Vulkanaska och regnmakare

Det är spännande att se hur vulkanaskan påverkar våra mentala och tekno-sociala ekologier: det vill säga vilka avtryck den lämnar, och kommer att lämna, i teknologi, politik, ekonomi, konst och vetenskap; det som är signifikant för vulkanaktiviteten, är att den inte går att skylla, som Rasmus uttrycker det, på något subjekt. Eller som Karl Palmås skriver: ”Det är något speciellt som händer nu: En stor upplevelse, delad av oss alla, som inte kan härledas tillbaka till mänsklig ondska.”. Dessutom verkar vulkanen selektivt på en viss teknologi: jetmotorn. Propellerplanen är vaccinerade mot askmolnet. Kalle fortsätter: ”Och när denna teknologi - detta handlingsutrymme - är ute ur leken, så rullar den mänskliga aktiviteten ut i nya riktningar”; vilket är oerhört spännande! Nya sociala situationer uppstår, nya möten med främmande människor, spännande samtalsämnen, alternativa lösningar skapas, konst inspireras, tankar föds, musik skapas – snarare än apokalyps, uppstår gemenskap och uppfinningar. Det är skillnaden, differensen, kontrasten som möjliggör nya tankar: det socio-teknologiska sedimentet virvlas upp med hjälp av askpelaren. Och jag kan hålla med Kalle att detta clinamen, turbulens, som rör upp de ”sedan månader förutbestämda, flödena av transporter och upplevelser”, kan upplevas positivt, förlösande, trots sin de facto begränsande effekt. Men: all respekt åt det myckna elände som många säkert upplever.

Dels föder detta intermezzo frågan om samhällets resiliens, det vill säga: hur samhället klarar av att hantera plötsliga och omvälvande förändringar, och anpassa sig därtill. Evolution per se. Våra samhällen är högst väderberoende – grödor, logistik, transport, mobilitet, energi och så vidare. Eller rättare sagt: våra samhällen är beroende av otroligt många, ibland tagen för självklara, faktorer: infrastruktur, teknologi, ekosystemstjänster, sociala strukturer, fungerande institutioner, ”gynnsamt” väder och klimat och så vidare. Denna bräcklighet å ena sidan, och robusthet å andra sidan, är vacker i sig. Det finns faktorer som vi inte kan kontrollera och styra, men väl anpassa oss till, som population. Anpassningen sker såväl på mikro- som makronivå. Christopher Kullenberg, och skribenter på Planka.nu, reflekterar, mycket läsvärt, kring hållbarheten för våra samhällsfunktioner – och speciellt flyget. Jag tänker inte gå närmare i på detta här.

Men jag skulle vilja uppehålla mig kring de mentala ekologier som uppstår här – för är det inte så att människan alltid känt sig utelämnade åt naturens krafter? Vilket också föranlett metoder för att kunna förutse olika slags skeenden i naturen. Kanske handlar det om ett försök att skingra osäkerheten? Ibland skapas det nya uppfinningar som ett evolutionärt svar på en given situation. Uppfinningen Jordbruket, kan vara ett svar på ett väderfenomen (exempelvis kallare klimat). Kanske har vi det historiska fröet till vetenskapen i denna askpelare? Återigen är gränsen mellan religion och vetenskap, tunnare än man ibland vill göra gällande.

Kanske är regnmakaren, eller shamanen, den historiska anmodern till dagens vetenskapsmän [sic!]? Sinnebilden av regnmakaren, eller shamanen, som vidskepliga religionsutövare, kanske är direkt felaktig, eller så behövs bilden måhända nyanseras en aning. Låt oss förflytta oss tiotusentals år tillbaks i historien. Vi borde ställa oss frågan vilket pragmatiskt syfte regnmakaren fyller? Regnmakaren var måhända länken mellan samhället, och dess mentala ekologier, och den yttre, komplexa och oförutsägbara omvärlden. Regnmakaren kommunicerade sitt empiriska kunskapsunderlag med hjälp av symboler, ritualer, offer, dans och andliga åtbörder, snarare än vetenskapliga tidsskrifter och mässande myndigheter. En profan företeelse således, iklädd en religiös mantel. Författaren Herman Hesse skriver:

[D]å strövande han omkring, fiskade, jagade, letade rötter, låg i gräset eller satt hopkuren i träden, vädrade, lyssnade, härmade djurens läten; han tände små eldar och jämförde rökmolnen med molnen på himlen, fick hud och hår indränkta med dimman, regn, luft, sol- och månsken, och samlade […] föremål som till utseende och beskaffenhet tycktes tillhöra olika områden där naturen i sin visdom eller nyckfullhet tycktes avslöja en del av sina spelregler och skaparhemligheter. […] Han avläste teckningen på ett löv, de nätlika åsarna på en toppmurkla och anade därvid något hemlighetsfullt, andligt, något som framtiden möjligen skulle uppenbara: tecknens magi, en förening av siffror och bokstäver, det oändligas och tusenfaldigas infångande i enheten, i systemet, i begreppet.

Regnmakaren var ett kommunicerande kärl mellan yttre förhållanden – väderfenomen, missväxt, klimat, biologiska processer - och samhället; En brygga, en översättare, från det analoga till det digitala: från naturens komplexitet, till samhällets regler och diagram. Människor tyder mönster, skapar begrepp och försöker förklara fenomen. Kontrasterna tillåter särskiljning, särskiljning tillåter tecken, tecken får betydelse för uttolkaren. Vem vet hur stor del av detta vi dessutom delar med andra biologiska varelser? Förmodligen mer än vi tror. Nåväl. Kunskap gav upphov till nya flyktlinjer via förkunnelse, möjlighet till förberedelser, trygghet i förklaringar; Hesse fortsätter:

Det fanns väderlekssituationer, spänningar i luften och värmen, det fanns moln och vindar, det fanns vissa dofter av vatten, av mylla och damm, det fanns hot och löften, det fanns stämningar och nycker hos väderdemonerna som Knecht anade och kände i sin hud, sitt hår, med alla sina sinnen […] så att han vibrerande med varje vädrets skiftning kunde koncentrera det inom sig och på så sätt blev i stånd att befalla över moln och vindar; kanske inte precis efter eget behag och gottfinnande, men på grundval av denna bundenhet och förbundenhet som helt upphävde skillnaden mellan honom och världen, mellan utan och innan. Då kunde han stå betagen med alla sinnen på spänn, han kunde hänryckt huka sig ner med alla porer öppna och inte bara känna vindar och moln leva i sitt inre, utan dirigera och uppväcka dem, ungefär som vi i vårt inre kan väcka och reproducera ett musikaliskt tema som vi är förtrogna med. Då behövde han bara hålla andan för att stormen skulle lägga sig och åskan tystna, då behövde han bara nicka eller skaka på huvudet för att hagelbyn skulle bryta lös eller hejda sig […]

Här har vi en träffande beskrivning av regnmakaren som expanderar i rummet som ett känsligt instrument vibrerandes till vädrets svängningar, insupandes okvantifierbara erfarenheter, en slags kunskapsackumulation, som kommuniceras ut till samhället. Ty skapar detta inte tröst, trygghet, mening och sammanhållning i en värld där vi är, utsatta för vädrets nycker? Samtidigt ger detta evolutionära fördelar – samhällets överlevnad: både fysisk (energitillgång – vatten, näring) och i bemärkelsen: hälsosamma mentala ekologier. För evolutionen är inte enbart slumpens nycker, som många uttolkare till den klassiska Darwinismen vill göra gällande, utan inbegriper även våra tankar: hur vi hanterar vår omvärld. Se hur det gick för Påskön. Regnmakaren i Hesses berättelse lyckades inte varna i tid för ett stjärnfall; inte för att stjärtfallet i sig skulle vara skadligt, ty det förstod regnmakaren att så inte var fallet, utan för att denna plötsliga kontrast överraskade samhället: lite som när gardinerna plötsligt dras undan i ett mörkt rum. Lika oförutsägbart och plötsligt som islandsaskan dök upp.

Det var framför allt honom, regnmakaren, som olyckan drabbade; han var ju på sätt och vis ansvarig för ordningen på himlen och i luften. Han hade alltid anat stora katastrofer: översvämningar, hagel, stormar; han hade alltid förberett och varnat mödrarna och de äldsta, han hade avvärjt det värsta, han hade sitt vetande, sitt mod och sitt förtroende till de högre makterna mellan byn och olyckan. Varför hade han denna gång inte förutsagt och förberett något?

Detta gick naturligtvis konsekvenser i samhället - instabilitet:

[D]e flesta hade redan tappat besinningen, stjärnfallet hade gjort dem vilda och förhäxat dem, det skulle kanske arta sig till en orgie av vanvett, raseri och självförintelselust, det var hög tid att samla och uppmuntra de få som ännu visade mod och sans.

Regnmakaren i berättelsen låter sig offras - offras för samhällets bästa, samtidigt som en ny regnmakare, lärjungen, tar vid. En symbolhandling, en försoningsgest. Kontrasten ger upphov till nya strukturer, innovationer blir till, kunskap ackumuleras, förs vidare från generation till generation, våra mentala ekologier berikas, nya tankesmittor förs vidare: jordbruk, metallurgi, internet, ekonomi, institutioner eller varghat. Men likväl. Osäkerheten består, kontrasterna består, frågan är hur vi anpassar oss. Ty, koldioxidpelaren, som är osynlig, skapar ingen direkt omedelbar kontrast. Klimatet blir varmare – men räcker kontrasten för att nya innovationer skall uppstå? Jag hoppas det. Förr eller senare. Idag har vi inga regnmakare eller shamaner - rudimentära föregångare till empiriska vetenskapsmän, och vårdare av mentala ekologier - som de nu kanske var. Idag har vi nationalekonomer, fondförvaltare, day-traders, SMHI, naturvetare och andra som försöker föregripa verkligheten, ständigt jagandes efter den flyktiga, flödiga, reella världen. Människors, våra samhällens, långsiktiga överlevnad beror, till syvende och sist, på vilka tankesmittor som får fäste i de mentala ekologierna. Eller: vilka tankesmittor uppstår via de symbiotiska förhållandena mellan arter, teknologi och naturfenomen. Islandvulkanen, som konstitueras via rörelser i den tektoniska plattan, skapar i sin tur tektonisk aktivitet inom de mentala ekologierna. Sedimenten rörs upp.

Källor
Förutom de direkta länkarna i texten, Herman Hesse - "Glaspärlespelet"

Valblogg

Miljöpartiet de gröna i Borås Goes sociala medier - och har precis dragit igång en valblogg, kvitterkanal, och Youtubesida. Partiet, i sin digitala form, hittas bland annat i ansiktsboken: bli ett fan eller gå med i gruppen, och ställ lokalavdelningen mot väggen!

Maria Wetterstrand till Borås

Klockan 13:00 på lördag 17 april samlas miljöpartiet på Stora Torget i Borås och 13:15 talar miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand.

Alla som är intresserade av grön politik är varmt välkomna att komma och lyssna.

Facebook event.

Jag, Människa?

Isaac Asimov är mest känd som sci-fi författare och särskilt berömda är de tre robotlagarna som första gången dök upp i novellsamlingen ”Jag, Robot”, 1954. Robotlagarnas syfte är primärt att se till att robotarna inte skadar människor (både psykiskt och fysiskt och även indirekt genom overksamhet) och att robotar skall tjäna människorna till deras bästa; den sista lagen tvingar dessutom roboten att bevara sig själv, såvida det inte kommer i konflikt med första eller andra lagen. Asimov har lyckats med konststycket att skapa ett vattentätt etiskt system, som sannerligen skulle falla Spinoza på läppen – om vi inte hade den ostyriga människan det vill säga.

Asimov leker med tanken om den perfekta samhällsmedborgaren; för som Asimov säger: är de tre robotlagarna baserade på samma grundläggande principiella rättesnören som en stor del av världens etiska normsystem. Alla människor är utrustade med självbevarelsedrift. Dessutom förväntas varje ’god’ människa med ett samhällspatos och en förmåga till ansvarstagande acceptera rättmätiga auktoriteter, lyda lagar, följa regler och så vidare – även om det strider mot hennes bekvämlighet och säkerhet. Vidare förväntas ’goda’ människor älska sin nästa såsom sig själv, beskydda sina medmänniskor, riskera sitt eget liv för att rädda andras menar Asimov (s.313). I ett idealtillstånd kan man alltså inte avgöra om vi har att göra med en robot, som strikt följer sina lagar, eller en mycket ’god’ människa (om vi förutsätter en likhet till det yttre). Här har vi fröet till upplysningens drömsamhälle baserad på den rationella människan. Beskrivningen är synnerligen snarlik John Stuart Mills rationella idealmedborgare, som tecknas upp i ”Om Friheten”.

Men, hur kan då den ’goda’ rationella människan, eller roboten, då veta hur deras handlingar verkar utanför den omedelbara handlingen? Det finns en möjlighet att en tillsynes ’god’ handling, kan få negativa konsekvenser längre bort i kausalitetskedjan. Det finns ju inga isolerade subjekt – vilket Mill bevisligen var medveten om:

”Det finns ingen som är fullständigt isolerad varelse, det är omöjligt att någon kan företa sig något som allvarligt eller varaktigt skadar honom själv utan att olyckan som åtminstone sträcker sig till hans närmaste omgivning och ofta längre” (Mill: 88)

Människan, eller roboten, finns inbäddad i en social struktur. Kan vi då någonsin veta hur våra handlingar gestaltas i framtiden? Asimov illustrerar problemet med uppkomsten av lögnen. Lögnen kan skydda en individ från psykisk ’skada’ – men dragen till sin yttersta spets skapa oförutsägbara problem i ett senare skede. En robot som måste följa den första lagen, kommer de facto, att ljuga när det existerar en potentiell risk för psykisk smärta i en given situation. Roboten kan således inte se de långsiktiga konsekvenserna av en lögn. Roboten kan inte se bortom individen, den är blind (eller ovetande) för den sociala strukturen som individen är inbäddad i. Här har vi ett klassiskt kunskapsteoretiskt problem som sträcker sig från vetenskap till politik. Vi har här att göra med två nyckelbegrepp: osäkerhet och ofullkomlighet. Senare låter Asimov roboten tiga istället för att ljuga – eller vägra svara på en fråga som kan generera ”skada”.

Samhällsteori 1900-tal
Uttryckligen riktar Asimov skarp kritik både mot Marx och Smith. Dessa tillsynes motpoliga filosofier – om vi låter den förstnämna representera det centralistiska och planekonomiska, och den senare den absolut ’fria marknaden’ - är egentligen olika sidor av samma mynt. Gemensamt är bland annat tron på – och illusionen om att besitta – kontroll.

Det är snarare metoderna som skiljer sig åt: feedback/självkorrigering (Smith/Hayek) kontra social ingenjörskonst (Marx/Lenin). Historien kan tala för sig själv. Människan har alltid försökt att förutse framtiden - från regnmakare till nationalekonomer - utan att någonsin varit särskilt framgångsrika. Vi kan konstatera att världen är föränderlig och komplex: våra teorier och begrepp är alltid bristfälliga, de är i bästa fall approximationer, vare det sig handlar om logistik, ekonomi, naturkrafter eller sociala strukturer. Även om liberalekonomen Hayek – som utgår från Popper i sin kunskapsteori – bejakar osäkerheten och ofullkomligheten (och därmed skiljer sig från många liberaler och marxister) på ett individuellt plan, så tycks Hayek (som förespråkar självorganiserande marknader och minimala stater) inte ta hänsyn till att det inte kan existera perfekta marknader i en föränderlig värld. Marx utgår – med avstamp i Voltaire, Rousseau och Descartes - från ett evolutionärt perspektiv på samhällsutvecklingen där kunskapsackumulation och tekniken ger oss allt större kontroll av naturen och de sociala strukturerna. Hayek, som räknas till den österrikiska skolan, ser även han samhällsutvecklingen evolutionärt, men bygger sin samhällsteori (institutioner/stat/marknad) på osäkerheten och ofullständigheten på ett individuellt plan – med avstamp i Smith, Gödel, Hume och Popper – men tycks inte ta hänsyn till naturens föränderlighet och komplexitet. De neoklassiska ekonomerna – exempelvis Milton Friedman – utgår från ett positivistiskt vetenskapligt ideal, rationella samhällsaktörer, och delar ironiskt nog, många av premisserna med den marxistiska skolan: inte minst upplysningsprojektets framstegsoptimism. Asimov sammanfattar de ideologiska striderna under 1900-talet som ”religiösa känslouttryck tagna ur sitt metafysiska sammanhang för att tillämpas i ekonomiska system” (s.344). Maskinernas intåg gjorde frågan om världen styrdes enligt ”Adam Smiths eller Karl Marxs system oviktigt” (ibid).

Maskinernas intåg och slutet på kriget
Vi har inte enbart en föränderlig och komplex omvärld, utan också irrationella aktörer. Asimov löser problemet med att införa ett världsomspännande robotsystem som behandlar hela mänskligheten (bortom det autonoma subjektet) som en enda organism – där robotlagarna gäller i hela mänsklighetens bästa. Det vill säga en kosmopolitisk statsorganism - bortom Rudolf Kjelléns amoraliska, driftsdrivna dito som suger energimateria från en ojämnvikt (naturresurser/energi från periferin) för att överleva. Asimov menar att:

”Jordens ekonomi är stabil och kommer att förbli stabil, eftersom den bygger på beslut som fattas av den tänkande Maskinerna. De har ju alltid mänsklighetens bästa för ögonen […] vilket innebär att vår världsekonomi alltid kommer att regleras av vad som är bäst för människan. Befolkningen på Jorden vet att det inte kommer att uppstå arbetslöshet, överproduktion eller varubrister. Misshushållning och hungersnöd är ord som hör historieböckerna till. Dessutom är frågan om vem som äger produktionsmedlen också föråldrad. Vem om än råkar äga dem – och man kan fråga sig om ett sådant ägande överhuvudtaget kan försvaras - en människa, en grupp, en nation eller hela mänskligheten, så kan de bara nyttjas enligt Maskineras direktiv”. (s.345ff)

Ofullkomligheten och osäkerheten löser Asimov via ett världsomspännande nätverk av ”Maskiner” som följer de tre robotlagarna för mänsklighetens bästa. De enskilda ”individernas” irrationalitet eller ”illvilja” pareras av den panspektriska superdatorn som kompenserar för alla brister. Det intressanta är att Asimov nu tagit klivet från det individuella subjektet till att behandla hela populationens ekologi. Utopin om det alltgenom rationella superdatorn som agerar enligt etiska grundnormer för hela mänsklighetens bästa kan låta som lovande, men några problem kvarstår. Dels är ansatsen människocentrerad och dels är datorn fortfarande behäftad med samma kunskapsteoretiska brister som människan – trots sin överlägsna analys- och kalkyleringsförmåga. Detta är Asimov mycket medveten om. Det människocentrerade perspektivet hos Asimov tillåter inte ytterligare analys av biosfärens och ekologins komplexitet – roboten torde ha samma bekymmer att förutse framtiden (väder/klimat, naturresurser, ekologiska processer, tröstelvärden etc) som metrologer eller ekologer. Dels betonar Asimov att Maskinen är beroende av mänsklig interaktion: datainmatning. Maskinen analyserar, processar och optimerar beräkningen med robotlagarna som fundament. Människan bistår fortfarande med erfarenhet, intuition, perception och fantasi. I många fall går inte denna form av kunskap kvantifiera – och därmed inlemma i beräkningskluster. Men ändå menar Asimov att Maskinen parerar för alla saboteringsförsök. Författaren tycks mena att den panspektriska superdatorn får ett överskott av data (stora talens lag) vilket gör att mönstret för sabotage lätt kan identifieras. Alternativt störs produktionen tillfälligt som Maskinen kompenserar för i ett senare skede. Allt för att hålla en jämvikt. Jämvikt betyder fred.

Men frågan kvarstår: kan Maskinen lösa problemet med en osäker omvärld? Förutse komplexa och emergenta ekologiska processer? Asimov går inte djupare in på detta, men tycks höja ett varningens finger: det finns risk för rundgång, systemkrasch och ”galna” maskiner när väl ställda inför svårlösliga problem. Varför inte lögnarens paradox? Lösningen tycks enligt Asimov vara lekfulla robotar som inte tar livet på fullt så allvar: en idiot savant, som bara gör saker utan att förstå vad den egentligen gör. En robot med personlighet alltså: Lulz.

Och är det då inte dags att fråga Maskinen om detta inte är väldigt nära en definition av en människa?

[Computing, please wait...]

Maskinen: ”Ärendet tillåter ingen förklaring”

Källor:

Isaac Asimov – ”Jag Robot”. Natur och Kultur.
George Soros – ”Kapitalismens kris”. Norstedts.
Alexander H. Shand – ”Introduktion till Neo-Österriktisk ekonomi”. Ratio
Vladimir Lenin – ”Staten och Revolutionen”. Rabén och Sjögren
John Stuart Mill – ”Om friheten”
Karl Palmås - "Försvarsministerns nya filosofi"
Kullenberg, Palmås - "Smitto(nto)logi"
Cecilia Åsberg - "Vi har aldrig varit människor". Arena