Skolpolitiska tankar

Jag lovade återkomma med ett inlägg om några skolpolitiska riktlinjer utifrån de tankar jag fick från Vygotskij och den kulturhistoriska teorin. Jag skall kortfattat sammanfatta några punkter. Idéerna bör väl uppfattas som ”work-in-progress”, och jag hoppas på att jag inte sparkar in alltför många öppna dörrar. Man skulle kunna fördjupa sig ytterligare i varenda punkt men jag skall hålla mig kort.



Pedagogisk handledning
Alla lärare bör få tillgång till en pedagogisk- handledare. Resursen bör antingen vara skol- eller kommungemensam. Det är ingen tvekan om att många lärare känner behovet av stöd eller vill utvecklas i sin pedagogiska roll. Handledaren kan bidra med konkreta tips, fallbeskrivningar, vidareutveckling, pedagogiska idéer eller vara en samtalspartner.
Den pedagogiska atmosfären måste hållas levande; där faller även ett stort ansvar på skolledningen.

Skolmiljön
Begreppet ’skolmiljö’ rymmer flera aspekter. Vi börjar med den ”rumsliga” aspekten. Då lärandet i allra högsta grad handlar om interaktion med den yttre miljön, måste resurser och tydliga satsningar till för att skapa en trivsam och kreativ skolmiljö. Omgivningarna bör underlätta samarbete, inbjuda till samtal, och samspel (interaktion) samt stimulera kreativiteten. Detta kostar pengar och tar tid, därför måste politiker göra riktade satsningar.

En annan aspekt som politiker kan påverka är tillsättandet av resurser och riktlinjer för hur man jobbar med elever när det gäller ’relationer’ i övrigt. Resurser måste till för t.ex. elevvårdspedagoger och kuratorer. Det är viktigt med tydliga riktlinjer när det gäller mobbing och konflikter. Det är också viktigt att kontaktytor mellan elever, föräldrar, lärare, skolledning, barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) och socialtjänsten fungerar. Erfarenheten säger att detta fungerar detta väldigt olika på olika skolor.


Elev- och föräldrastyrelser
Som ett led i demokratisering av skolan men också för att öka känslan gemenskap och sammanhållning borde man permanenta de försök med lokala skolstyrelser runt om i landet.
Modellen blir en mötesplats, eller ett kommunicerande kärl om man så vill, som engagerar både elever och föräldrar och skapar känslan av delaktighet. Kanske skulle en viss (=symbolisk) ekonomisk kompensation vara på plats för att göra uppdraget lite mer attraktivt; i princip så tycker jag att detta borde vara ett ideellt uppdrag, men skall man vara realistisk så inser man snart att den ideella samhällsengagemangen lider av en nedåtgående trend.

Pedagogisk helhetssyn
Jag tycker att hela skolperioden bör betraktas som en ’pedagogisk helhet’. Idag råder det klara motsättningar (vi och dem tänkande) när det gäller för- och grundskolelärare kontra gymnasielärare. Barnets kognitiva (=tankemässiga) processer är som känsligast och utvecklas som mest i de lägre åldrarna. Därför är den pedagogiska processen som allra viktigast under de första åren i skolan men också i förskolan. Gymnasielärarnas högre lön kan delvis förklaras med behovet av fler ämnespoäng som innebär ökade studier och därmed mer studielån. Detta går att kompensera för; efter 4-5 år kan lönerna åter harmoniseras. Jag tycker att lärarutbildningarna bör fördjupa den pedagogiken delen för lärare som skall jobba inom för- och grundskolan. Idag är det endast 51 procent av personalen som har en pedagogisk högskoleutbildning i förskolan. Därmed tycker att det är viktigt att nöta ut gränserna mellan pedagogerna. Detta är en av anledningarna varför jag reagerade så kraftigt efter LR:s senaste utspel.


Pedagogisk mångfald
Vi bör slå vakt om den pedagogiska mångfalden samtidigt som det är viktigt att verksamheten bedrivs på ett riktigt sätt. Det finns inte enbart en pedagogisk sanning. Oavsett om man bygger sin pedagogik på Vygotskij, Dewey, Waldorf, Montessori, Witting eller någon annan pedagogisk teori så måste det finnas utrymme för detta. Däremot är jag övertygad om att man inte bör blanda (tydligt inkompatibla) metoder på en och samma skola. Man bör nog ha en tydlig (uttalad) och förankrad pedagogisk inriktning. Detta underlättar den pedagogiska processen men skapar också en känsla av konsekvens hos eleverna. Politikernas uppgift är att skapa förutsättningar för god pedagogik, politikernas uppgift är inte att peka med hela handen hur läraryrket skall bedrivas (läs: Björklund).

Alternativ till betyg
Detta har jag redan skrivit om i ett annat inlägg.

Skolledning
En bra och välfungerande skolledning är väldigt viktigt, skolledningen avgör hur hela organisationer (=skolan) fungerar. Det är viktigt med återkoppling och att skolledningen - men också politiker - är lyhörda. En skolledning måste aktivt stötta den pedagogiska utvecklingen. Min erfarenhet säger att på många skolor har skolledningen reduceras till en ekonomisk ledningsgrupp, inte sällan synnerligen oengagerad i verksamheten. Där har vi politiker ett stort ansvar. Det är av högsta vikt att man inrättar en pedagogisk kunnig verksamhets- eller skolutvecklare med tydligt mandat. Politiker måste även här tillsätta resurser och sätta upp tydliga mål. På statlig nivå finns det idag en myndighet för skolutveckling, som jobbar aktivt med skolutvecklingsfrågor. Allting tyder på att regeringen vill lägga ner denna myndighet, vilket vore mycket olyckligt.



Vad kostar kalaset då? Jag har några nyckeltal som jag har utgått ifrån, men det är alltid lite vanskligt då slutsatserna blir väldigt förenklade och generella. Men jag har gjort ett försök att greppa storleksordningen. Att höja den befintliga lärartätheten från 0.08 lärare per elev till 0.09 lärare per elev (9 lärare på 100 elever) skulle innebära att man måste extraanställa cirka 15000 lärare. Kostnadsmässigt innebär detta i runda slängar 7.5 Miljarder kronor årligen. När det gäller att anställda pedagogiska handledare, skolutvecklare, kuratorer och elevvårdspedagoger så gissar jag att det kommer att krävas runt 3000 anställda. Detta innebär en årlig kostnad på 1.5 Miljarder kronor. Vad upprustning eller renoveringen av skolmiljön skulle kunna kosta är väldigt svårt att säga, jag gissar att det krävs en investering på mellan 3 och 19 miljarder kronor. Att lyfta kompetensen för lärarna kostar en hel del pengar och tar mycket tid i anspråk. När regeringen införde lärarlyftet så valde de att inte satsa på förskolelärare, vilket jag tycker är mycket olyckligt. Detta har regeringen fått kritik för. Lärarlyftet bör utökas och få mer resurser. Kostnaden för att inkludera förskolelärarna i lärarlyftet kommer att ligga mellan 1.5 och 3 miljarder. Sen tillkommer naturligtvis kostnader för kommuner när det gäller Elev- och föräldrastyrelser m.m.

Den årliga kostnaden för skolan ökar således med nio miljarder kronor. Det innebär en kostnadsökning på cirka 6-7 procent. Upprustningen av skolmiljön är en engångssatsning som skulle bära sina kostnader i en förlängning. Det är inte gratis, men jag är övertygad om att det är en satsning som skulle ha välkomnats av föräldrar, elever och lärare; men även samhället i övrigt.

(OBS! Bilden är ironisk, för er som inte trodde det)