Glädje i politik och förvaltning

"Ty för att med en gång äntligen säga det klart: Människan leker bara när hon i ordets fulla bemärkelse är människa, och hon är bara helt och hållet människa när hon leker."
-- Schelling

Med få undantag är Spinoza en av de få filosoferna i historien som på allvar försökt sig på en slags känslofilosofi. Under den rationella eran, grovt sett från Descartes och framåt, sattes känslor inte sällan i motsatsförhållande till förnuft eller rationalitet. Man började göra en skillnad på känslor och tankar – där känslorna kategoriserades som någonting lägre, närmare naturen och djuren. Känslor blev någonting oönskat som stod i vägen för det ’rena förnuftet’. Filosofin och vetenskapen skulle inte befatta sig med någonting så lågt som känslor. Känslor skulle undantryckas, det djuriska i oss skulle begravas under rationalitetens fernissa. Spinozas filosofi gick åt motsatt håll: glädjen (”laetitia”) var det som skulle lyfta mänskligheten och människan till ett ”högre tillstånd” av perfektion – ju starkare den aktiva känslan (”affektio”), desto större frihet och förståelse, menade Spinoza. Märk: Det här var innan romantiken.

Filosofen Arne Naess, har vidareutvecklat Spinozas känslofilosofi, och menar att glädje, nyfikenhet och leklust, är viktiga faktorer för en livsfilosofi oavsett om det handlar om vardagsspörsmål, politik eller vetenskaplig arbete. Vidare menar Naess att man aldrig skall sluta leka: det är viktigt att fortsätta leken som ett sätt att utforska världen -- hela livet. Man pratar om Homo Ludens, den lekande människan.

Det känns extra glädjande att lek, nyfikenhet och experimentlusta lite varstans (ex: inom förvaltningsteori, samhällsvetenskap) nu lyfts fram som viktiga – ibland avgörande! – faktorer när svåra och komplexa problem skall lösas. Det är viktigt med positiva, snarare än alltför negativa målsättningar. Spinoza har lärt oss att negativa känslor ("tristia"), får människan och tanken att ”krympa”. Svein Jentoft (2006:9)

”This suggests that ludism (a term of Latin origin meaning playfulness) would be one way of stretching the limits of governability [...] the design of governing systems should be to ‘attend to the problems of maintaining both playfulness and reason as aspects of intelligent choice [...] it is better to make small mistakes [...] [that is much] better than making big mistakes that bring us to a point of no return, where learning results in regret rather than wisdom [...] playfulness is not the opposite of rationality but makes good sense when the governing system and the system-to-governed, in an fisheries and coastal setting, are diverse, complex, dynamic and vulnerable.”

Tillägg 15 Jan 2010, 10:52: Tack för påpekandet Marcus; Självklart skall vi koppla samman detta med höstens bloggdiskussioner kring "Lulz och Serious Bussiness".