Stadens ekologi: ett svar

Johannes Åsberg noterar att det pågår viss aktivitet bland de gröna om hur man skall se på staden och hur man kan/bör utforma politiken för en hållbar stad – även om debatten är i sin linda, så hoppas jag att det kan bli en spännande och givande debatt framöver.

Som Johannes noterar är det viktigt att lämna tanken på staden som någonting negativt:

Istället för den romanticistiska 1800-talssynen på staden som en omänsklig och i grunden "onaturlig" livsmiljö (a la Morris) börjar man se staden för vad den är, en specifikt mänsklig ekologi. Målet blir då inte att till varje pris bryta sönder och plocka isär staden (för att göra den mer "naturlig"), utan istället att ta vara på och vårda den urbana organismen.

Den Arkadiska synen på naturen kontra staden fick radikala konsekvenser redan under renässansen och får idag anses vara inbakad i den västerländska tankeekologin; denna syn har sprungit ur den framväxande dualistiska klyftan mellan natur och kultur. Olyckligtvis användes denna idealisering av naturen och den olyckliga detronisering av staden, som en hävstång till ökad exploatering och underkuvande (Merchant 1994:30). Jag är övertygad om att vi måste släppa bilden av staden som någonting negativt och någonting som är ställd gentemot den orörda naturen för att kunna bedriva en hållbar politik – inte minst bör vi jobba med våra språkspel om vi skall tro på performativitetstanken (J.L Austin,Wittgenstein, Butler och Ryle).

Jag har själv nuddat tanken om att vi bör se staden som ett känsligt ekosystem och hade tänkt skriva ett längre inlägg om staden inom kort – men Johannes Åsberg har formulerat en spännande fråga som jag inte kan låta gå obesvarad: vad menar man med att staden bör ses som en ”ömtålig” ekologi. Johannes gör också ett intressant försök till att definiera två urbanekologiska skikt (eller strata): den fenotypa- och den genotypa skiktet, och menar att det främst är genotypa skicket som bör mana till ”försiktighet”:

Låt oss ta ett konkret exempel. Den täta och levande blandstaden längs Andra långgatan är en ekologi som många uppskattar och vill leva i. Betyder det att vi ska vara "varsamma" med Andra Långgatans "ömtåliga" ekologi? Jag skulle säga att det beror på om vi menar gatans fenotyp eller dess genotyp. Andra Långgatans fenotyp förändras nämligen ständigt, det är inte alls samma gata som för tio år sedan. Nya butiker, gallerier, caféer, barer och restauranger öppnar ständigt och gamla försvinner. Människor kommer och går. Hur Andra Långgatan kommer att se ut om tio år, vilka ställen och människor som kommer att vara där då, kan vi inte veta. […]
Det intressanta med Andra Långgatan är inte dess fenotyp. Det som är själva grejen med Andra Långgatan och det som verkligen är värt att skydda är dess genotyp. Det är nämligen inte någon underlig slump att just den gatan är så levande. Det finns många gamla hus, vilket ger relativt låga hyror. Det finns många mindre lokaler, vilket skapar utrymme för många mindre verksamheter. Det är lätt att ta sig till, in i och genom området, vilket ger stort underlag för verksamheter. Det finns en blandning av funktioner (bostäder och lokaler för arbete/handel/nöjesliv), vilket ger folkliv på många tider av dygnet. Så länge denna genotyp finns där så kommer roliga fenotypiska effekter att uppstå. Den stora uppgiften är inte att bevara de fenotypiska effekterna utan odla den urbana genotypen. Olika urbanekologiska genotyper ger olika fenotypiska effekter. Vi måste börja fråga oss vilka urbanekologier som är hållbara och ger de fenotypiska effekter vi vill ha och aktivt arbeta för att underlätta framväxten av sådana ekologier

Det är lätt att hålla med i resonemanget; att vi måste börja fråga oss vilka urbanekologier som är hållbara är en viktig poäng; det finns dock ett viktigt frågetecken. Frågan är om det går överhuvudtaget några gränser mellan det genotypiska kontra fenotypiska i ett neomaterialistiskt perspektiv. Hur staden konstitueras är en oerhört komplicerad och komplext fenomen – jag är övertygad om att det sker en ”dubbelartikulation” mellan en stads fenotyp och dess genotyp vilket gör processen än mer komplicerad och oförutsägbar. En stads ekologi konstitueras inte enbart av emergenta fenomen av självorganiserande flöden av materia, energi, varor, människor, kultur, tankar MEN också av ”tecken” (Se ekosemiotik).

Denna osäkerhetsprincip – menar jag – manar i sin ”form” till en försiktighet – samma sak gäller med de biologiska ekologierna. Rent retoriskt – för att visa min poäng - kan man fråga vad som händer med stadens ekologi och dess flöden när man bygger en fyrfilig motorväg rakt genom staden – precis som jag skrev innan så är staden en integrerad del av den värld som den får sin näring av; skiljer man (eller stryper/täpper igen) vissa flöden så kan delar av staden vissna, för att använda sig av en biologisk term. Och precis som Jonas skriver så är den klassiska mekaniska/linjära sociala ingenjörskonsten olämplig: vi kan inte exakt förutsäga vad som kommer att blomma upp eller vissna ned. Därför anser jag att den klassiska sociala ingenjörskonsten ofta är skoningslös och blind i sin framfart – och är diametralt motsatsen till den mer organiska och neomaterialistiska analysen av staden: som är mer försiktig och lyhörd.

Många av oss som är hyfsat unga (nåja) tycker det är oerhört märkligt att politiken var så skoningslös mot städerna på 50-60 och 70-talet när den sociala ingenjörskonsten hade sin topp; den ekologiska "ömtålighetstanken" är dess motsats.

Media om detta (1,2,3) och bloggare (1,2,3,4)

Gregory Bateson, Ilya Prigogine, Isabelle Stengers, Manuel Delanda, Gilles Deleuze, Felix Guattari, Bruno Latour, Carolyn Merchant, Jakob von Uexküll, Dissipativa Strukturer, Självorganisation, Flödesontologi, Ontopolitik, Mikropolitik, Guerilla Gardening, Fröbombning, Neomaterialism, Yimby, Emergens, Intensitet, Urbanekologi, Umwelt, Karl Palmås, Johannes Åsberg, Miljöpartiet, De Gröna