa diskussionen. Jag var inte så bekant med Vykotskij innan och uppskattar verkligen din framställning av denne tänkare. När jag läser några av citaten kommer en annan tänkare till mitt huvud, nämligen Montaigne. Han har också en del att säga om utbildning, som jag tycker liknar Vykotskijs inställning. Vad sägs om följande citat från 1580-talet:

"Ständigt skriker man olika sker i våra öron som om man hällde vatten i en tratt, och det enda vi förväntas göra är att upprepa vad man säger till oss. Jag skulle önska att läraren ändrade på detta och att han redan från början lät eleven få pröva sig fram efter sin själs förutsättningar; lät honom smaka tingen, utvälja dem och urskilja dem av egen kraft; ibland bana väg för honom, ibland låta honom bana den själv. Jag vill inte att läraren ensam skall tänka och tala, jag vill att han skall lyssna på eleven när det är hans tur att tala. Sokrates och efter honom Arkesilaos lät sina lärjungar tala först, sedan talade de själva till dem. ”Auktoriteten hos dem som undervisar hindrar ofta dem som vill lära sig.” (Cicero)
Det är bra att låta eleven trava framför sig, så kan man studera gångarten och avgöra hur långt man måste sänka sig för att anpassa sig till hans krafter. Försummar vi det förhållandet förstör vi alltihop; förmågan att välja rätta avståndet och välavvägt hålla det är den av de svåraste uppgifter jag vet. Det är ett tecken på en hög och stark ande om man kan sänka sig till en gosses steg och leda dem. Jag går mycket säkrare och stadigare uppför än nedför.
Om man gör som det är brukligt hos oss och försöker undervisa många olika begåvningar av olika omfång och art med en och samma undervisning och metod, så är det inte konstigt om det på sin höjd blir två tre stycken i en hel barnaskock som får någon riktig behållning av undervisningen
Läraren skall inte bara kräva redovisning av undervisningens ord utan av dess innebörd och substans. Han skall avgöra vilken nytta eleven har haft av undervisningen inte efter minnets vittnesbörd utan efter hans livs. Det han har lärt eleven skall han presentera för honom i hundra olika skepnader och anpassa till lika många ämnen för att se om han verkligen har fattat det och tillägnat sig det; framstegen bör han mäta med Platons pedagogiska metod. Spyr man upp köttet precis som man svalt det vittnar det om att köttet var rått och att man inte kunnat smälta det. Magen har inte arbetat om den inte har förändrat konsistens och form på det man givit den att smälta.
Våra själar rör sig bara i god tro, de binds och tvingas av lockelsen från andras infall och är slaviskt underkastade auktoriteten från deras undervisning. Vi är så vana att gå i ledband att vi inte längre kan röra oss fritt. Vår kraft och frihet är utslocknad. ”De blir aldrig myndiga män” (Seneca) Jag hade en gång ett samtal med en man i Pisa; det var en rejäl karl, men han var en så inbiten aristoteliker att hans mest allmängiltiga dogm var att proberstenen och måttet för alla säkra spekulationer och all sanning var huruvida de överensstämde med Aristoteles lära; allt som låg där utanför var tomma illusioner - Aristoteles hade sett allt och sagt allt. Detta påstående tolkades litet för allmänt och orättvist och ådrog honom en gång ett långvarigt hot från inkvisitionen i Rom.
Läraren måste låta eleven sålla allt och får aldrig stoppa in något i hans skalle enbart i kraft av sin myndighet och elevens starka tilltro; Aristoteles principer bör inte bli hans - lika litet som stoikernas och epikuréernas. I stället bör man göra honom bekant med en mångfald av olika idéer, sedan får han själv välja om han kan, annars får han fortsätta att tvivla. Bara dårar är säkra och trosvissa."

Jag rekommenderar hela hans essä "Om barnuppfostran" som hittas i boken Essayer, bok 1.

Heiti Ernits sa...

Mats:
Jag skall egentligen låta bli att försöka dra några pedagogiska slutsatser och överlåter detta till pedagoger =)

Men för min egen del har jag fått en mer nyanserad syn på lärandet. Jag har lärt mig väldigt mycket som går att applicera på uppfostran eller på den egna lärandet. Hade jag varit lärare hade jag naturligtvis försökt att praktisera metoderna.


Däremot kan man dra en hel del politiska slutsatser; Jag skall fördjupa dessa i ett inlägg inom kort. Men i korthet kan man väl säga att mycket kan göras annorlunda:
* Pedagogisk mångfald måste främjas (Oavsett om det gäller tankar från Waldorf, Montessori, Vygotskij, Wittingm m.fl.)

* Om man skall tro på Vygotskij är miljön oerhört viktig för lärandet.
Miljön kan både ses som den fysiska omgivningen eller den allmänna "skol- eller hemklimatet".
Mycket kan göras från politikernas håll för att främja detta samspel.
Stöttning, kontaktnät, skolomgivning, klassutformning, trivsel, bättre samarbete med föräldr. socialtjänst, barnpsyk. osv. osv


* Kanske skall varje skola (eller en skolgemensam resurs) ha en egen pedagogisk coatch? Har du kört fast som lärare i din pedagogik?
Eller behöver rådgivning för ett speciellt fall?
Här kan politiker tillsätta resurser och riktlinjer för detta..


osv. osv.

Jag skall mejsla ihop mina tankar inom kort...



"...riktigt kan förklara problem som uppstår i verksamheten..."


Pedagogisk coatch? ;)

Heiti Ernits sa...

Thomas:
Kul att du uppskattade den!
Mycket läsvärd och intressant essä! Med tanke på citatets ålder är det destå mer anmärkningsvärt i en tid då skolastiken var den dominerande metoden. Skall genast försöka skaffa dessa essäer...

Anonym sa...

Det kanske tyder på att man egentligen har vetat länge hur en bra undervisning skall läggas upp. Traditionens, och Björklunds, skola har därmed inte till syfte att ge barnen någon intellektuell stimulans. Den syftar istället till att fostra en skock enkelspåriga människor som, utan att bråka, låter makten sköta samhällsangelägenheterna.

Anonym sa...

Tack Heiti,
Jag har nyligen börjat bekanta mig med Vygotskij och ditt inlägg har varit till hjälp för mig att kunna förstå bättre de olika teorier.

Tack igen
Maureen

Anonym sa...

har nyss börjat läsa pedagogik och har VÄLDIGT svårt att förstå det nya språket i böckerna.. du öppnade mina ögon, väldigt pedagogiskt:-)

Sara sa...

Ja det är helt otroligt vad man finner på när man är ute och söker och suktar nyfiket över intranätet efter ny kunskap. Du har hjälpt mig att förstå en del av det jag läser och givetvis ur ett "historiskt" perspektiv med tanke på första inläggets datering

"den som inte söker kunskap om eller är nyfiken på den andre får gå i trista glasögon med taskig skärpa"

Anonym sa...

Tack för ett mycket bra och lättläst arbete.
Det underlättade verkligen i analysen om Vygotskijs teorier. Som tidigare omnämnts är dessa olika begrepp en helt ny värld för mig och säkert många andra och ofta har man svårt att "sålla" bland alla bra artiklar.
Har du analyserat Freires teorier någon gång?

Tack!
Hälsningar Emelie

Anonym sa...

Hej!

Hittade ditt upplägg om skolan flera år sent. Har du kvar denna blogg? Måste visa sossarna i vår kommun att det är inte alltid som födelseår talar om hur bra något är.

Med vänlig hälsning
Marianne Josefsson
Svenljunga

Ali Alrikabi sa...

Mycket intressant!