2008-03-04

Människan är altruistisk?

Är människan egoistisk och nyttomaximerande eller uppoffrande och samarbetsvillig? Att sätta dessa begrepp i motsattsförhållande är kanske att förenkla det lite. Men Svenska och Amerikanska forskare har återigen bevisat att människan i grund och botten inte är självisk. I studien har bland annat tvillingpar använts för att kunna utröna om det finns vissa genetiska samband. Dessa rön strider mot klassiska nationalekonomiska teorier, som menar att människan är egoistisk och nyttomaximerande. Så nu finns det inte mycket övers för Richard Dawkings själviska gen. Detta synsätt på människan härstammar från 1600-tals filosofen Thomas Hobbes som menade att människan är grym, maktlysten och egoistisk varelse, en slav under sina lidelser. Denna tanke har levt vidare inom den nationalekonomiska sfären men också förts vidare av evolutionsbiologer som Konrad Lorentz men delvis också av etnologen Richard Dawkings. Mycket av dagens forskning pekar åt ett håll: människan är med all sannolikhet i grunden altruistisk. Jag tycker att det är en sympatisk tanke som kommer att ha bäring på hur ekonomiska och samhällsvetenskapliga teorier utvecklas i framtiden.

När vi ändå är inne på ämnet så vill jag passa på att tipsa om Lasse Bergs bok ”Gryning över Kalahari”. Boken är en expose över människans utveckling, ursprung och natur; mycket läsvärd och tankeväckande.

5 kommentarer:

jimpan sa...

Fast som jag uppfattar Dawkins teori står den inte i motsättning till huruvida människan är altruistisk eller ej. Nästan tvärtom, snarare. Det är mer ett sätt att på ett provokativt sätt framhålla att evolutionen bör betraktas ur ett genetiskt snarare än ett individcentrerat perspektiv(alltså att "survival of the fittest" handlar om överlevnaden för gener snarare än enskilda människor). Det samma gäller för s k memer, dvs idéer och föreställningar betraktade ur ett evolutionärt perspektiv.

Men jag är ingen kännare av Dawkins.

Heiti Ernits sa...

Jag är lite osäker på vad Dawkin menar med sin "Själviska gen", och jag tvekade över min formulering när jag skrev inlägget =)

Dock pekar bland annat Lasse Berg på att Dawkning är en av de som fört vidare synen på den egoistiska människan. Skall genast konsultera boken (Den Själviska genen) när jag kommer hem, så får jag se om jag blir klokare.

Jag har läst lite innan och om jag kommer ihåg rätt så var tesen att Den Själviska genen lägger grunden för ett egoistiskt och självmaximerande beteende (Dvs. mikrostrukturen får ett genomslag i maktostrukturen, vilket i sig kanske är provocerande)...

Men som sagt jag kan komma ihåg fel...

Återkommer ikväll!

Heiti Ernits sa...

Man får också ha i åtanke, precis som Dawkins skriver, att det (DÅ på 70-talet) inte fanns några studier som bekräftade att det fanns altruistisk beteende. (I djurlivet är detta tydligen väldigt sällsynt, altruistisk beteende har på senare år observerats hos några få djurarter, men där motiven ändå verkar vara det långsiktiga överlevandet: Jag hjälper dig och då kanske du hjälper mig vid ett annat tillfälle).

Dawkings skriver:

”Jag kommer att hävda att en dominerande egenskap, som vi har rätt att vänta oss en framgångsrik gen, är hänsynslös själviskhet. Denna själviskhet hos genera kommer i allmänt att ge upphov till själviskhet också i det individuella beteendet. Men som vi kommer att bli varse kan en gen under vissa speciella omständigheter nå sina egna själviska mål bäst genom att främja en viss begränsad form av altruism…..för hur gärna man än skulle önska att det vore annorlunda, saknar begrepp som universell kärlek och omtanke om hela artens välfärd mening i evolutionära sammanhang. [..] Lås oss sålunda försöka lära ut generositet och altruism, för tyvärr är vi födda själviska….”

Grundtesen som Dawkings verkar driva att alla altruistiska beteenden i bottnar i grund i en själviskhet. Dvs. att det lönar sig att vara altruistisk i längden, men vi gör detta på grund av vår egoism (bakomliggande motiv). Egentligen finns det ingenting som säger emot denna tes (det bekräftas egentligen delvis av de nya rönen). Jag tror däremot att Dawkings har underskattat den altruistiska delen och koncentrerat sig lite för mycket på den själviska delen.
Man kan väl också säga att de dåtida forskningarsresultaten (med mycket stöd från naturen) stödde denna inriktning.


Senare forskningsresultat har tagit fram några nyckelbegrepp: Stark ömsesidig altruistisk och altruistisk straff. Spelteoretiska och psykologiska tester pekar åt att vi av naturen är starkt beroende av att få gruppens respekt. Dvs. en stark social faktor. Den som är hygglig får gott rykte, den som på egen hand straffar svikaren (t.ex. fångarnas dilemma eller andra experiment) får också ett gott rykte. Den som däremot är egoist, eller inte vågar ta itu med orättvisor, får dåligt rykte. Dvs. det är lönsamt att odla på egenskaper som snäll- och hjälpsamhet och att ha ett moraliskt patos. Även neurologiska tester pekar åt att det frigörs en massa dopamin (belöningskemikalier) när vi är ”goda”, hjälper andra eller gör någon glad. Detta krävs av oss som ”djurart”, för vi måste kunna samarbeta och lösa problem som de sociala varelser vi är.

Nu tycks ju forskningen bekräfta att det finns en kraftig genetisk faktor, att arvet slår starkare än miljön, att vi har en viss (kanske rudimentär) medfödd känsla för rätt och fel, gott och ont. Även om Dawkings var(är) på en intressant väg så blir hans tes lite missvisande. Därför tycker jag att egentligen borde det väl heta ”Den altruistiska genen”?


Det där med ’Memer’ är rätt intressant. Skall läsa mer om det, men jag kom osökt tänka på med Jungs arketyper och det kollektiva medvetandet.

Heiti Ernits sa...

Kollektiva "kollektiva omedvetandet" skall det naturligtvis vara...

jimpan sa...

Ah, jag minns visst fel vad Dawkins skrev. Men han tycks ha reviderat sin teori något (utom biten med att det är gener som är själviska). I "Illusionen om Gud" tar han upp sin egen gamla teori såväl som spelteoretiska resonemang (t ex fångarnas dilemma). Sammantaget är det en rätt intressant etikteori. Syftet är förstås att visa hur ateism inte behöver leda till etisk nihilism. Han menar att det inte finns någon grund för Dostojevskis ord "Utan Gud blir allt tillåtet".