En dag på Hönö

Hönö kommer till mig, civilisationens röst hamnar på hörbarhetens avstånd; vindens mjuka beröring blandas med havets dova brus uppburen av syrsornas sångsvall. Jag sätter mig – betraktar –– havets vidder utmanar horisontens skenbara gräns – vegetationen bildar en tavla ledsagad av klippornas böljande former. Jag öppnar min termos och häller upp en kopp ångande varm kaffe – framför mig reser sig stenen, välkomnande, den uråldrige, gråblå, böljande och mjuk, formad av vind och saltmättat vatten, mossbeklädd och vis av ålder.
-- jag njuter av solen, låter mig bestrålas -- den offrar sitt liv för mig, oss. – vi har inte bråttom – insuper varandra – löser upp gränser. Jag tar långsamt på mig klätterskorna – betraktar – låter den berätta – gestalta sin form – sin historia. Jag lägger mig nedanför stenen och blundar – lyssnar in – bygger stenen i mig och låter stenen göra detsamma: en evighet förflyter. Jag reser mig upp, känner på den varma mossbeklädda uråldrige ytan och låter stenen lyfta mig upp en bit – jag är stenen och stenen är mig; vi flödar genom varandra. Jag stannar upp så även stenen, vi njuter av solens värmande strålar, känner den skapande naturen och fylls av ro: det är inte bemästrandet, övervinnandet, toppen som är det viktiga; det är samhörigheten – delaktigheten, vägen som är det väsentliga. Jag klättrar långsamt ner, sätter mig och låter stenen vila.
Jag tar en kopp kaffe – betraktar – låter mig genomströmmas av alltet som ett öppet kärl i vindens välde – blir ett och allting. Jag är nöjd och låter stenen, stenarna, havet, Hönö lämna mig; jag lämnar Hönö, på ett sätt men inte på ett annat; lite rikare -- med ett leende på läpparna.